Tunnelloppet

Äntligen var det dags, loppet vi anmälde oss till för ett år sen. Marie lyckades köpa en startplats till sin Anton i samma startled som vi. Nu skulle vi alla fyra få springa ett lopp och det var en ny upplevelse, kul!

image

42 500 anmälda löpare som ska samsas om utrymmet i en mils tunnelsystem! Vi som sprang i Charitygruppen hade orange västar och alla andra gula. Det blev en häftig effekt med knallgula eller knallorange löpare vart man än tittade. Med olika ljuseffekter blev västarna självlysande.


Lidingöloppet kan i alla fall det här med att arrangera lopp efter 50 år. Startleden slussades smidigt fram och vips så gick starten. Första sträckan gick snällt nedför och det täta startledet spreds sakta ut så att alla kunde hålla ett hyfsat tempo ganska snart. Men så ändrade banprofilen till uppåt istället och så höll det på hela tiden. Gott om raksträckor var det ont om! Några vändpunkter där man mötte löpare på andra sidan tightade till ledet, men ingen större trängsel att prata om. Däremot sluttade banan även från höger till vänster. Den lutningen frestade på min fot i de gamla löpardojorna. De nya (som Asics lovade skulle vara precis likadana som förra årets modell) har gett mig fotproblem. Så efter en kilometer hade jag ont i både fot, knä och höft. Surt, men jag fick ju promenerandes med jämna mellanrum njuta desto mer av konsten.

50 miljoner kronor har alltså satsats på konst i tunnlarna för att göra griniga stockholmspendlare gladare. Det är kanske annorlunda när man kör bil, men när man sprang (eller gick) var det inte överväldigande vackert. Det såg ut som en tunnel med lite avbrott för rumsliknande utrymmen där det fanns lite ljus och annat på väggarna.

Jag hade tittat på karta över banan och trodde att jag skulle ha koll. Men oj vad förvirrad jag var inne i tunnlarna. Ett hav av böljande löpare i reflexvästar framför och bakom, u-svängar och mötande avstängda tunnlar förvirrade mig totalt. Inser varför det här med orientering aldrig varit min grej. GPS- signalen nådde inte ner i tunnlarna så jag skippade pulsklockan. Det gjorde att jag inte alls hade koll på tid eller distans så när målet plötsligt anades, eftersom speakerrösten hördes allt högre, var jag helt lost. En sista knyck uppför och så var jag i mål. Aj, vad sista backen kändes men det var ju ett av få tillfällen det fanns publik. Då KAN man inte gå så jag bet ihop. Där satt den, medaljen, kexchokladen och en MER. :-).

Tyvärr, det här inlägget går inte att kommentera.