Operakväll

Eller om man nu ska vara noggrann så var det en operettkväll med ”Glada Änkan”. Vi tänkte i alla fall börja kvällen med en matbit någonstans och med tanke på vad som väntade, tyckte vi att Stadshotellet och dess lite pampiga miljö vore passande. Därför ringde jag dem på dagen för att stämma av tider. Om man nu inte visste det, fick man bekräftat att vi befinner oss i en liten stad, när en telefonsvarare talar om att receptionen är stängd och öppnar kl 18. Vid akuta ärenden kan man dock ringa Johan (ägaren), är det inte sött?

Vi hänger på låset kl 18 för att hinna äta innan föreställningen börjar kl 19. Som vanligt är personalen fantastisk trevlig och det är en fröjd att äta där. De andra åt plankstek och jag åt torskrygg med brynt smör, kapris och knaprigt bacon. Lagom tills vi börjar bli färdiga kommer det lite andra gäster och flera bord har ”reserverat” på sig. Alltid kul med medätare på en restaurang, det är ju lite det som ger restaurangkänslan. Det blir på håret med tiden och vi joggar fnissande bort till Metropol…itan fortfarande tuggande på det sista. Barnen,som vägrade att följa med och se ”tanter skrika” = opera, gick hem till chipspåse och film istället.

Vi kommer in som sista gäster och en av arrangörerna har redan börjat prata där framme. Jag hör inte allt hon säger därifrån garderoben, men jag förstår att det är EN snitt som gäller den här kvällen trots att det finns tre olika sorter. Det räcker inte annars då vi är så många… Nä det klart, det gör det ju inte om man alltid beställer lika många snittar, oavsett hur många gäster som kommer.

Vi tassar oss förbi havet av Eksjös pantertanter. Det är här de är denna kväll, på Metropol…itan! Både mamma och jag sänker medelåldern när vi kommer in. Men så kommer det en kille och han halverade nog medelåldern, minst. Han är sisådär 7-8 år och han ska gå på operett!! Vi sneglar fascinerade på honom och hans sällskap. En äldre dam och två personer i förälderålder… och så han. Jag kan inte låta bli att börja spekulera, är han en operafantast som kommer att nynna med i sången? Eller är det så att han är medtvingad av någon anledning?

Föreställningen börjar och inledningsmusiken känner jag igen, kan inte placera den bara. Men så slår det mig, tror det är en omskriven snapsvisa. Föreställningen är lite som en klassisk Eva Rydberg fars. Personer springer ut och in och det är mycket förvecklingar och missförstånd. Men lättsamt är det sannerligen och ingen ser ut att dö den här kvällen… och det är ju lättsamt.

Första akten är avklarad, alla lever och det är dags för vin och snitt(ar). Tydligen hade damen där framme även styrt upp logistiken för det var de tre bakersta raderna som skulle få börja att ta. Mamma och jag tog till civil olydnad och hoppade fram på lätta fötter. Innan de bakersta raden hade trasslat fram sina rollatorer och ställt sig i kö, stod vi redan och mumsade. :-) Den här gången var det mousserande vin och jag undrade lite nyfiket vad det var för något. ”Åh, det är äkta champagne minsann” säger hon som serverar, stolt hållande i flaskan som det står ”Cava” på. :-D Ja charmigt är det!

Sista akten och den unga pojken håller i, men nu börjar han bli motoriskt orolig. Jag tror inte att han sjunger med och av den anledningen inte kan sitta still. Men jag är imponerad! Inte ett ljud av protester hörs, han flyttas runt lite bland de sina men stör ingen och håller i till slutet. Det gör även de på scenen. Inte nog med att de alla lever, de är även lyckliga!

Vi traskar hem nöjda med kvällen, lite lyckliga även vi. Det är en fantastisk förmån att få tillgång till den här formen av kultur i vår lilla stad. Jag är ingen operafantast men jag tycker att det får ingå i min allmänbildning att se dem. Mamma är dock inte helt nöjd med sången då den var alldeles för operamässig. En operett sjungs tydligen i normalfallet inte av operasångare då det blir för tung sång. Det blev mer av operaaria över sång som skulle ha varit… annat… Hon hinner även berätta att Metropolitan i New York flyttade till sina nuvarande lokaler på Lincoln square 1966. Så pappas lyssnade i ungdomsåren var när den låg nere på Broadway och 39-40st. Man hade ett par hundra ståplatser där man alltså inte såg så bra, men man hörde. Något för en fattig student eller mindre bemedlad. ”The old Met” revs 1967 då man istället ville bygga kontor där. Jag har funderat på ett besök på Metropolitan men de har inte visat något jag velat se. Nästa gång i New York kanske…

Tyvärr, det här inlägget går inte att kommentera.