Morgonpromenad.

När tonåringen sover som djupast, solen inte hunnit upp till sin obarmhärtigt högsta höjd och värmen är behaglig, då promenerar jag. Kan inte påstå att vi pratar arla morgonstund för frukost hann jag med innan. Men ”någon” tycker att det är okristligt tidigt och ser inget behov av att följa med.

Den stensatta gången tar mig österut och jag filosoferar i min tystnad och det är behagligt. Det är jag och ödlorna som samsas om gångstigen (förutom en och en annan medpromenerare). Det är ett torrt och kargt landskap såhär förbi hotellens blomstrande rabatter. Här finns det ingen som slösar det dyrbara vattnet på blommor utan bara de tappraste överlever. Nu låter det som att jag befinner mig i Sahara och det gör jag naturligtvis inte. Men Cypern är en intryckt ö i de östraste delarna av Medelhavet där solen skiner 300 dagar om året och resterande dagar, öser det heller inte ner.

21A12D4E-388D-4E20-9ACB-D91F882944C3
756B3F86-DCC0-4E1F-8360-C4C92BA6E37D
C2A2ABC6-1D7B-45CB-BCDA-2B9D1FB3A4FC
A0223228-FD10-42A7-9D75-1EA1B4B75B55
F3CE45C3-C43F-4804-ABDC-46118186DB78
Här finns några små lyxiga lägenhetsbyggnader, i övrigt är det tomt. Ayia Napa i väster och Fig Tree Bay i öster och däremellan lyser frånvaron med sin närvaro. Mitt mål för promenaden är systerhotellet Atlantica Mare Village dit jag funderade på att boka oss. Det ligger dryga tre kilometer från vårt hotell och bara dyker upp helt plötsligt i sin enslighet. Jag känner spontant att jag inte hade velat bo här, men blir nyfiken. Jag spankulerar in på hotellområdet och tänker att mitt turkosa ”all inclusive band” kommer att avslöja mig som den inkräktare jag är, men icke. Jag traskar runt en sväng, ler vänligt och hälsar på de jag möter. Hotellet är långsmalt, med den smala delen ner mot havet där bar och restaurang finns. Det blir alltså ganska långt till bekvämligheterna för den som bor längst upp i hotellområdet.

Jag smyger tillbaka ut på gångvägen lika obemärkt som jag slank in och vandrar tillbaka ”hem”. Florister eller allmänt blomintresserade fotar små oansenliga blommor intill stigen och jag imponeras av deras entusiasm. För mig är det”små gula blommor”. För dem är det säkert något mer spännande med ett exotiskt namn. Jag kan verkligen inget om blommor och tycker mest om dem i en vas.

Nåväl, knappa milen senare är jag färdigpromenerad och ganska tacksam över att sonen inte var med på promenaden. För på tonårsvis hade han förmodligen dött av ansträngningen!

Tyvärr, det här inlägget går inte att kommentera.