Maken är hemma!

Nu är flocken intakt, familjen är hel igen! Maken har återvänt från Mali efter dryga två månaders frånvaro. Dagen efter hans hemkomst utbrast mina kollegor unisont ”Ja, vi klarade det!” För så fantastiskt har det varit att hans frånvaro, har kompenserats något av mina otroliga kollegor som stött och blött högt som lågt, det som händer i en tonårsfamilj. Inte en sjukdag har jag haft. Jag har jobbat heltid och har hållit ihop familjen med allt vad det innebär. Utetider på helger, läggtider på vardagen, läxor, föräldramöten, räkningar, skottning, städning, handling, matlagning. Ja, jag kan ju hålla på i evigheter. Men jag har även hållit ihop mig själv, jag har tränat flera gånger i veckan och jag har träffat vänner. Allt fokus kan inte bara ligga på barnen och dess behov. De behöver nöjda välmående föräldrar också och den bästa förebild man kan vara, är ju genom att visa att det är viktigt att måna om sin kropp och själ. Jag är allt lite amerikansk här och slår mig själv på bröstet och säger ”Bra jobbat Catta”

Att vara profet i sin egen hemstad, det är säkert inte lätt, men att vara husmor i mitt hushåll är ännu svårare! Här har jag lagat middag nästan varje dag när maken varit borta och sonen muttrar när det serveras något han inte tror sig gilla. Men när pappa kommer hem och slänger ihop en rätt, ja då oreras det yvigt om hur gott det är! Det är precis lika orättvist som livet självt. Det lustiga är att han just ätit sötpotatispasta och sonen reagerade inte annat än att han tyckte att det var lite annan konsistens. När jag försöker smyga in något mer eller mindre okänt (som morötter i en köttfärssås) då blir det tvärstopp! Nåväl, jag ska inte vara bitter, det är inte klädsamt. 

Ikväll blir det hamburgare och lite sugen är jag allt på den där äppelpajen jag aldrig fick häromdagen…

Tyvärr, det här inlägget går inte att kommentera.