Läkarbesök

Nu har jag varit på återbesök hos Dr L. Det är allt en märklig känsla att kliva in där på vårdcentralen! Trots ett antal besök det senaste året med stick i fingret och i armvecket, blodtrycksmätning, gynbesök, ultraljud hjärta mm vänjer jag mig inte. Man är så utlämnad och känner sig så liten där i väntrummet bland alla andra som sitter där av all sköns olika anledningar. En del äldre är proffs och berättar gärna och högljutt om det senaste besöket och vilka mediciner man fått insatt. Andra sitter bleka och sammanbitna och ser ut att vänta på sin dödsdom. En del bläddrar fridfullt i senaste ”Svensk Damtidning” och ser ut att trivas riktigt bra. Det som kan skilja oss åt är att vi antingen tror att det är något fel på oss eller att det faktiskt är det, på riktigt.

Nu skulle jag få svar på det jag trodde mig redan veta, att jag mår bra. Jag har ingen hjärtklappning, huvudvärk, hög vilopuls, yrsel eller andfåddhet. Jämfört med förra året då jag också svarade bra på frågan ”Hur mår du?” kan jag faktiskt säga det. Jag mår jättebra! Dr L kunde inte annat än nicka och säga att jo det stämde nog för värdena var tipp topp. Men hon tittade ändå lite strängt på mig och undrade om jag lärt mig ta min kropps signaler på allvar. Kroppen är sinnrik och duktig på att varna, men det gäller att lyssna på signalerna. Hon jämförde med att lägga handen på en varm platta. När man känner smärtan ska man ta bort handen eftersom det är en varningssignal (Fast egentligen är det en ryggmärgsreflex). Att få tunnelseende, illamående och yrsel under gång uppför en trappa är också en sådan signal… Hon litar inte riktigt på mig och ville inte släppa mig helt så jag kommer att få visa upp mig och mina värden om ett år igen.

Jag satt där och skämdes lite för visst hade hon rätt. Jag har totalt ignorerat min stackars kropps desperata signaler och bara kört på. Hon trodde dock inte att jag hade kunnat fortsätta så mycket längre med det med tanke på hur värdena såg ut då förra året. Ganska så snart hade jag kraschat… Jag fick lov att sanningsenligt svara att jag kanske inte gjort den läxan jag fått, men jag har tagit hem den och jag har påbörjat en resa mot att få den gjord. Jag lyssnar mer på kroppen nu och inser att det inte alltid är läge för intensiva träningspass. Det räcker kanske med en promenad, eller en kortare gladrunda eller inget pass alls. Men det är inte så lätt för jag vill ju inte lyssna alltför mycket, kroppen är av naturen lite lat kan jag tycka. När det blir tungt, pulsen går upp och flåsandet överröstar fåglarnas kvittrande, är det lätt att stanna för det är ju jobbigt. Det gäller att hitta ett sätt att lyssna på kroppens signaler samtidigt som latmasken på axeln och den naturliga instinkten att sakta ner när det blir tungt, inte får ta över. Den som hittar ett bra sätt att göra det får gärna höra av sig till mig!

Tyvärr, det här inlägget går inte att kommentera.