Alla inlägg i kategorin Vardagen

Vardagslyx

Mycket gladresor på G och det spritter i mig av glädje! Först ut är Cypern på Påsklovet med sonen. Sen i maj ska jag på tjejmys i Stockholm med två väninnor. Hotellmys, lite shopping, drinkar och gomiddag på restaurang. Någon vecka senare vänder jag återigen norrut via Arlanda en natt, upp till där det började; Umeå. Där för 20 år sedan började jag mina stapplande steg mot ett yrkesliv som sjukgymnast. Det var då under en praktik som jag träffade maken och till slut hamnade i Eksjö. Nu är det jubileum och en ganska stor del av klassen ska ses en helg. Några av oss sågs faktiskt för 5 år sedan då vi träffades i Stockholm och sprang Tjejmilen. Det var så roligt och det ska bli riktigt spännande att träffa alla andra som jag inte sett på hela den tiden. Hur har alla förändrats? För på 20 år har vi väl alla påverkats av tidens obarmhärtiga vindar. Tur att det finns Facebook för då har vi i alla fall kunnat hänga med lite i alla fall. Då för 20 år sedan var vi hyfsat unga allihopa, utan barn, med spänstiga vältränade kroppar. Vi gick runt i underkläder halva dagarna, när vi inte hade vanliga föreläsningar. Det var fullkomligt naturligt att sitta och snacka med andra i bara Bh och trosor och inga extra hudveck (läs valkar) fanns att dölja. Tror och hoppas att vi den här gången ska äta och umgås fullt påklädda!

Jag brukar skriva om det här med vardagslyx och jag tycker verkligen att det är så viktigt att få in det. Det är nu vi lever och man ska ta tillvara på livet, för jag möter så många människor i mitt jobb som sparat på så många upplevelser. De blir så knäckta när livet tog den där andra vändningen man helst inte vill tänka på. Hitta ditt vardagslyx och våga vara lite busig. Köp den där dyra chokladen du egentligen inte tycker är värd pengarna, öppna en flaska champagne en tisdag, hyr in städhjälp någon gång ibland (RUT är toppen), köp nya frasiga sängkläder och byt dem ofta. Sitt en hel dag i vårsolen och gör absolut ingenting även om det finns en massa måsten som lurar bakom hörnet. Ta en extra lång sovmorgon utan dåligt samvete. Låt fantasin flöda och hitta just det som gläder DIG.

Maken är hemma!

Nu är flocken intakt, familjen är hel igen! Maken har återvänt från Mali efter dryga två månaders frånvaro. Dagen efter hans hemkomst utbrast mina kollegor unisont ”Ja, vi klarade det!” För så fantastiskt har det varit att hans frånvaro, har kompenserats något av mina otroliga kollegor som stött och blött högt som lågt, det som händer i en tonårsfamilj. Inte en sjukdag har jag haft. Jag har jobbat heltid och har hållit ihop familjen med allt vad det innebär. Utetider på helger, läggtider på vardagen, läxor, föräldramöten, räkningar, skottning, städning, handling, matlagning. Ja, jag kan ju hålla på i evigheter. Men jag har även hållit ihop mig själv, jag har tränat flera gånger i veckan och jag har träffat vänner. Allt fokus kan inte bara ligga på barnen och dess behov. De behöver nöjda välmående föräldrar också och den bästa förebild man kan vara, är ju genom att visa att det är viktigt att måna om sin kropp och själ. Jag är allt lite amerikansk här och slår mig själv på bröstet och säger ”Bra jobbat Catta”

Att vara profet i sin egen hemstad, det är säkert inte lätt, men att vara husmor i mitt hushåll är ännu svårare! Här har jag lagat middag nästan varje dag när maken varit borta och sonen muttrar när det serveras något han inte tror sig gilla. Men när pappa kommer hem och slänger ihop en rätt, ja då oreras det yvigt om hur gott det är! Det är precis lika orättvist som livet självt. Det lustiga är att han just ätit sötpotatispasta och sonen reagerade inte annat än att han tyckte att det var lite annan konsistens. När jag försöker smyga in något mer eller mindre okänt (som morötter i en köttfärssås) då blir det tvärstopp! Nåväl, jag ska inte vara bitter, det är inte klädsamt. 

Ikväll blir det hamburgare och lite sugen är jag allt på den där äppelpajen jag aldrig fick häromdagen…

Att lyckas med mat

Efter en ljuvlig inledning på helgen då det bara var att sätta sig till bords och äta god mat med härligt och vuxet sällskap, kom en ”vardag” igen. Det var förvisso lördag, men vardagens matlagningskrav dök ju som vanligt upp på ett mer pålitligt vis än Postnord. För dem som missat Snickaregatans matdilemma kommer här en snabbrepris. En är allergisk mot fisk, skaldjur, kyckling, mandel, nötter och jordnötter. En vill äta vegetariskt men är skeptiskt till nyttiga vegetariska delar som bönor och linser. En vägrar att äta vegetariskt och skippar en köttfärssås om morötter och annat kan identifieras i densamma.

Ibland struntar jag i allt och lagar det jag vill ha, så får de fixa något på egen hand. Den här lördagen var just en sådan och dottern ställde sig snällt och fixade köttfärssås medan mamman tänkte vara lite med exotisk. Libanesisk inspiration bara kom till mig vid frukosten och på eftermiddagen rörde jag i pannorna. Det skulle bli spenat- och fetaostpaj, sesampasta och kikärtsbiffar. Det blev sådär… mina pajer som såg så fina ut på plåten före gräddning förvandlades till bollar av uppblåst smördeg som fick dansa ner i soporna. Det andra var ok men möttes av djupt skeptiska blickar från ungdomarna i huset.
01313B92-E0E3-4A41-AA2D-91D97CE38382
Det började bra i alla fall.

Idag blev jag galet sugen på äppelpaj, gick till affären och kom hem med massa bra saker… förutom äpplen. Skam den som ger sig och hellre än att behöva gå ut ugen, rotade jag i skåpen. Låt mig presentera: en päron- och mandarinklyftspaj.
FA7EFED3-4C6E-4F7A-A053-C75729E3F25A
image

Om möjligt möttes pajen av än mer skeptiska blickar så jag får nog avnjuta den på egen hand. Med vaniljsås går allt ner! :-)

Läkarbesök

Nu har jag varit på återbesök hos Dr L. Det är allt en märklig känsla att kliva in där på vårdcentralen! Trots ett antal besök det senaste året med stick i fingret och i armvecket, blodtrycksmätning, gynbesök, ultraljud hjärta mm vänjer jag mig inte. Man är så utlämnad och känner sig så liten där i väntrummet bland alla andra som sitter där av all sköns olika anledningar. En del äldre är proffs och berättar gärna och högljutt om det senaste besöket och vilka mediciner man fått insatt. Andra sitter bleka och sammanbitna och ser ut att vänta på sin dödsdom. En del bläddrar fridfullt i senaste ”Svensk Damtidning” och ser ut att trivas riktigt bra. Det som kan skilja oss åt är att vi antingen tror att det är något fel på oss eller att det faktiskt är det, på riktigt.

Nu skulle jag få svar på det jag trodde mig redan veta, att jag mår bra. Jag har ingen hjärtklappning, huvudvärk, hög vilopuls, yrsel eller andfåddhet. Jämfört med förra året då jag också svarade bra på frågan ”Hur mår du?” kan jag faktiskt säga det. Jag mår jättebra! Dr L kunde inte annat än nicka och säga att jo det stämde nog för värdena var tipp topp. Men hon tittade ändå lite strängt på mig och undrade om jag lärt mig ta min kropps signaler på allvar. Kroppen är sinnrik och duktig på att varna, men det gäller att lyssna på signalerna. Hon jämförde med att lägga handen på en varm platta. När man känner smärtan ska man ta bort handen eftersom det är en varningssignal (Fast egentligen är det en ryggmärgsreflex). Att få tunnelseende, illamående och yrsel under gång uppför en trappa är också en sådan signal… Hon litar inte riktigt på mig och ville inte släppa mig helt så jag kommer att få visa upp mig och mina värden om ett år igen.

Jag satt där och skämdes lite för visst hade hon rätt. Jag har totalt ignorerat min stackars kropps desperata signaler och bara kört på. Hon trodde dock inte att jag hade kunnat fortsätta så mycket längre med det med tanke på hur värdena såg ut då förra året. Ganska så snart hade jag kraschat… Jag fick lov att sanningsenligt svara att jag kanske inte gjort den läxan jag fått, men jag har tagit hem den och jag har påbörjat en resa mot att få den gjord. Jag lyssnar mer på kroppen nu och inser att det inte alltid är läge för intensiva träningspass. Det räcker kanske med en promenad, eller en kortare gladrunda eller inget pass alls. Men det är inte så lätt för jag vill ju inte lyssna alltför mycket, kroppen är av naturen lite lat kan jag tycka. När det blir tungt, pulsen går upp och flåsandet överröstar fåglarnas kvittrande, är det lätt att stanna för det är ju jobbigt. Det gäller att hitta ett sätt att lyssna på kroppens signaler samtidigt som latmasken på axeln och den naturliga instinkten att sakta ner när det blir tungt, inte får ta över. Den som hittar ett bra sätt att göra det får gärna höra av sig till mig!

Sommarkänsla

Igår var en vanlig arbetsdag men det kändes som det ändå var lite speciellt. Idag är ju en ledig dag så ett litet mini break stod för dörren. Vi passade på att smita iväg och äta glass på Eksjös nyaste tillskott på glassfronten, Congelato. Vi var inte de enda som fått den tanken och kön ringlade sig ut genom dörren. Jag tycker inte om köer och fick känslan av att vilja strunta i det. Men som tur är fnissade vi bort köandet och cassatan jag åt var värd allt! Minnen från en svunnen tid boendes i Italien studsade i mitt medvetande, den var såå god!

Semesterkänslan fick fortsätta på kvällen då jag inbjudit till lite spontant bubbel på vår terrass. Något att äta vill man ju ha så jag satsade på sallad som är gott både till bubbel och passar i värmen. En påse mixad sallad, färdiggrillad kyckling plockades i småbitar, päron, brie, gratinerad chevre, valnötter, sparris och tunt skivada rädisor för färgens skull. En liten vinegrätt på olivolja, balsamvinäger, honung och lite kryddor blandades runt och en yogurt med riven parmesan, honung, lite vitlök och peppar serverades till. Bubblet är ett av mina favoriter när vi kommer till ickechampagne, nämligen Langlois. Det är en Cremant de Loire och görs av Bollinger. Ett utmärkt alternativ när man inte vill dricka den dyrare ”äkta” varan. Ja, nu får man verkligen sommarkänslan då rosé och bubbel i alla dess skepnader plockas fram och soltörstande svenskar vänder näsan mot skyn. Här ska energitankas inför kommande regniga och mörka månader.

image
image

Lek med lchf.

Den senaste veckan har jag haft LCHF-projekt… när det gäller bröd åtminstone. Jag har bakat det enklaste brödet ever, men det är bara jag i familjen som ens velat titta på det. Nu ska jag väl i ärlighetens namn säga att det är tur att inte sonen tittat, än mindre ätit av det. Som dottern torrt frågade ”ska du ta livet av J?” Det innehåller nämligen både malda mandlar och hasselnötter. Tillsammans med bakpulver, fiberhusk, ägg, keso och creme fraiche blandas allt och klickas ner i en brödform. Supersmidigt, då det får stå där i ugnen i en timme och tio minuter och ingen passning krävs, man kan göra annat. Jag gillar ju kokos så det hällde jag i istället för sesamfrön som jag gillar mindre. Skiva och lägg i frysen för det blir inte gott av att vänta in nästa smörgåstid! Nyrostat är det faktiskt otroligt gott och vanligt bröd känns plötsligt som både torrt och tråkigt.

Igår åt dottern och jag halloumiburgare till middag medan sonen fick en hederlig högrevsburgare och alla var nöjda och glada. Ungarna äter med hamburgarbröd och jag utan då brödet bara är ett smaklöst fluff i mina ögon. Den vegetariska burgaren är ju så mycket godare och jag ska testa lite olika varianter framöver. Dottern har förkunnat att hon numera titulerar sig flexiterian då hon inte helt vill avstå kött. Det kan man inte när man älskar kebabpizza och kött med Bearnaise.

Ja matlagning på Snickaregatan är ingen lek. Antingen är ingen hemma som vill äta, eller så dyker de plötsligt upp vrålhungriga, eller så vill de inte äta för de tycker inte om det som serveras… För att inte tala om allergier och köttovilja respektive grönsaksovilja… Liite, liite längtar jag efter att de ska flytta hemifrån… åtminstone när det kommer till matlagningen. För då är det bara maken och jag och han äter allt jag lagar med god aptit.

En lyxig lördag.

I helgen kom maken hem med räkor och en kasse musslor. På kylning lades en flaska champagne, Louis Roederer, en naturchampagne utan tillsatt socker vilket innebär en rasande torr sådan. Vem kan hänga läpp under sådana omständigheter? Det enda jag kan fundera på när det gäller champagne är varför det alltid känns som att det är mindre i en sådan flaska än något annat vin. Man vill alltid ha lite mer när den är slut…

I olja fräste jag vitlök, lök, pepparkorn och ett lagerblad. Sedan åkte musslorna i tillsammans med sisådär en halv flaska vin (vi körde faktiskt alkoholfritt och det fungerade helt ok). De kokade häftigt i sex minuter innan jag hällde på färsk strimlad basilika och bladpersilja. Jag tog ur musslorna och kokade ur buljongen något innan musslorna åkte tillbaka in igen. Musselkoket saltades och pepprades efter smak. Räkorna åt vi som de var tillsammans med vitlöksbröd och så ovan nämnda champagne. Så gott det var och vi bestämde oss att det var kockens förtjänst att musslorna var otroligt goda och fina i konstistensen. Liite kan det haft att göra med musslornas kvalitet… liite…

Vuxenmys på högsta nivå då dottern svepte förbi med sina kompisar rynkande på näsan åt musslorna, höjde gladare på ögonbrynen åt räkorna, men insåg att man luktar räkor om fingrarna om man skalar dem. Hon gick… Sonen slösade inga steg på att passera sina föräldrar, vi hörde på den smällande dörren att han lämnat huset. Tonårslivet i ett nötskal.

Ja det blev ett litet träningsläger inför stundande champagneresa och jag måste säga att det kändes finfint, formen sitter där!

image

Bokklubbsmiddag

När våra barn (födda 2001) började bli så stora att det var dags för förskola för dem och jobb för mammorna, bestämde barnvagnsligan att fortsätta sin gemenskap och startade Bokklubben. Nu är ”barnen” 16 år och vi håller fortfarande på med den litterära cirkeln. Nu är vi sju tjejer och vi skulle egentligen behöva en till, vi saknar nämligen en Sofie. Förvirrande, jag förstår, men det är så här att vi har en Catti och en Catta, en Ann och en Anna en Susanne och en Susanna samt en Sophia och… ingen. Sophia skulle ju behöva en namnpartner… Så känner någon en litterär och trevlig person som heter Sofie, låt oss veta! Vi kan göra undantag för den litterära delen, för den är kanske inte precis den viktigaste egenskapen för att passa in i just vår bokcirkel…

Nu senast var det min tur att sammankalla gänget till mysigt samkväm och genast börjar planerna på maten att snurra i huvudet. Jag satt i Stockholm med Marie och diskuterade matval med solen skinande på våra vinterbleka ansikten. Det känns som om något somrigt vore roligt nu när vädret är så härligt, resonerade vi. Jag fastnade för en fräsch couscoussallad med lite röror till och en matchande efterrätt med grekisk yogurt och frukt, ett helrätt val i de ljumma vindarna.

Planering är A och O när det ska bjudas på middag och jag hade listor med mina inköp som avverkades under veckan. På dagen för bokklubben sken ingen sol och temperaturen passade mer på Nordpolen än i Marocko. Min ursprungliga plan på soppa kändes som ett bättre alternativ, men det var bara att gilla läget. Dottern hjälpte till att skära grönsaker och duka och såg allt mer skeptisk ut. ”Men mamma, ska du allvarligt talat bjuda på det där, inget kött? utbrast hon djupt oroad. Själv tyckte jag att det såg fantastiskt gott ut men det hjälpte inte ”Stackars gäster…” hörde jag henne mumla på väg upp i trappan.

Nåväl, brudarna dök upp och den somriga bålen med jordgubbssmak kändes lika malplacerad som resten av middagen, men vi fnissade åt känslan av sommar och sol. Fnissa är vi bra på och boken vi läst avhandlades rätt snabbt. Den var tunn både till storlek och till innehåll så det gick rätt snabbt.

Middagen serverades och det blev alltså Leilas couscoussallad, med avokado, fileade apelsiner, haloumi, granatäppelkärnor mm. Till det blev det en raita och hummus med naan-bröd, gott och fräscht. Så var det dags för efterrätt och sonen hittade upp från källaren men vände besviket ner igen, yogurt!? Tonåringarna tittade på varandra med det största samförstånd på länge, yogurt till efterrätt..? ”Men asså, får de inte ens glass? Jag hade gått hem!” frustade sonen på sin väg ner i källaren och gaming-rummet. Jag tyckte att det blev jättegott, yogurten… Den smaksattes med florsocker och varvades i glas tillsammans med mango, riven mörk choklad blandad med mortlade kardemummakärnor. Tur att det inte finns några tonåringar i bokklubben…

image
image

Home alone

Det här med att vara ensam hemma var något jag drömde om som småbarnsmamma. Tänk att få skrota runt i huset i vilket varv man vill, äta vad man vill, sova hela natten, gå på toa… ensam… Tänk att…

Det här tillståndet hamnade jag i igår då make var bakjour i Värnamo, dottern befinner sig i Lofsdalen och sonen ”lanade” hos en kompis. Det började bra då tystnaden infann sig efter en hektisk tur med sonen till lanande kompis. Stol, hårddisk, tangentbord och diverse sladdar skulle försiktigt packas in i skåpbilen, eftersom man inte kan lana utan alla dessa attiraljer. När han och hans prylar var på plats och en kram utdelats! var mor i huset på väg hem till egenmyset. Jag började med att sjunka ner i soffan med tidningen (den här fylliga innehållsrika Smålandstidningen) och den lästes ut på ett par minuter. Fram med fjärrkontrollen och på med favoritserien för tillfället ”Good wife”. Blev deprimerad när en av huvudkaraktären plötsligt blev mördad och fick byta till annat, mördad!! Hittade inget annat och bestämde mig för att ringa dottern som jag inte pratat med sen hon stack iväg på skidresa. Hon hade inte tid att prata med den ömma modern för de skulle iväg och se på film, klick i örat. Ringer maken som lite torrt frågar ”Vem är det jag talar med?” när jag kvittrar ”Hej!” Han påstår att det beror på att jag klickat bort ID-uppringningen. Jaha, det behövs alltså efter 20 år tillsammans, identifikation för att bli igenkänd… Hur eller hur så hade han inte tid med mig för han skulle iväg och operera. Ja ni hör hur jag började tycka riktigt synd om mig själv i mitt egenmys, urlarvigt! Fram med Netflix för att kolla någon film men hittar ingen, absolut ingenting! Fram med alla hundra Viaplaykanaler där jag borde kunna hitta något, men det slutar med att jag somnade i soffan! Jag sover aldrig i soffan men nu när jag hade egenkontroll över tillvaron så somnar jag. Kan det bero på det glas rödvin jag unnade mig i min ensamhet? Jag är alltså kung av fjärrkontrollen och dribblar bort tillfället, pärlor för svinen!

Ikväll kommer maken hem, det ska bli trevligt. Egenmys är överskattat!!

Vardagen

Jag har varit sjuk! Om man nu ska kalla en förkylning för sjuk, förkyld får det nog heta. I ärlighetens namn var det inte ens en manlig förkylning, en sådan där man är RIKTIGT förkyld! Men hängig och lite ynklig har jag trots allt varit. Jag har testat Pollykuren… två ggr, som enkelt förklarat går ut på att man äter en påse Polly i rask takt. Jag blev inte det minsta mindre förkyld men betydligt gladare. Maken rekommenderade sprit! Ja ni hör ju, sprit, en läkare! Han föreslog Lumumba och det kändes lite mysigt retro, Lumumba… Det som man drack i min ungdoms ljuva dagar. :-) Men jag skippade det och höll mig till Polly.

Frisk blir man ju ändå till slut efter sisådär en vecka, men hade jag tagit Echinagard hade det kanske tagit sju dagar. ;-) Nu har jag fortfarande nedsatt smaksinne så dottern klagade över den starka kryddningen till gårdagens middag. Sonen däremot var övernöjd och det är så jag har det, när den ena är nöjd klagar den andra. Men om vi ska köra ett middagstips då. Fräs lövbiff i het panna och lägg undan. Fräs valfria grönsaker, jag tog purjo och paprika och släng sen i köttet. I med valfri mängd Hoisinsås, chili och lite soja. Koka upp nudlar och blanda ihop alltihop. Snabb och god middag i ett nafs.

Ikväll får det bli köttfärspaj som också det är smidig middag. Gör en pajdeg efter valfritt recept och krydda degen med lite rökt paprika eller annan krydda. Fräs köttfärs, lök och paprika. I med kryddor, krossade tomater och grädde tills det blir en simmig konsistens och häll i det förgräddade pajskalet. Blanda smaksatt creme fraiche med naturell och bre röran över köttfärsen och avsluta med lite riven ost. Grädda 20-25 minuter och vips var även den middagen klar. Det är så vardagsmiddagar ska vara, snabba och lättfixade utan massor av olika kastruller och byttor att krångla med. Som om jag krånglar med så mycket byttor bara för att det är helg… men jag kan ju alltid tänka så. Men så kommer helgen och det blir lika lättlagat som på vardagen och det är väl så det får vara.