Alla inlägg i kategorin Lopp

Sickla Gruvlopp

Jag har precis haft en härlig gladhelg i Stockholm med bästa Team Gladfleece. Den här gången var det betydligt mer avslappnat med mindre spända loppnerver. Anledningen till det var vårt inbokade lopps natur, Sickla Gruvlopp. Från början var vi anmälda till Sickladubbeln och då springer man först gruvloppet för att sedan springa en mil i Sicklas sköna natur. Då båda teammedlemmarna är drabbade av skador var vi lite smarta och avbokade milloppet för att bara köra en runda i gruvan. Vi tilltalades av det lite udda, att springa ner i en gruva med hjälmar på!

Men vi började gladhelgen med att checka in på helgens boende, Scandic Malmen. Därefter gav vi oss ut på Söders höjder och hann med både shopping, besök på vernissage och en liten promenad på vackra Monteliusvägen (en vacker promenadslinga vid Söder Mälarstrands kant). Sen var det dags för kolhydratladdning och vi hade bokat bord på hotell Rival och deras brunch. Här måste man boka bord för det var knökfullt med hungriga lördagsflanerare. Den lite strame servitören föreslog att vi skulle ta lite och fler gånger snarare än mycket (som måste slängas) och färre gånger. Vi följde hans råd och lyckades faktiskt minimera vårt ”släng”. Det fanns båda kall- och varm mat samt ett dessertbord. Varmmaten skippade vi till förmån för det kalla i form av räkor, lax, sallader mm. Men självklart lämnade plats till desserter och så gott det var! Vi rullade tillbaka upp och ner för Götgatan till våra sängar på hotellet och somnade ovaggade.

Lite sömniga klädde vi på oss efter siestan och märkligt nog var vi sugna på mat när kvällen kom. En beyond burger på hotellet med vårt klassiska glas chablis fick avrunda första dagen.

Nästa morgon, loppmorgon och allt kändes ovanligt lugnt. Vi var extremt tidiga ut till startplatsen eftersom vi inte riktigt hittade och även skulle hämta ut nummerlappar. Men det blev ganska mycket dötid innan det var dags att starta. Vi hann titta på otaliga barn som sprang med sina överentusiastiska föräldrar i minilopp. Vet inte men det kändes märkligt att se blöjbarn fullkomligt oförstående över situationen som gråtandes drogs över mållinjen av hojtande mammor och pappor… Nåväl, vi grät inte. Vi fnissade glatt åt varandra efter att tilldelats en hjälm och trätt dem stadigt på huvudena. Uppvärmningen var som på alla lopp, en hurtig speakerröst avlöst av en eller par låtar och en ledare från något närliggande gym som fick oss att hoppa och studsa. Det var dock inte så trångt som det brukar då vi var kanske 25 personer i varje startgrupp. 10 minuter mellan varje start och med den korta distansen 2.8 km, innebar det att man bara mötte löpare från gruppen när de hade vänt nere i gruvan och var på väg upp. Men ingen hann ju annars ikapp grupperna innan. Första sträckan gick i köpkvarteret innan man kom till gruvan. Där gick det ganska brant nedför till första platån. En stunds kringel krangel löpning i olika bergrum innan man fortsatte ner till nästa platå. Likadant här så var det flack löpning ett tag tills det var dags att vända uppför igen. Jag valde att småjogga i några meter uppför tills jag insåg att jag inte skulle vinna något på det annat än att få ont i min redan onda fot. Det betydde promenad i uppförsbacke tills dagsljuset återvände och några hundra meter återstod till målgång. Där stod bästa teamhalvan som gått i mål ett par minuter innan och var redo att fota. Sickla Gruvlopp var avklarat och för teamet som haft loppuppehåll ett tag, kändes det fantastiskt fint och medaljen hängdes stolta runt halsen.
7B4DC949-1D35-4423-81E9-6CD721BD9BFD
8F416333-3EAD-451F-B98D-CE154C46756D
9CE12AF7-522F-436A-8686-8F3A1A7E1C85

Men det var inte slut på roliga planer och efter en dusch gav vi oss ut på promenad till Fotografiska muséet. Vi hade velat gå hit så många gånger men aldrig lyckats passa in det vid de andra loppen. Men nu var dagen inne och efter ett mastigt inträde på 165 kr hade vi skyhöga förväntningar. Muséet har många temporära utställningar så om man inte gillar just den som är då, kan det komma annat som passar bättre. Dagens temporära utställning handlade om krig och vedermödor och var rätt tung i sinnet. Men fotografierna var starka och gripande så det var med lite lätta steg som vi fortsatte upp i byggnaden, tittade på några andra utställningar och avslutade i baren högst upp. Ett glas kallt och krispigt riesling har sällan smakat så gott!

En promenad tillbaka till hotellet via Slussen som ser ut som en logistisk mardröm med sitt kaotiska bygge och temporära gångar för alla tusentals resenärer som passerar här varje dag. Nu väntade bara middag och kvällens restaurang var Exit Lounge som ligger granne med Malmen. Otroligt trevligt ställe måste jag säga! Personalen är jättetrevlig, lokalen och dess inredning supermysig och det viktigaste av allt, maten… fantastiskt goda tapas och vi mumsade med glada miner och rosiga kinder efter en ljuvlig dag. Alla skulle ha ett eget Team Gladfleece!

Lidingöloppet 15 K 2017 del 2.

På morgonen tog vi taxi ut till Lidingövallen då vi kommit på att det är en lyx vi helt klart är värda. Med ”gott om tid” på oss traskade vi i sakta mak bort mot startområdet. När vi skulle ta det årliga fotot ser jag i ögonvrån på stora skyltar att Maries startfålla skulle stänga om fyra! minuter!
image

Att det alltid ska bli såhär, konstigt… Vi blev i alla fall varma av ruschen bort till fållorna och hann knappt säga lycka till. Kvar stod jag i 10 minuter i väntan på att även jag skulle få starta. Uppvärmningen drog igång och som alltid var just vår startgrupp den bästa! ;-) Det kändes sådär då pulsen var hög och benen sega. Men jag resonerade som så att jag tar det lugnt och känner efter. Man kan väl säga att jag verkligen kände efter, hela loppet! Benen var fulla av mjölksyra efter 500 meter och pulsen gick aldrig riktigt ner. Jag visste att de ändrat bansträckningen något och lagt till en backe till (som om det inte räckte med de som var), men det kändes som om hela banan bestod av uppförsbackar, ingen spänst i benen överhuvudtaget! MEN jag mådde bra så det kändes inte farligt att lufsa vidare.
image
Men jag kom i mål och kände mig som en segrare ändå. Efter lite sportdryck och bullar var vi redo att åka tillbaka till hotellet och fortsätta vårt mys.

En mycket efterlängtad dusch senare lockade ”Melanders fisk” i Hötorgshallen då vi skulle äta ostron och dricka champagne. Första gången med levande ostron för mig och lite nervös var jag allt. Marie hade redan testat innan och hade blivit överförtjust och studsade nästan på stolen av förväntan. Det var faktiskt godare än jag tänkt men tyvärr hade jag i ren nervositet dränkt det stackars ostronet i sherryvinäger och det var inte schysst, mot ostronet… Men det gav faktiskt mersmak fast just där och då kände jag mig nöjd med ett smakostron.
image
image
image

Vi var faktiskt allmänt lite nöjda och gick tillbaka till hotellet där vi landade i sängarna för lite vila innan middagen. Undertecknad somnade som en bebis och sov sött, förkylningen lurade allt lite i bakgrunden.
image

Vi hade bokat bord på restaurang Smak kl 18:30 och hade en spännande plan där vi efter den tidsbegränsade sittningen på 2.5 timmar skulle fortsätta till restaurang Boqueria för lite mer småmums (tapas). Planen började bra då Smak visade sig vara en fantastisk restaurang! Sober inredning och härlig miljö. Maten är uppbyggd kring just smaker och det är smaken som är i fokus och inte råvaran. Menyn är uppbyggd kring kalla, varma och söta rätter och de kalla och varma rätterna kommer in lite slumpartad ordning. Vi bestämde oss för tre rätter var (som ska motsvara en varmrätt). De var helt fantastiska och vi valde även passande vin i smakportionsglas. De passade i och för sig fint ihop men något av vinerna var lite för sött för min smak, och blev inte så gott att sippa på före och efter rätten var uppäten.
image
image
image
image

Ändå supernöjda och avslappnade fortsatte vi till Boqueria och nu började det gå utför. Hovmästaren skruvade generat på sig och förklarade att systemet bokat av oss och det satt ett annat par vid vårt bord, detta trots ett bekräftelse-sms från dem tidigare under dagen. Dock hade han plats åt oss vid bardisken och vi funderade en stund innan vi bestämde oss för att ta det. Vi var egentligen inte superhungriga men något smått tänkte vi oss ändå. Det kom in enorma portioner och tillsammans med erbjudandet att restaurangen ville bjuda på lite tapas, blev det väldigt mycket mat, väldigt mycket!
image
image

Vi blev ännu mer mätta bara av att se all mat och tillsammans med barhänget, den höga 80-talsmusiken och alla unga stureplansmänniskor i klackisskor och bling bling, kändes det inte riktigt rätt längre. Vi avslutade kvällen och kände oss en aningens besvikna på att vi inte gått till någon trevlig takbar och sippat på något gott ackompanjerat av lite mysmusik i bakgrunden, vuxenpoäng på det! En liten rundtur i hotellobbyn gjorde oss ännu mer förtjusta i det här hotellet. Flera mysiga rum där man bara kan hänga, läsa, spela spel eller chilla.
image
image
image
image

Som alltid med Teamet har vi det fantastiskt roligt och mysigt. Det är få saker som får oss helt ur balans och vi lyckas skratta bort även våra mindre bra idéer och misstag och fokuserar på det positiva. Alla skulle ha ett eget Team!
image

Lidingöloppet 15 K 2017 del 1.

Ja det var det här med att hitta tid till saker och ting i livet. Mer och mer pockar verkligheten på och bollarna att jonglera med blir fler och fler. Jag tyckte småbarnstiden var stökig och det var alltid något att pyssla med och någon som alltid höll en upptagen. Nu har vi tonårsbarn och de är inte alltid så intresserade av vårt sällskap, men de kräver sitt ändå och ”små barn små bekymmer”… Tiden när blöjveckseksem och smakportioner var det jobbigaste livet är över och det gör ju ingenting. Men nu börjar livet lite mer på allvar för dem, och deras och våra val påverkar faktiskt deras framtid.

Just det där med livet pågick för fullt i 180 samma vecka som Team Gladfleece skulle iväg på sitt årliga Lidingölopp. Vi var inte helt på det klara om vi skulle få ihop det eller om vi skulle vara tvungna att ställa in alltihop. Efter lite krångel, pyssel och hjälp av finaste vänner löste sig allt. Jag vet att jag låter lite kryptisk men den här bloggen är inte som en del andra, där allt privat vänds ut och in. Ni får gissa på hej vilt…

Vi satt i alla fall till slut på tåget och bara njöt över att vara där, vi hade inte ens loppångest! Jag fick världens finaste present av Marie, en ny gladfleece med brodyr på. Hur glad blir man inte av en så personlig present?! Vi babblade och fnissade på tåget, så mycket att avhandla, att resten av vagnen nog längtade efter den tysta avdelningen. Men fram kom vi allihop, även de med öronskav pga två medlemmar i Team Gladfleece. De enda medlemmarna ska väl tilläggas och jag tror faktiskt inte att så många andra varken skulle platsa eller vilja vara med.
image

Vi checkade in på vårt hotell Downtown Camper by Scandic, gamla Sergel Plaza i helt ny tappning. Här har jag bott många gånger och det var en helt otrolig omvandling, så coolt!! Hotellet öppnade 1/9 så endast tre veckor gammalt. Läcker inredning och härliga färger och detaljer i lobbyområdet. Personalen var supermysiga och vi kände verkligen att vi hade kommit rätt. Gästerna får en pinne med marshmallows att grilla i den öppna spisen. All personal vi mötte log och hälsade oss välkomna, tom städpersonalen och det är inte alltid det är så. Vårt rum var fint med en vilobädd i fönsternischen där man kunde chilla lite. Badrummet fräscht med duschtvål, schampoo, balsam och bodylotion, me like! Dock var det varmt på rummet och det gick inte att reglera temperaturen. Vi frågade i receptionen och då gav han oss charmigaste erbjudandet någonsin. Vi fick kvittera ut handtaget till fönstret så vi kunde öppna och släppa in lite frisk luft. Vi var ju på väg ut så Marie fick gå runt på stan med ett fönsterhandtag i sin lilla handväska. Tyvärr glömde vi att lämna tillbaka handtaget vid utcheckningen men det satt ju kvar i fönstret, inte i Maries handväska som tur vad. Deesutom kan jag tillägga att frukosten var bland de mest fantastiska hotellfrukostarna jag upplevt. Det börjar bra redan då man blir placerad vid ett bord och slipper jaga. Man får en lite bricka som det står reserved på. Den läggs på bordet så syns det att det är upptaget och alla i sällskapet kan gå och fylla på tallrikarna utan att bordet tas av någon annan.
image
image

Hur eller hur var vi tvungna att lämna vår nya förälskelse och bege oss till Lidingö och den vägen kan vi vid det här laget. Dock kom vi ner från en helt annan utgång än vi gjort tidigare och Catta var bestämd i sin åsikt att de hade byggt om hela bussplatsen… Nåväl, Lidingövallen var inte flyttad och vi hämtade upp våra startkit och vände tillbaka till Ropsten. I spärren försöker spärrvakten ta betalt av oss igen och det tänkte inte, samma bestämda, Catta gå med på utan diskussion. ”Det står inte i datorn att ni har giltiga biljetter” säger spärrvakten lika bestämt. Men han hade mött sin överman när jag än mer bestämt förkunnade ”I min värld har det INTE gått 75 minuter” och viftade irriterat med vår pappersbiljett. Han gav upp och vi fick passera utan att betala. Det var först på tåget som jag insåg att jag räknat fel på tiden…

Tillbaka på hotellet bestämde vi oss för att äta där då det såg väldigt mysigt ut. De tyckte uppenbarligen många andra, hotellgäster som utanför kommande. Men när vi lovade att vi inte skulle bli kvar så länge, fick vi ett bord i alla fall. Menyn är väldigt begränsad och det var lite svårt att förstå hur stora portionerna var. Men vi tog in varsin vegetarisk burgare som bestod av bakad rotselleri. Den var helt ok men lite tam i smakerna och det hade varit trevligt med lite roliga såser och fräscha tillbehör på, istället för det ledsna salladsblad och tomatskiva som låg där. Sötpotatispommesen var dessutom ganska mjuka och det är ett ”no no”. Men, som sagt var, miljön är trivsam och det var skönt att ha nära hem!
image
image
image

Nu var det dags för det ständiga böket med att fylla i nummerlappar som sedan ska placeras på bästa vis på tröjorna utan att de ska hamna snett och vint. Tidtagningschip ska fästas på skorna och allt ska förberedas för en snabb avfärd nästa morgon. Men vi fixade allt även nu utan loppångest. Vi hade så mycket annat att prata och tänka på att allt kändes avslappnat. Det enda jag funderade på var min förkylning som gjorde sig påmind i form av lite hosta och väs i luftvägarna. Men ingen vits att hänga läpp över det, vi kröp ner i de sköna sängarna redo för en halvdag på Lidingö.

Lopp.

Nästa år har Marie och jag planerat att springa Stockholm Tunnelrun, en ca åtta kilometer lång runda mellan Karolinska Solna och Medborgarplatsen. Vi kan ju det här med lopp efter alla våra turer tillsammans och vet precis hur vi vill ha det. Det blir alltid bra och med gott humör har vi tacklat allt som inte blivit precis som vi tänkt oss. Men faktum är att vi haft tur och det är inga stora saker som gått tokigt. Vi har ju tom alltid haft tur med vädret, alla gånger! Det är avslappnande att resa med Marie då vi funkar väldigt bra ihop. Ingen surar i onödan och med positiv inställning fixade vi tom fyra nätter i Borlänge med två resor till Vansbro i världens minsta hyrbil.

Men så har vi ju våra respektive som ibland vill vara med på ett hörn… Vi sprang förra Tunnelloppet, Norra Länken ihop så nu tyckte maken att de skulle vara med även på det här Tunnelloppet. Så nu är vi alla fyra inbokade och det ska bli jättemysigt. Förra gången fascinerades vi av deras seriösa uppvärmning då de joggade och rushade inför start för att värma upp stela ben. Sånt håller inte vi på med, kanske mest för att vi inte brukar vara i så god till start… Men då kände vi att vi kanske också ska se lite seriösa ut och joggade fnissande några rundor vi med. Vi får se hur vi gör nästa år…

Vi pratade igår om var vi ska bo, på Söder eller inne i stan. Eftersom målet är på Medborgarplatsen är det kanske lite roligt att bo där den här gången. Vi har ju alltid annars cirkulerat bland cityhotellen och följaktligen ätit och hängt där. Nu fick hotellnörden ett nytt uppdrag som kan pågå ett tag framöver… Sen konstaterade vi snabbt att vi ska åka tåg då vi gillar det. Bil är jobbigt för den som kör och vi hade väl egentligen bestämt det. Men så kom vi på, sådär i förbifarten, att våra män kanske vill ha ett ord med i laget. Det är ju ändå de som kommer att få köra. Då spelar det ju ingen roll för då kan vi sitta i baksätet och komma med uppmuntrande och glada uppdatering om allt och inget, trivselbrusa. Nu är det ju fem månader kvar så vi behöver inte bestämma alla detaljer riktigt än, men hotell är det nog bra om vi tittar på redan nu.

Kvar att fundera på är nästa års marathon eller inte marathon… Av något outgrundligt sammanträffande går Medoc marathon just på min speciella födelsedag, då jag blir officiell tant. Ska man tolka det som en vink att det är självklart att springa? Samtidigt är det ett lite bökigt marathon. Bordeaux är närmsta flygplats och dit kan man faktiskt flyga direkt med Air France från Köpenhamn. Men loppet startar inte i Bordeaux utan i Pauillac som ligger dryga fem mil norr om Bordeaux. Det går ju lätt att köra men tanken med just Medoc marathon är ju att man ska kunna smaka på prestigevinerna som serveras efter loppet. Så ska man lotta om vem som får hålla sig nykter? Man är förmodligen inte så sugen på att tömma en flaska efter ett marathon men bara tanken på att inte få… Då kan jag lika gärna dricka sportdryck i Berlin. Nu är vi rätt många som är lite sugna på loppet så att få ihop alla med boende känns också lite knepigt. Maken tycker husbil så kan vi ställa den på startlinjen… typ… Men med bästa vilja i världen kommer vi inte kunna få in alla våra vänner som ska med i den. Utöver de praktiska detaljerna har vi också det faktum att jag inte bestämt mig för om jag verkligen vill uppleva ett marathon igen… Det gjorde så ont…

Lidingöloppet 15K 2016

Årets lopp förtjänar ett eget inlägg så resten av vår härliga stockholmshelg får vänta med att komma på pränt. Det här loppet kändes oerhört speciellt eftersom året varit mer annorlunda än någonsin. En tur till vårdcentralen, bara det! Jag som aldrig varit där som patient innan har nu fått frikort! Men det är tur att de finns de däringa doktorerna för mitt fantastiska nuvarande hälsotillstånd fick ett kvitto under och efter loppet.

Loppdagen inleddes med en gofrukost innan vi hoppade in i vår förbeställda taxi. Vi hade bestämt oss för den lyxen, att slippa trängas med alla på tunnelbanan och ffa bussen. I lugn och ro kom vi ut till ön utan stim och det kostade bara 240 kr att dela på två, helt klart värt varenda krona! Det var bara att falla in i ledet av vandrande eller joggande medlöpare. Den ganska långa golgatavandringen mot startplatsen blev en lite sammanbiten stund då teamet insåg att nu var det faktiskt dags igen. Marie skulle starta i ett led före mig, 10 minuter, och var nervös då hon inte kunnat springa på hela sommaren pga ett knä. Jag var nervös över hur det skulle gå överhuvudtaget. Tänk om jag bara inbillat mig att jag mådde bra! Tänk om jag skulle krokna efter några kilometer och inte orka! Jag hade ju inte tränat några backar, intervaller eller långpass.

Vi var ute i god tid det här året och kunde promenera i önskad takt och hann med ett besök bakom de blå dörrarna innan Marie skulle in i sin startfålla. Konstig känsla att stå kvar där själv på fältet bland alla vältränade studsande energibollar runtomkring!

image
Teamet före start, taggade!

Men så gick startskottet och massan böljade fram över gräset i en enda stor våg. Med hjärtat klapprande av nervositet tänkte jag ett mantra i huvudet ”det här är roligt”. Och det var roligt, jätteroligt! Jag tog sikte på lite ryggar men insåg glatt att jag fick byta eftersom de var för långsamma. Modigt sprang jag om en efter en (och blev omsprungen av lika många). Jag varvade högerled med vänsterled och vågade tom att ge mig på att springa om folk i backar. Det var en sådan känsla mot förra året att det var ofattbart. Jag lyfte blicken mot Lidingö och dess entusiastiska invånare som alltid hejar fram löparna med mycket värme.

Min eufori höll i sig i ca tre kilometer sen stöp jag. Som en fura for jag med armarna utsträckta och kände hur gruset skrapade upp handflatorna. Knät gjorde ont och jag rullade runt på rygg och stirrade förskräckt mot knäskålen. Är den på plats? Det var den och bekymrade medlöpare stannade till och undrade hur det gick. Snabbt som attan var jag på benen ”Det gick bra” svarade jag utan att ha en aning. Jag började springa igen och tänkte att går det så går det, och det gjorde det. Lite stressad över nya stenar och rötter gjorde att mitt tidigare fokus på omgivningen bytts till översyn av var jag satte fötterna.

Hög på endorfiner och adrenalin fortsatte jag min färd över stock och sten, backe upp och backe ner. Det började kännas lite stumt i benen då jag inte backtränat i någon större utsträckning, men det gick ändå. Jag saknade mitt vätskebälte, att bara få skölja munnen lite emellanåt. Efter Bosöbackarna väntade traditionsenligt en gammal bekantskap, Anna, troget. Ett energiknippe vars kram gjorde att den lilla sträckan till sista vätskekontrollen, vid Grönsta, kändes extra kort och lätt. Här passade jag på att trycka i mig min gel och dricka lite vatten och sportdryck. Grönstabacken är seg och många går i den så även jag. Mitt knä hann stelna till på den stund jag stannat vid vätskekontrollen så tur att jag åtminstone fått i mig lite energi i hjärnan, för nu fick pannbenet jobba. Men väl uppe för backen satte jag i gång joggandet igen och gladdes åt att jag hade mer energi än många andra trötta ben jag passerade. Det här är en skön passage och än skönare när man svänger av istället för att fortsätta mot Abborrabacken. Tacksam tanke åt det faktum att jag inte skulle hela den långa tunga sista milen på Lidingöloppets tremila sträckning.

Det flöt på flåsmässigt men lite trögt med benlyften då de var trötta och höger knä inte riktigt ville böja sig. Blodet på händerna hade jag skrapat av mig på byxorna så de var skitiga av dammet och vänsterhanden hade svullnat upp ordentligt. Konstigt tänkte jag för den gör ju inte ont. Så var den där, den efterlängtade målgången och jag tror att jag springer i mål med ett enda stort leende. Marie möter mig och tar ett foto på den överspeedade Catta som förvånat kollat klockan. Det gick 11 minuter snabbare än förra året, 11 minuter! Detta trots ett fall som sinkat mig en del i alla fall. Dessutom sprang jag fem minuter snabbare än första gången jag sprang Lidingö 15K. Jag tog mig en kopp kaffe och en bulle och mötte upp Marie som var precis lika glad som jag var. Teamet presterade då vi båda lyckades med pb trots världens konstigaste uppladdning och förberedelser.

image

image

Jag mötte en kollega till maken vid målgång som lite bekymrat tittade på min blodiga och uppsvullna hand och undrade lite om radiusfraktur. ”Icke” säger jag ”men jag tänker mig en tur till plåstertältet för att få hjälp att städa upp skrubbsåren”. Härdade sjukvårdare spritade och skrubbade resolut i grusfyllda sår och lindade stukade fötter på löpande band. ”Min” sjukvårdare rekommenderade ett långt bad för att få bort det han inte lyckats med.

image

image

Han ville inte lägga om såren så jag drog på mig de trasiga och dammiga byxorna och fortsatt hög av lycka traskade vi bort mot bussarna mot en efterlängtad dusch. Kan väl säga att det inte var skönt precis, då jag först i duschen insåg hur många ställen det sved på när vatten och tvål strilade över kroppen.

Nu är jag hemma och har ganska ont. Knät är svullet och såren ligger så fint mitt på knäskålen så svårt att veta om det är de som hämmar mig eller om det är något i knät som inte är ok. Lite stolt är jag ändå för väl hemma tog jag resolut fram min sjuksköterskeådra och rensade bort kvarvarande grus och kolla så snyggt det blev!
image

Jag tänker att jag får avvakta och se och inte fundera så mycket på knät. Svullnaden och stelheten lägger sig nog… Jag funderar mer på nästa lopp för nu har jag fått, inte bara nerblodade knän, utan blodad tand! :-)

Nytt gladlopp!

Bästa teamhalvan Marie har snokat reda på ett nytt lopp! 2014 sprang vi Tunnelloppet och nu är det dags igen. 1:a april 2017 går Tunnelloppet, Citybanan av stapeln. Start vid Karolinska och mål på Medborgarplatsen. Det ska bara vara 8 km men det känns som om den sträckan är längre… Däremot verkar banan vara tuffare och det är passande att det är Lidingöloppet som står som arrangör i år igen. Banan går i den asfalterade servicetunneln som går parallellt med pendelstågstunneln. Den bjuder löparen på ”branta stigningar och långa utförsbackar”. Che? då börjar jag fundera, branta stigningar, utförsbackar?! Ett järnvägsspår brukar väl gå rätt plant så varför gör inte servicetunneln det? Eller är den nya pendeltågssträckningen värsta berg och dalbanan? Två kilometer av loppet går i alla fall ovan jord och resterande sex kilometer i tunneln. ”Målet kommer att ligga i hjärtat av ett Södermalm med feststämning”. De lovar det så då får vi tro på det! :-) Vi ska kanske satsa på att bo på Söder den här gången, för vid Karolinska är det nog inte så mycket feststämning. Intresseanmälan är öppen inför den riktiga anmälan som öppnar i höst. Gissa vilket team som anmält sig, jo Team Gladfleece såklart!

 

Jag har saknat loppen men har ju samtidigt inte riktigt haft energi att planera så mycket inför ett nytt. Så här med facit i hand är det inte så konstigt! När det är jobbigt att gå uppför trappan hemma, är inte ett nytt Marathon det första man tänker på. Men nu tänker jag att om jag sprang New York på ett Hb runt 100, vore det ju lite spännande att testa ett med normalt Hb… ;-) Lidingö har vi ju inbokat sedan förra året så det hoppas jag på att klara av. Nu är det försiktiga joggingturer som gäller och läkaren vill inte att jag pressar mig eftersom mitt hjärta har studsat lite pga det låga Hb. Den här gången ska jag faktiskt lyssna på både min egen kropp och doktorns rekommendationer. Tänka sig att en tre kilometers runda kan kännas så glädjande, jag får jogga så långt! ”Du är väl en endorfinist.” konstaterade Dr L lite torrt igår vid mitt återbesök. Ja det är jag kanske men jag är ingen adrenalinist, har inget behov av höga höjder och farter. Så vi får hålla tummarna att det inte är alltför vilda backar i tunneln!

Stockholm igen…

Snart ska Team Gladfleece ut på äventyr, med Reinholds Buss! När vi bokade resan fnissade vi lite och undrade om de fanns på riktigt. Sen såg vi deras bussar överallt så det gör de verkligen. ”Mamma Mia” börjar närma sig och jag har mailat dem ett par gånger för att styra upp och få lite kontroll över resa och hotell. Reseledarcatta får lätt ångest över att ha 0 koll på läget så som man har när man åker bussresa. Bolaget visade sig vara alldeles fantastisk vänliga och snabba att tålmodigt svara på mina mail. Jodå, de ordnar naturligtvis så att vi får sitta tillsammans och ja de skulle genast maila hotellet om vårt önskemål om twinbeds. Teamet tycker om varandra, absolut, men det finns gränser… :-)

Tänk så trist om vi inte skulle få sitta bredvid varandra! Marie får sitta bredvid någon i ena änden och jag i den andra. Halva nöjet är ju resan då vi bara ska mysa och ha roligt. Ingen loppångest behövs, för den här gången behöver vi inte prestera ett dugg. Vi ska på sant ”No brainer” vis bara fraktas runt, till Stockholm, till och från Djurgården och hem dagen efter. Lite ovant men behagligt och avkopplande. Vår loppångest kommer att infinna sig, men inte förrän i höst när Lidingö står på schemat igen för femte gången!

Lidingö 15K är faktiskt den enda inbokade loppet i år och en stor kontrast mot tidigare år, men det känns bra. Det blev för mycket ett tag och när det är mer ångest än glädje är det dags att göra något. Jag är så nöjd och stolt att jag tog mig igenom New York Marathon men jag kommer inte göra om det. Det är så lätt att bli lockad och jag har en baktanke att det skulle vara roligt med Medoc Marathon… Men jag minns hur jobbigt och smärtsamt det var med ett Marathon. Jag minns hur det dåliga samvetet skrek i mina öron, konstant. Vem vill lyssna på något eller någon som skriker en i öronen? Men det klart, att springa bland vingårdar och kullar bland clowner och troll… det skulle vara för det då… kanske… ;-)

Ingen kan säga att jag inte försökt!

Nu har snön hittat till Sverige och till skidspåren. Äntligen, utropar entusiasterna lika glatt som Gert Fylking brukade göra åt den Ständige sekreteraren. Nu ska här åkas! Ja inte jag alltså, jag tittar fascinerat på när de invigde susar fram i spåren med rosenkinder och pigga ögon. Vårt lokala spår bestod av 500 meter och den korta sträckningen hejdade tydligen inte de inbitna. Nu vet jag inte om det var 500 meter rakt fram och så fick man vända eller om det var en rundbana. Men det kändes kort och fick mig att tänka på för några år sedan då jag snurrade runt spåret på Hunsnäsen (sjön) och tänkte att det skulle ge något inför Tjejvasan.

Det året var som alla andra år snöfattigt i början av vintern och stakmaskinen på gymet fick slita hårt. Men så kom snön och jag skulle gå skidskola med bäste Herr Kling. För att ta sig till skolstarten var man tvungen att börja med att åka ner för en backe som först svänger höger och avslutas med en vänstersväng. Jag och en dam i min klass insåg våra svagheter och tog resolut av oss skidorna och gick nedför. Men sen måste man ju ta på sig skidorna och hur gör man det?? Lektion nummer 1 fick alltså inledas med momentet ”Hur spänner man på sig skidorna?” Det gick ju bra och vi fick börja åka längs banvallen UTAN stavar… precis som i barngrupperna på skidskolorna i Fjällen. Jättenyttigt sa Kling och då sa vi elever ingenting.

Efter ett antal lektioner var det dags att träna själv och jag åkte alltså varv efter varv på nämnda sjö. Det är inga backar i Tjejvasan förkunnade folk bestämt så den träningen blir väl alldeles lagom tänkte jag. Mil efter mil passerades under några veckor och när jag körde förbi någon i spåret för första gången gav det en lyckokänsla. Kan väl sammanfatta loppet med att det visst fanns backar på Tjejvasan, både upp- och nedför och det gör ont att ramla och det är svårt att komma upp igen.

Cyklingen föregick också av lektioner och det gällde klickpedalerna. Den här gången var det maken som tålmodigt skulle lära mig hur man klickar i och ur. Han fick ställa upp mig mot en lyftstolpe och där skulle jag träna på de rätta vridrörelserna. Till slut satt det och vi skulle ut på premiärturen som faktiskt funkade. Men ett par tre klickvurpor hann jag med före första cykelloppet och de gör ont. De tar oerhört lång tid innan man slår i backen, men samtidigt oerhört kort tid så man hinner inte klicka ur. Inga klickvurpor under vare sig Tjej- eller Halvvättern! :-)

När det var dags för Vansbro satsade jag på crawl-lektion med bäste Herr Ullman och han kämpade. Jag kämpade också… med att inte kräkas av allt vatten jag drog i mig under mina försök. Jag kunde inte koordinera andningen till att dra in vatten ovan vattenytan och inte tvärtom. Han avrundade lektionen med att berömma mitt vattenläge och bröstsim och lite svävande föreslog att jag kanske skulle hålla mig till det under loppet. Det blev bara en lektion…

Löpning är en trygg sport! Har aldrig ramlat och är aldrig rädd. Det skulle möjligtvis vara när jag springer i skogen. Vem vet vem som dyker upp i spåret och bara väntat på att denna kvinna i sina bästa år ska dyka upp. Men annars kan inte så mycket läskigt hända. Det är väl därför jag har hållit kvar i just löplopp.

Mest aktuellt nu är att (i soffan) heja på maken som ska köra Marcialonga. Det är ju en ännu tryggare form, att vara hejarklack. Det får väl bli nästa steg när kroppen bråkar för mycket. Jag ska bli bästa hejerskan åt alla som inte får några hejarrop!

Vad händer nu då?

Lopplös… Team Gladfleece har inga fler lopp inplanerade. Känns lite tomt, som ett hål ska fyllas… med nya lopp-planer. Knappt att kroppen kallnat efter New York, träningsvärken knappt släppt eller skavsåren läkt. Men suget efter nya lopp börjar så sakteliga knacka på dörren.

Men jag kan i alla fall säga som så att det INTE kommer att bli ett Marathon igen! Nu är det avbockat och det räcker så fint så. Halvmara är en maxdistans för mig om man inte ska lägga alltför många timmar på löpträning. Minst fem mil i veckan med minst ett 30K, i minst ett års tid. Ja allt enligt de som vet… Men allvarligt talat: Vem har tid med det? Säger som en av åskådarna i New York som ropade åt oss ”Seriously, you’ve got to get yourself another hobby!!”

Nu när ångesten släppt och de tunga löparkraven lyft från hjärtat, ska jag njuta av träningen igen. Det får bli Friskis och lagom långa joggingrundor… när jag vill och har lust. Men visst är det lite märkligt att inte ha något lopp att tänka på framöver. Det har varit min verklighet under flera år, så lite ovant, men skönt!

Nu när värsta träningsvärken släppt, kommer de mindre skavankerna fram och pockar på uppmärksamheten istället. Skavsåret i ryggen är faktiskt värst, det som jag trodde hade läkt och ryckte av skavsårsplåstret från igår… Plötsligt förstår jag det här med trycksår och det är inte kul! Lite pinsamt att jag som brukar ha koll på läget, bestämmer mig för att springa längsta loppet någonsin med ett helt nytt vätskebälte! Jag får vara glad att de nya kompressionstrumporna från Asics inte ställde till det också. Blåsan och blånageln kan jag inte beskylla dem för. Men obekvämt är det och jag HATAR obekvämt!

Men hur kan man toppa upplevelsen med två miljoner åskådare som hejar fram löparna? 130 orkestrar som bjuder på uppträdanden under banans gång. Kan man jämföra den upplevelsen med att springa Växjö Marathon en ruggig dyster höstdag med några åskådare som pliktskyldigast klappar händerna när man passerar? New York satte ribban… och den hamnade högt, väldigt högt…

Springtime

Ett kuvert damp ner i brevlådan, ett mjukt sådant med avsändare Springtime. Vad hittade vi då där i? Jo det här!
image

Med tanke på vad Springtime plockar in för summor kan jag bara säga, snålt! Den fulaste av alla fula kepsar i material som passar bättre till en återvinningsbar matkasse. Maken säger att jag ser ut som Knatte i den, eller Fnatte, svårt att skilja dem åt! Undrar om de, på fullt allvar, tänker att någon skulle vilja springa i den. Men tröjan då? Till dess försvar får man konstatera att det skulle bli det närmaste jag någonsin kommer att nå i representerandet av Sverige i samband med lopp.

Jag nöjer mig med att prova kläderna och försöker tänka mig in att jag skulle springa i dem… i fyra mil… komma två. Det där sista lilla larviga tillägget av ,2. Mentalt känns det inget vidare att ha de extra två kilometrarna kvar när man sprungit hela fyra mil. Tror jag, jag vet ju inte för det längsta jag sprungit är ju tre mil. Men jag kan säga att jag då inte var särskilt sugen på några komma två…

Taktiktänk på hög nivå! Ska jag dela in sträckan i fyra delar eller ska jag ta det i mindre mer hanterbara delar? Ska jag ta energipauser så fort jag får chansen eller ska jag vänta? Det blir en lång dag då bussen hämtar redan 05:30 och första start är 09:50. Vi vet inte när vi startar men vi lär ju inte vara med i första startled, så låång väntan. Hur gör jag då med frukost? Jag vill ju ha mitt ägg och gröt med rårörda lingon! Det får bli äggmackor som matsäck och tänka att det är nog inte det som blir avgörande.

Tre veckor kvar och vi maler på här hemma med löprundor av olika längd. Min taktik är att undvika för långa och slitande långrundor. De blir kortare och oftare istället. 7-8 km kan jag springa flera dagar i rad, medan tvåmilarundorna gör mig stel och lätt haltande i en vecka efteråt. Nu satsar jag och äter Diklofenak och Alvedon på regelbunden basis, då undviker jag sekundära belastningssmärtor. Låret känns inte såå mycket när jag springer och därmed avlastar jag andra sidans höft, kärringkrämporna hålls i schakt. När man (enligt tonåringen) uppnått dinosaurieåldern, får man kanske vara nöjd med den nivån när krämpor hålls i schack, inte botas..? ;-)