Alla inlägg i kategorin Eksjö

En härlig helg

Så märkligt att det är fler fredagar i veckan än andra dagar… Just nu känner jag precis så och det är väl härligt på ett sätt men samtidigt lite läskigt för det betyder att livet går allt snabbare…

Hur eller hur så kan jag inte säga annat än att fredagar är sympatiska dagar! I fredags passerade jag fiskbilen och köpte med mig ett halvt kilo räkor och en god aioli. Tillsammans med gott bröd och vitt vin på det, var fredagsmyset fixat. Åtminstone tyckte maken och jag det som skalade och smaskade och vi var tacksamma att barnens tacomiddag fick hanteras och ätas av dem själva. Jag kan tycka att tacos är ok men maken får nästan utslag bara av namnet, så jag undviker det för oss två. Då är det så smidigt med skaldjur som kräver minimal förberedelse och är så gott!

Lördagen bjöd på ”Åka runt festen” för hugade festdeltagare i Eksjö. Det förstår man när marschallerna tänds och eleganta grannar ger sig av på cykel med två blommor i näven. Vi var istället bjudna på middag till bäste jägaren, hans dam (som var en, för oss, ny mycket trevlig bekantskap) och Thage. Vi misstänkte att det skulle bjudas på rådjur men man kan aldrig veta, en härlig vegetarisk höstgryta skulle kunna stå på menyn… not… :-) Men vi fick faktiskt en ”Åka runt fest” minus åka runt… Välkomstdrink, tre rätters, gott vin, en ny bekantskap och tom marschaller vid entrén! :-) Rådjursfilén var otroligt god, jag tror åtminstone att det var en filé, den var lång och smal… Det är ju sådant man inte äter om man inte har en jägare i sin närhet. Den store hjälten, Thage som precis fällt sitt 61:a rådjur, fick också mumsa på sitt byte och han såg lika nöjd ut han. Fast jag tror att han hade jublat lika mycket även utan den goda marinaden…

Söndagen var också trivsam då jag var i Nässjö på Thimons med en gammal kollega till mig. Mysigt att sitta där en söndag och märkligt nog var det gott om folk i rörelse på sta´n. Jag fick kanske inte stockholmskänsla men ändå… Jag hade, som vanligt, svårt att bestämma mig och blev rätt paff när hon bakom disken inte vet vad det är i bakverken. ”Är det lakrits i?” frågar jag henne. ”Jag kan faktiskt inte svara på det” säger hon avslutande. Inget, jag ska gå och höra med en kollega. Men när jag står där och tittar stint på henne kommer hon på sig och går ut och hör efter. Jag är väl lite extra känslig som mor till en födoämnesallergisk son, men jag blir irriterad. Att plocka fram en kaka från en monter kräver inte så mycket. Men att veta vad man serverar är väl ändå A och O? Tyvärr har jag lite dåliga erfarenheter från Thimons redan innan då jag en gång beställde en tårta till vår mandelallergiske son. När jag skulle hämta den såg jag små kulor över hela tårtan. ”Det är väl inte dajmkulor?” frågade jag lite leende och blev stum av förvåning när hon svarade jakande. De hade ingen aning om att dajm består av mandelkrokant! Det blev ingen tårta därifrån. Men kladdkakemålet i Eksjö visar ju att även rätten tar allvarligt på det här med skyldigheten att ha koll på vad man serverar gästerna. Nåväl, det tog inte bort den goda stämningen jag kom i och vi hade en supertrevlig stund med mycket fniss.

Nu har vi bokat in oss på Pinchos i Jönköping, vi som satt på samma kontor i Nässjö när vi jobbade där. Vi träffas inte längre varje dag och det blir lite pyssel för att kunna ses. Men goda vänskaper är värda att underhållas och man behöver inte alltid göra det så avancerat. En fika i ett par timmar en söndag kan räcka och mer därtill.

Eksjö Stadsfest 2016

Lite matt sitter jag på jobbet och gäspar stillsamt. Utanför fönstret vräker regnet ner och jag är så glad att molnen hade den goda smaken att invänta måndagen. I helgen var det Eksjö stadsfest och dagarna bjöd inte på ett enda moln, inte ett enda! Solen sken (lite obarmhärtigt) från blå himmel och folk gick man ur huse för att njuta av artister och gemenskap bland gränder och torg.

Jag läste någonstans att intäktsmässigt kan det skilja på en halv miljon om det regnar eller ej. Biljettpriset stiger sakta ju närmare stadsfesten man kommer, men många vill inte chansa på att köpa om det skulle visa sig vara skitväder. I år behövde ingen frukta paraplyer som vispas runt överallt, fladdrande regnkappor eller någon sydväst som skymmer sikten. I år stod publiken i kortärmat och kjolar och trodde vi var vid Medelhavet. Det var en härlig stämning och vi njöt!

Maken hade bjudit in folk från när och fjärran att sova över eller bara komma över på ett glas vin. Vi var 14 personer som mest, som sov någonstans i huset och vi hade en lite kollokänsla över det hela. Alla kom och gick som de ville och frukost var nog det enda mål mat som intogs gemensamt. Marie och jag var iväg på lite mys hemma hos en ganska ny men underbar bekantskap till mig. Här bjöds på vin och burgare och vi mumsade i den härliga trädgården och det fantastiska vädret. Väl hemma igen hade maken bullat upp med köpepizza som grund och kompletterat med ingredienser att pimpa sin egen slice med. Allt efter vad tycke, smak och allergier uppmuntrade till. Nu ramlade det in lite fler gäster och vår terrass kom verkligen till sin rätt.

När det började närma sig Bo Kaspers orkester samlade gänget ihop sig och snart var lördagens första konsert igång. Sen splittrades gruppen upp, återigen efter tycke och smak, och Marie och jag gick och såg Mohlavyr som vi fick uppleva för första gången förra året på förfest hos traktens gröne målare Erik Molin. Det är hans brorsdotter och de spelade tillsammans för oss i hans galleri vilket var en mäktig upplevelse. Det var bra nu med, men hon gjorde sig kanske ännu lite mer i en intim lokal, istället för bruset runtomkring ute på stan. Sen var det dags att ta sig fram i trängseln tillbaka till stora scenen och lyssna på Svenska Björnstammen. Oj, vad fulla i skratt vi blev över dessa filurer! I pyjamas och strumpor äntrade den magre studsande sångaren scen och maken till energiknippe! De var glada och vi var glada men vi kände bara igen en låt och jag sjunger fel i den hela tiden; ”Vart jag mig i världen vänder står min lycka i guds händer…” sjunger jag högt och falskt och dottern ger mig ”Blicken” ”står jag här med tomma händer!” ska det vara… Jaja… När det var klara var det över en timma kvar tills Miriam Bryant skulle sjunga och det kändes långt, kallt och lätt tröttsamt. Vi bestämde oss för att gå hem och värma oss och gå tillbaka sen… Men eller hur! Det är ju precis det man gör när man sjunkit ner i soffan i värmen.

Det har varit fullt ös från morgon till sen kväll med många gäster men allt har flutit på perfekt! Det jobbigaste har varit att vänta in 15-åringarnas hemkomst. Sena kvällar och klockan hann bli 02:30 båda dagarna innan jag kunde unna mig att somna för natten. Jag har hört talas om föräldrar som går och lägger sig och ber barnen väcka dem när de kommer hem. Jag är inte en sådan för tänk om de inte kommer hem! Tänk att vakna på morgonen och sängen är tom!!! De övernattande tonåringarna hade order att presentera sig allihop så jag kunde se att de alla var ok (och nyktra). Tyvärr förekommer alkohol i deras åldersgrupp så nu är det stenkoll som gäller. Men nu är vi tillbaka till skoldagar så normaltid i säng igen, tjohoo!! :-)

Tjejkväll

I augusti förra året var det fina varma kvällar och jag bjöd in till rosékväll på terrassen med några goa tjejer. Vi kunde sitta ute hela kvällen i mörkret och njuta av en av de sista ljumma sommarkvällarna. Häromdagen kände jag att det var dags för en repris av en lyckad kväll. Vädergudarna hade dock tagit en sen semester och lämnat oss i regn och kyla. Men sådan liten bagatell skulle inte hindra min tjejkväll. Fram med Facebook och nu skulle inbjudningar klickas i och vilka och hur många skulle jag bjuda..? Jag tycker att det är roligt med en mix av personer som inte känner varandra så väl, eller kanske inte alls. Eksjö är ju litet så de flesta kände nog till varandra i alla fall. Men här har man ju möjlighet att skapa roliga nya möten och bekantskaper. Jag klickade glatt i och när jag kommit upp i dryga 20 stycken lugnade jag mig. Tänkte att lite mer än hälften kan kanske komma så här på sluttampen av semestrar för en del och redan start av jobb för andra. Så glatt överraskad jag blev när det bara var två stycken som inte kunde komma!

Men vad bjuder man på då och hur mycket vin går det åt? ”Vin och tilltugg” hade jag utlovat i inbjudan så jag kunde ju inte nöja mig med bara chips och salta pinnar kände jag. Jag hann snurra runt det hela ett antal varv innan jag sansade mig och gick på den lättpreparerade vägen. Det gäller att inte krångla till det för mycket för då blir det bara jobbigt och man är helt slut när gästerna dyker upp. Jag hyrde in tonåringar att hjälpa till med förberedelser. De fixade med maten, dukade upp, vek servetter, tände ljus mm. De tog emot gäster och deras kläder. Fyllde på dryck och fat samt plockade undan skräp och tallrikar. Det var värt varenda krona för då kunde jag njuta av mina gäster utan att springa runt som en tok. Dessutom hade de fixat en Spotifylista med go musik som förvisso inte hördes så väl i sorlet av glada tjejer.

image

image

image

Vad blev det för småplock då? Smördegssnurror med färskost och strimlad skinka, snittar på kavring och ljust bröd med krabb- resp ädelost. Crostini med färskost, hummus, melon och vindruvor. Till det dracks det rosé, rött och alkoholfri rosébubbel (de som inte dricker alkohol ska inte bara behöva dricka vatten). Mineralvatten fanns som dottern gick runt och bjöd på. Vin fick alla ta själva för då är det ingen som dricker mer än det tänkt. Det är så lätt hänt när någon går runt och fyller på hela tiden. Man har ingen koll längre på hur mycket man druckit ( vuxenpoäng på det). Dessutom skulle det inte kännas bra att ens tonåring skulle gå runt och fylla på alkohol i mammornas glas… ;-)

Apropå vin samlade jag nya vuxenpoäng nästa dag när jag traskade tillbaka med en oöppnad rosébox till Systembolaget. Klantigt nog hade jag inte tagit kvitto och hon tittade lite granskande på mig innnan hon sa att det var ok. Antar att jag ser oerhört pålitlig ut… Men ett tips här, ta kvitto om ni handlar på Systembolaget inför en tillställning. Inom två veckor kan man lämna tillbaka det som inte gått åt (med kvitto).

Sammanfattningsvis var det en lyckad kväll. Det skrattades högljutt bland borden och jag hade precis lika roligt. Kan verkligen rekommendera att våga gå lite utanför boxen och bjuda andra personer i andra konstellationer än de man brukar. Det kan bli riktigt spännande!

image

Grillat och mödrar.

Igår åt vi kött grillat av en grillmästare… och det märktes! Ulrik Lindelöv var på gästspel på Stadshotellet och maken kom i all hast på att vi skulle gå dit. När man äter grillat som är grillat av någon som verkligen kan det, inser man vad en grill kan göra! Jag har en lite nostalgisk känsla över det här med grill, det är sommar helt enkelt. Röken, sotet och det lite lätt brända hör till och att köttet kan bli lite torrt kvittar. Det är ju sommar och ett glas rosé på terrassen medan briketterna väntar på att bli askgrå, är den perfekta inledningen på kvällen.

Igår behövde vi inte vänta alls, det var bara att traska fram med sin tallrik och Ulrik skar upp skivor av den perfekta biffen, kycklingen och grisen. Det fanns tillbehör till men vem vill fylla magen med bröd och potatis? Det är som på julbordet när folk plockar av potatis, köttbullar och prinskorv (som man kan fixa själv när som helst) och inte orkar smaka av alla fantastiska inläggningar och fisksorter. Men till slut inträffade även det tillståndet för oss… vi blev mätta. När jag blir mätt är jag verkligen mätt. Jag kan inte äta mer och inget (ens en efterrätt) kan locka mig.

Idag är det Mors Dag och det är en så underbar känsla när man vaknar av tassandet av små fötter, där de mindre familjemedlemmarna rosenkindade uppvaktar med kaffe på sängen! Jag tror att det är en underbar känsla men jag vet inte, för det var bara ren och skär ironi… Men det händer säkert i andra familjer, det tror jag. Idag tänker jag i alla fall bara göra precis som jag själv vill, för det är ju Min Dag idag. Det blir kanske ett glas rosé och slutar det regna, dricker jag det på terrassen. Happy mother’s day all you mothers!

Eksjö Stadslopp.

Snart går startskottet för årets glada löparhändelse, Eksjö Stadslopp. Det är riktigt roligt då folk går man ur huse för att heja fram de glada löparna. Ibland är de som hejar mer glada än de som springer. Det är högt och lågt bland ambitionerna. En del av de minsta deltagarna, sex år eller yngre, saknar ofta både ambition och motivation. En förälder springer hurtigt med och hejar på sina telningar som bistert blänger på dem som tjoar vid sidan om. Andra springer så fort de bara kan… i 10 meter, sen vill de börja gå… 600 meter ska avverkas och de passerar vårt hus efter sisådär 100 meter, då är fältet redan utdraget. När de allra minsta sprungit sina 600 meter startar de liite äldre barnen och så fortsätter de klass efter klass. Nu är det hela 1000 meter som gäller och då orkar man verkligen inte superspurta i starten. Men siste man är en fegis så det går undan! Nervösa föräldrar hejar på de små i starten och springer/cyklar som galningar till Torget för att välkomna dem i mål. En del av barnen tar det på blodigt allvar och de kommer illvarma och rosenkindade in i mål. Andra kommer traskande på upploppet helt obekymrade och pillar sig lite i näsan. Man får ju glass och plakett ändå, så varför stressa?

Men sen börjar det dra ihop sig inför milloppet och nu känner man av allvaret! Det här är inget lopp som Vårruset, där de som står längst fram börjar gå i bredd efter 200 meter. Nä nu är det snabba tider och ve den som kommer in på en tid över 60 minuter. Då har de glada hejarna börjat packa ihop och gå hem. Det är ju som gjort för att skapa loppångest för en löparsnigel som jag. ALDRIG skulle jag springa det här loppet, aldrig! Tänk alla som står där och ser mig komma vaggande längst gatorna. ”Kolla in hon den där, vad tungt det ser ut!” Att jag själv aldrig tänkt så utan imponerat hejat extra på de löparna som ser ut att ha det lite tungt. Att jag alltid tänkt att det är starkt att ställa upp och springa lopp överhuvudtaget, spelar ingen roll… Men sonen, han ska springa 5 km sträckan. Han sprang förra året på imponerande 25 minuter, helt löparotränad. Det sporrade honom så nu är det dags igen. Heja heja säger jag till alla fantastiska löpare som ska ut och ha roligt på Eksjös gator ikväll. Heja för att ni är så duktiga som deltar!

En helg i Eksjö.

Denna helg har maken befunnit sig i bakjoursträsket i Värnamo, så vi har fått göra vårt bästa för att roa oss själva. Vi hade glädjen att vara bortbjudna på fredagskvällen så mycket skratt och fniss blev det. Vi gladdes även åt att fem tonårsbrudar faktiskt ville hänga med oss istället för att driva på sta´n. Fast när en av dem utbrister till oss ”Jag vill också vara sådär gammal och träffa mina damvänner!” visste vi inte om vi skulle känna oss just gamla, eller om det faktiskt var en positiv sak…

Helgen inleddes tidigt på lördagsmorgonen med kaffe och en gopläd. Förgrymmad sappade jag runt bland kanalerna och undrade varför inte förberedelserna inför starten på Vasaloppet sändes. Tills jag insåg att det var lördag och att de troligtvis inte ändrat startdag för loppet som alltid går på en söndag…  Japp, tidig start… men en bortslösad sovmorgon! Tyst och lugnt i huset med tidningen och en ny kopp kaffe så kändes det ändå rätt så ok. En fortsättning på skönlördagen med ett gympass på ett stillsamt Nikaro med bästa tonåringen, förlängde känslan av en skön helg. En damvän ville komma över på fika och då kändes det inte så fel att vara så gammal… Lördagskvällen blev inte sämre av att barnen ville kura i soffan tillsammans med modern och kolla film.

Söndagsmorgon och nytt försök med kaffe, pläd OCH Vasaloppet och den här gången gick det vägen! De kom iväg i sakta mak mot den första backen och jag kurade ner mig än en gång under pläden och njöt lite extra, då snöfall och trängsel inte gör något för mig. Ibland känner man att man är på fel ställe och ibland på rätt. Igår kände jag mig så rättplacerad någon kan vara. Kaffet smakade extra gott och pläden var lite extra len och mjuk. Jag kommer aldrig köra Vasaloppet, Tjejvasan räckte för mig och blev över. Nu vill jag ju dock säga att min resa mot Mora faktiskt varade längre än elitens färd igår. Har man betalat startavgift gäller det att maxa upplevelsen. Jag åt bullar och saltgurka. Jag drack buljong, sportdryck, vatten och naturligtvis blåbärssoppa. Inte för att jag gillar blåbärssoppa, men man kan inte åka ett av Vasaloppen utan blåbärssoppa. Jag vallade om mina skidor med kitet jag fått av maken. Det ledde till att jag fick sällskap av andra damer utan fästvalla kvar och vi vallade systerligt tillsammans. Det blev många timmar där ute mellan Oxberg och Mora och när jag kommit till campingen, började telefonen surra ivrigt i fickan i jakt på en försvunnen Catta. Trivsamt värre, men inte så trivsamt att jag vill uppleva det igen!

Däremot var söndagens Afternoon Tea på Thimons mycket trevligt. Den allergiske sonen fick ett eget trevåningsfat med nöt- mandel- och fiskfria bakverk. De var så gulliga att konditorn kom ut till honom för att stämma av vad han tyckte om och vilket pålägg han ville ha, en eloge till dem! 159 kr för två minismörgåsar var med lax respektive räkor, quiche med ost, skinka och purjolök. Scones, så många du vill ha med sylt och clotted cream. Två bakverk, en pralin och obegränsat med te. Det är helt klart prisvärt så passa på, nästa söndag tror jag är det sista tillfället i den här omgången.
image
Sonens fat

image
Vårt fat. Se så glad mamma blev.

Att sedan köra Rogers cirkelpass med te och scones studsande i magen är kanske inte att rekommendera…

Small step for mankind. Giant leap for man.

Ja, lite bakvänt låter det ju men det är ju så att det är en ganska liten sak för mänskligheten, men ett stort steg för mig. Så jag kan ju inte citera Neil ordagrant. Men det är ett bra och odödligt citat som man väl måste få återanvända efter eget tycke!? Efter 13 år har jag lämnat mitt Nässjö och börjat jobba på hemmaplan. Jag har gått från att vara den ”alla” frågar, som vet allt, till att vara den som måste fråga om allt och inget vet. Det är en nyttig resa som gör en ödmjuk och det borde alla göra lite då och då.

Jag tycker att det är en lyxig känsla, den att inte alltid behöver vara på topp, att ha alla svar och ta reda på dem jag inte hade. Jag hade satt alldeles för höga krav på mig själv och trodde att jag behövde vara den personen. Det klart att jag inte behövde! Jag hade jättebra kollegor som var fullt kapabla att fixa saker, men på något sätt hade jag satt prestige i att inte leverera svaret ”Jag vet inte”.

Eksjö kommun är en liten kommun, mycket mindre än Nässjö och allt känns trots allt greppbart. Alla jag träffar är så trevliga och välkomnande att det känns som om jag faktiskt är efterlängtad. Min kollega Carolina och jag har att göra, absolut, då hon jobbat ensam i tre månader. Men vi tar en sak i taget och hetsar inte upp oss så det känns som vi har det under kontroll.

Många nya ansikten blir det och de som känner mig vet hur det är… Jag stirrar på dem och försöker minnas, men risken är att jag glatt kommer att presentera mig även nästa dag… och nästa…

Men visst är det med ett vemod jag tänker tillbaka på mina underbara kollegor i Nässjö! Några av dem vet jag att jag kommer att träffa igen, andra kommer att förbli ett härligt minne. Minnen är dock inte att förakta och dem kan man suga på länge.

Nobelmiddag på Snickaregatan

Det är inte bara de i Stadshuset som ska få vardagslyxa lite. Näpp, på Snickaregatan hade vi Nobelmiddag igår, bara tvårätters förvisso… Vi har det som tradition sedan några år tillbaka att vi äter gott, kollar snyggklänningarna på tv och blir lite avis på deras mat. Men det stannar inte vid det utan alla närvarande måste ta reda på fakta om varsin nobelpristagare.

Igår bjöds det på marinerad fläskytterfilé, potatisgratäng, Bearnaise, rostad blomkål och en ”sallad” på avokado, mango och chili. Till det dracks gott vin eller Cola. Efterrätt blev smörkolaglass eller mandelpaj. Middagen ackompanjerades av en presentation av sonen om årets nobelpristagare, som i vanlig ordning var helt okänd. Jag kommer i alla fall ihåg att hon heter Svetlana och kommer från Vitryssland. Hon är säkert värd sitt pris men jag kan inte sälla mig till skarorna som ropade ”Äntligen!” när hennes namn offentliggjordes. Vet egentligen inte vem som kan göra det längre. Det är nästan som om det har blivit en grej hos Svenska Akademin att hitta någon som så få som möjligt känner till. Dottern snodde Medicinpriset och pratade om parasiter och Malaria medan jag fick äran att redogöra för Kemi- och Fysikpriset, jippii… Hur förklarar man Neutriner och dess betydelse för oss vanliga? Det var lite enklare med DNA-strängarna får jag säga. Fredspriset googlade vi fram under middagen men jag minns bara att det var något med fyra och Tunisien att göra. Ekonomipriset i Nobels minne då..? Tja, något med att beräkna fattigdom.

Lite klokare och mycket mättare avslutade vi en trevlig middag. Lite klänningsfrosseri, som inte alltid var så imponerande tyckte vi. :-) Trots mina försök att skopa upp glassen snyggt på svärmors servis, lyckades jag inte nå ens en promille av nobeldessertens tjusighet. Tänk att skapa dryga 1000 portioner minutiöst upplagt med exakt precision! De måste sova i dagar efter den festen.

Vi sov gott i alla fall efter en förgylld vardag. Barnen tycker faktiskt att det är mysigt med den här traditionen och vi får alla lära oss om det viktigaste och mest prestigefyllda pris som finns i hela världen. Nobelpriset är något Sverige ska vara mycket stolt över!

Julbord på Ullinge Värdshus

Nu har jag ätit årets första (och troligtvis sista) Julbord. Jobbet slog på stort och vi var på Ullinge Värdshus. Det är alltid lite nostalgiskt och mysigt att åka hit, det var här vi hade vår bröllopsfest, så många härliga minnen härifrån. Det som är lite bökigt är när många ska dit samtidigt. Det är en trång väg till Värdshuset och ont om parkering. Men i år hade de reflexklädd personal som dirigerade in alla förvirrade bilister på lämpliga platser.

Det första som väntade var den obligatoriska glöggen och trots att jag har svårt för glögg i alla former, men framförallt i saftglöggsform, slank den värmande drycken ner i våra kalla strupar. Det blåste och regnade, typiskt decemberväder, så julstämningen lyste väl inte allra starkast på himlen just den här kvällen. Men vi susade vidare in i värmen och ner till nästa logistiska utmaning, garderoben. Det finns en smal trappa där alla ska både ner och upp genom samma trappa och dessutom köa i ett minimalt utrymme. Men med gott humör skakade vi av alla irriterade miner och såg fram emot det dignande julbordet.

Med knorrande mage tänkte jag vara lite smart då alla trängdes vid sillbordet. Istället för att börja med sill, satsade jag först på fisk i alla dess former, rökt hälleflundra, lax på bredden och tvären, rökt sik, makrill, räkor mm. Patéer, både skaldjurs och lantpatéer har en given plats på min tallrik. Nu var sillbordet tomt på köer då alla satsade på det jag redan tagit av. Så nästa runda blev sillbordet, eller rättare sagt; rombordet. Det fanns sikrom, laxrom, stenbitsrom mm, gräddfil och rödlök till det, så var himlen nära. Lagom mätt spankulerade jag bort mot dessertbordet. Här fanns allt kladdigt man kan tänka sig men jag nöjde mig med en liten chokladbit. Ingen kö här heller då folk nu hade förflyttat sig till sektionen för varm mat.

Istället för att ligga ner på stolen med uppknäppta byxor mådde jag finfint, lagom mätt. Det är en märklig företeelse det här med Julbord för så konstig kombination av rätter man trycker i sig. Hur många gånger blandas så mycket mat i magen på en och samma gång? Det känns som om gallblåsan får göra skäl för sin existens och det med råge! Det mesta är dessutom antingen salt, sött eller fett… eller alltihopa. Men det är en mycket trivsam tradition tycker jag och trevligt att ha så mycket att välja på. Det verkar som om restaurangerna insett att det är bra med små uppläggningsfat som både håller sin fräschör längre. Dessutom borde det bli mindre att slänga då det som inte går åt inte kan återanvändas hursomhelst när det stått framme.

Vi hade en riktigt trevlig kväll med god mat, trevligt sällskap och mycket skratt och fniss. Känns lite vemodigt att det var sista gången med Julbord tillsammans med dessa fantastiska kollegor. Nästa år är det ny arbetsgivare och nya kollegor som får förgylla livet stället och det kommer också att bli bra!

Spanska igen.

Lika många hugade elever som förra vecka dök upp till veckans spanskaklass. Något som fortfarande fascinerar dottern som, vitt och brett, berättar för sina vänner om sin knäppa mamma. Hon som läser spanska frivilligt på kvällstid OCH betalar för det!

Vi började med en genomgång av förra veckans stavningsregler och kände oss nöjda och trygga, nu hade vi koll på läget. Så skriver hon ordet ”dónde” med en apostrof. Vän av ordningen(läs. Undertecknad) undrar varför. Det slutar ju på en vokal då ska ju ordet betonas på näst sista stavelsen. Jaa… svarar hon, fast ibland gör man såhär… Jag gillar sånt när det gäller språk. När man tror att man har koll på läget… så har man inte det.

Vi fortsätter och försöker få spanskan att låta som en harmonisk symfoni. Hon kan det, Sylvanna och hon har samma uttal av bokstäverna när hon pratar svenska trots att hon bott här i över 25 år. Hennes svenska smattrar och har en lite mjukare ton än hos oss andra.

Hennes ansträngningar kommer av sig när körsångarna dyker upp i rummet intill. De sjunger så vackert i stämmor och julstämningen känns lite mer närvarande och i vårt fönsterlösa rum kan vi inbilla oss ett stillsamt snöfall utanför.

Min telefon och nycklar ligger utspridda på rummet och där och då känner jag makens närvaro när jag ser vilken nyckelring som sitter på bilnyckeln ”Kåt Glad och Tacksam” Jag vänder sakta på den och tänker istället på verben ”ser” och ”estar” som båda betyder vara, befinna sig. Skillnaden är hur långvarigt tillståndet beräknas vara. Den här kursen är inte så långvarig men förhoppningsvis varar mina nya kunskaper lite längre.