Alla inlägg i kategorin Catta filosoferar

Avicii och träning.

När jag är ute på mina löprundor (vilket var länge sedan) lyssnar jag på musik som gör mig glad. Jag har aldrig brytt mig om takten på låtarna, för även min egen takt kan ändras både upp och ner (mest ned). Jag lufsar på i mitt eget tempo och tycker genuint illa om att springa med någon annan. Jag springer som meditation och löser alla världsproblem på samma gång som jag får jobba på flåset. Då kan jag ju inte ha med mig någon som vill lösa andra världsproblem! Jag har inte alltid tänkt på vad jag laddar ner på min spotifylista, den musik jag gillar helt enkelt. Nu har jag blivit varse att jag har flera låtar av Avicii.

Det är märkligt att en helt främmande persons öde kan beröra mig så mycket. Jag blev helt enkelt ledsen när den förfärliga nyheten basunerades ut i fredags. Det är naturligtvis sorgligt när en människas liv tar slut innan det nästan fått en chans att börja, även om det är en person man inte känner. Jag kollade på dokumentären ”True stories” på Svt Play och den kan jag rekommendera. Ett gripande porträtt av en ganska olycklig och vilsen kille som skrek efter att få hjälp att avsluta sitt hektiska turnerande. Men det var alldeles för mycket pengar som stod på spel, för alldeles för många människor. Nu har det gått helt galet och få vet vad som verkligen hände. Kanske får allmänheten veta, kanske inte…

Spotifylistan är uppdaterad med ännu mer Avicii och jag ska banne mig sjunga med, högt och ljudligt! I väntan på att jag ska dra igång löpsäsongen är det Eksjös nyaste tillskott på träningsfronten, ”Forma Framtid” som gäller. Jag har den stora förmånen att få träna med min dotter och vi kör järnet, fyra gånger i veckan. Imorgon är det ett nytt pass som står på schemat, ”Barre Move” som ska vara balettinspirerat! Vad gör man inte för sina barns skull, för det är naturligtvis inte mitt val utan en viss tonårsdotter som anmält oss. Men jag ska sträcka på vristerna och se glad ut, tror jag än så länge…

Ledigheter…

Första halvan av året är trivsamt när det kommer till ledigheter, åtminstone om man inte jobbar röda dagar. Det börjar med januari med Nyårsdagen. Klart att vi måste vara lediga första dagen på året och vila upp oss efter Nyårsaftonens festliga firande! Strax därefter kommer Trettondagen och det är verkligen en dag att fira! Tretton dagar efter Jesu födelse är något alla svenskar ringar in i almanackan och planerar in… ja vad då..? Vi var i Barcelona just under den högtiden och det var en otrolig upplevelse med deras karnevalsstämning där ”Los Reyes Magos” delar ut presenter (julklappar) till barnen.

Sen får vi i alla fall det lugnt i några månader och kan jobba på med hela arbetsveckor och vara riktigt produktiva. Men så kommer Påsken. Den inleds på torsdagen med att vi klär ut barnen till kärringar för att tigga godis hos grannarna. Just tema godis dominerar Påsken och enorma påskägg dyker upp på alla arbetsplatser och det äts tills vi mår illa. Det tillverkas tom specialgodis just för påsken i form av ägg i olika varianter. Sen är det dags att minnas den långa fredagen med sorgemusik och stängda affärer, eller inte… Hur eller hur så glömmer vi snabbt fredagens vedermödor, klär vårt hem i ris och färgglada fjädrar och äter julmat. Ägghalvor, lax, sill, påskmust och nubbe åker fram och vi nöjer oss inte med en dags firande, för vi måste ha ytterligare en dag för återhämtning med Annandagen. Jag hade det stora nöjet att vara i Alicante förra Påsken och fascinerades av spanjorernas storslagna firande. Det var parader varje dag genom staden som invånarna gick man ur huse för att bevista. De såg dock faktiskt lite läskiga ut med huvor för ansiktet (mer Ku Klux Klan än fest). Men de njöt och firade hela veckan före Påsk.

Sen avlöser ledigheterna varandra med Första Maj, Kristi Himmelsfärd, Nationaldagen och Midsommarafton. På Midsommar slår vi till på stort och plockar fram julmaten igen. Det nya inslaget är dock att det även ska grillas och ätas jordgubbstårta. Det regnar nästan alltid på Midsommar men svensken är optimistisk och det dukas alltid utomhus i duggregn, kyla och knott. Vi dansar kring en lövad stång och hållande varandra i hand sjunger vi om hur vi tvättar våra kläder. För den som ändå inte vet hur det ska gå till, utförs även en pantomin så det framgår. Ungdomar hittar ibland på lite för festliga saker den här helgen och det är inte alltid så festligt… Första Maj är en helt obegriplig ledig dag för mig och borde vara för de flesta. Det är säkert behjärtansvärt att gå ut och demonstrera, men det kan man ju göra på kvällstid/ ledig tid. Nu ska jag inte klaga för ledigheten infaller ju lägligt dagen efter Valborg och då hittar ju många på lite festligt och det kan vara skönt att få sova ut. Ungdomar hittar ibland på lite för ”festligt” även den här helgen.

I Sverige är vi oerhört nationalistiska och ledigt på Nationaldagen skulle kunna innebära ett firande av vår nation. Skulle kunna… för vad gör vi? I ärlighetens namn gör de flesta ingenting annat än gläds åt en extra ledig dag. Kolla USA, Norge, Frankrike som älskar sina nationaldagar och är datum som de flesta svenska känner till. ”Fourth of July”, ”Suttonde maj” och 14:e juli. Innan var Annandag Pingst en röd dag och eftersom den alltid inföll en måndag, blev det orättvist med införandet av Nationaldagen den 6/6, eftersom den kan infalla en helg. Men när den gör det får vi som kompensation en ledig dag närsomhelst, att användas till vad som helst. Trivsamt!

Men sen är det slut med ledigheter på länge och vi får faktiskt vänta ända till Julafton! Vi borde ju kunna fördela det hela lite bättre, men då får man ju skriva om historien och det blir nog svårt. På julen plockar vi fram julmaten för tredje gången under året och dricker ometiketterad påskmust som nu heter julmust fiffigt nog. Godis är viktigt och återigen fylls arbetsplatserna, men nu är det chokladaskar som gäller. Lucia är ingen ledig dag men fira den ska vi. Ett sicilianskt helgon firas i ett protestantiskt land i vit särk med ljus i året. För att pigga upp det hela finns även pepparkaksgubbar och jultomtar med i tåget. I sann hen-anda kan även det kvinnliga helgonet numera gestaltas av en man.

Jag kan inte låta bli att fnissa åt att vi är allt lite exotiska vi svenskar med märkliga traditioner. Vi har dessutom många ledigheter där vi fullkomligt struntar i anledningen till att de finns. För ärligt, vem kan snabbt berätta varför vi firar Pingst? Hänryckning typ… Men vi gillar våra ledigheter och behöver dem. Det är kanske ”good enough”

Att vara en madrass runt en stolpe.

Jag är en grön person, det säger min man. Jag tycker om relationer och vill gärna att andra ska må bra. Nu har jag tydligen inslag av blått också, då jag tycker om att planera och ha kontroll. Min man, han är röd, jätteröd! En röd person är uppgiftsorienterad och njuter av utmaningar. De tar snabba beslut och är ofta bekväma med att ta risker.

Som ni förstår är det den hypade boken ”Omgiven av idioter” jag refererar till. Jag har läst ut den, nästan… och först blev jag inte så imponerad och tyckte att det var lite väl kategorisk. Men sedan började jag reflektera över min omgivning och där var de, de gula, röda och blå personerna. De gick att identifiera och då blev det genast lite fnissigt. Tyvärr har jag inte läst boken tillräckligt väl för att förstå fullt ut hur jag ska utnyttja min nyvunna kunskap för att nå de olika personligheterna på bästa vis. Men jag kan i alla fall konstatera att man inte ska småprata (trivselbrusa som maken säger) om den röda personen är ute efter ett snabbt svar. På samma vis som den gröna inte kommer att tycka att det är lika trivsamt om man inte lägger in lite socialt mysprat, innan man går på hårdfakta.

Jag tycker om när det är trivsam stämning i familjen, när alla går runt och småkramar varandra och säger hur mycket vi tycker om varandra. Jag ska kanske byta tempus och skriva ”skulle tycka om” istället, eftersom det aldrig händer i en tonårsfamilj… Men jag ogillar konflikter skarpt och ett lite hjärta i ett sms från någon familjemedlem som varit sur, får mammahjärtat att lyfta.

Jag hoovrar som en helikopter över mina barn och kollar deras packning när de ska åka iväg någonstans. Jag VET, de måste lära sig att ta ansvar och jag ska låta dem att göra det… snart… Jag mår som bäst när familjen är intakt, när alla är hemma och jag har full kontroll över dem. Jag hade gjort mig som höna och viftat in alla ungar in under vingarna. Det enda problemet där hade varit att jag tycker att höns luktar otroligt illa!

I morse åkte sonen till Berlin på konfirmationsresa, en resa han sett fram emot hela konfirmationstiden. Man skulle helt enkelt kunna säga att den är anledningen till att han konfirmerar sig. Det hade kunnat gå käpprätt åt… om inte den hoovrande helikoptern ställt sin väckarklocka klockan 05 för att se att den ”lille” sonen verkligen kommit ur sängen. Han sov som en stock och de hade vi alla gjort tills de vanliga alarmen gått igång framåt 06:30 och bussen närmat sig Skåne, utan ovannämnda son. Det blev en flygande start med att slänga ner matsäck (som helikoptern bett honom fixa redan igår) och kasta oss in bilen.

Han hann till bussen i tid och den curlande ömma modern kröp tillbaka ner i sängen och funderade. Gjorde jag rätt? Skulle jag ha struntat i det och låtit honom stå för sina misstag om han försover sig? Jag landade i att jag absolut gjorde rätt. Jag är en grön person och jag kommer alltid att vara det, som en skyddande madrass runt stolpar i en slalombacke.

Semester på ingång.

Enligt TUI-appen är det 3 dagar 20 timmar 45 minuter och 32 sekunder kvar till vår resa! Det är 3 timmar 45 minuter och några sekunder kvar av arbetsdagen och det känns finfint. Lunchen intas med ett gigantiskt godisfat precis intill och plopp lockar mer än tredje dagens lunchlåda i form av lasagne. Jag kommer att avsluta dagen med central samverkan och jag vet inte om jag tycker att det känns lika finfint såhär på eftermiddagen på Skärtorsdagen… Jag ska dock inte klaga för jag ska ha semester i hela 11 dagar och DET känns fantastiskt!

Sonen ringde nyss och det enda han säger är ”Mamma, det är spenatsoppa i skolan!” Hans förstående mor är aldrig omöjlig och svarade att det var helt ok att ta två portioner, det finns nog så det räcker. Kan väl avslöja att det slutade med att de gick och åt pizza och nu ska jag fundera på hur han ska ”betala” det, massage, toalettstädning..? :-) Funderade på det där med soppa och jag kommer ihåg att det inte var en favorit hos mig som tonåring. Det var liksom inte riktig mat! Sen kan man ju tycka att det kanske är knepigt att servera en så omatig soppa som spenatsoppa (med ägg förvisso) till tonåringar. Killarna blir vrålhungriga efter ett par timmar och då äter de lunch väldigt tidig ibland och har skoldagar till 15:30. Men jag har ett ”helvete” hemma när det gäller att tillfredsställa familjens preferenser av maträtter och vi är bara fyra (där maken aldrig klagar). Så hur ska skolköken kunna lyckas?

Nåväl, med semester i antågande känns det helt ok med både isfläckar, blåst och trista matlådor. När vi kommer hem är våren här, skriv upp det!

Lärarbristen

Den senaste tiden har jag haft flera intressanta diskussioner kring bristen på kompetent/behörig personal. Jag har ”barn” på gymnasiet och på högstadiet. Högstadieeleven har många obehöriga lärare och vikarierna är alltid obehöriga. Dottern på gymnasiet har istället problemet att lektioner ställs in då ordinarie lärare är sjuka, man sätter inte in vikarier. Det har lett till ett ytterst luftigt schema som i sin tur lett till att de tappat gentemot halvklassen, vars lärare haft en högre närvaro. Det här är vår framtid och det är inte bra. Det märkliga i det hela är att lärarna, ett akademikeryrke med många års utbildning, anses kunna ersättas med nästan vem som helst. Vilka andra yrken med motsvarande utbildning skulle man kunna göra det med?

Jag som jobbar i vården har aldrig varit med om och tror heller inte att vi kommer att komma så långt att man stoppar in en idrottsintresserad person på en sjukgymnasttjänst, en ambitiös person som läkare eller en empatisk person som sjuksköterska. Märkte ni att jag inte föreslog en empatisk person som sjukgymnast..? ;-) Men varför kan läraren så lätt ersättas av en outbildad? ”Bättre att det finns någon vuxen i klassrummet än att det står tomt”. ”Alla utbildade lärare är minsann inte så bra”. ”Jag har haft outbildade lärare som var fantastiska”. Dessa är bara ett axplock på argument om varför det skulle vara ok eller till och med bättre med outbildade lärare. Det kan säkert stämma på individnivå men om vi pratar kollektivt måste det väl alltid anses vara ett nederlag om man inte kan fylla lärartjänster med utbildade och behöriga lärare, annars kan vi lägga ner lärarutbildningarna.

Det finns säkert händiga personer som skulle kunna skära bort ett födelsemärke och skicka in provet på analys. På individnivå hade den personen kanske kunnat göra ett bättre jobb än en klantig utbildad läkare. Det finns säkert massor av människor som kan lära sig att ge sprutor och lägga om ett sår lite hjälpligt. Men vem skulle gå till en sådan person som saknar utbildning? Troligtvis ingen, men våra barn skickar vi till skolor där det ibland är förfärande låga siffror behörig personal som ska utbilda dem. Det blir en allt större klasskillnad där barnens föräldrar får agera lärare på hemmaplan för att kompensera tappet i skolan. Familjer med resurser klarar att hjälpa barnen med läxor och skoluppgifter, alternativt att privat hyra in hjälplärare. Jag säger inte att jag har en lösning på problemet. Men när det börjar bli en accepterad verklighet att det är så här, då blir det ”farligt”.

Blogginspiration

Tänk att den är här, inspirationen! Den har legat någonstans det är jag helt övertygad om, men jag har inte haft en susning om var. Jag som älskar att skriva, har inte kunnat formulera en enda läsvärd mening. Tror att det kan vara livets upp- och nerförsbackar som haft ett finger med i spelet.

Igår var jag på tjejmiddag i en helt ny konstellation. Det var inte idel okända damer, men blandningen av oss var det och för alla var det några nya bekantskaper. Kvällens fantastiska värdinnor hade blivit lite inspirerade av något jag läst och berättat om för några år sedan. ”Efter 40 skapar man få nya vänskaper”. De naturliga mötesplatserna, skola, universitet, föräldragrupper mm blir färre och man letar heller inte längre efter nya vänner på samma sätt. Så där satt vi, åtta tjejer, i nästan samma ålder och hade en toppenkväll och det lite grann pga inspiration från mig. :-)

Det gav mig inspiration att plocka fram min kära blogg som legat där övergiven och gömd (men inte glömd) i cyberrymden. Jag älskar ju att skriva och igår träffade jag några själsvänner som också gör det. En har en blogg som jag precis börjat kika på och en var svenskalärare som älskar (av förklarliga skäl) språk och text.

Bloggerskan måste jag ju bara berätta om. Vi dök in i varandras liv något otippat och i högsta grad oönskat inför sportlovet. Vi hade båda lämnat in slalomskidor på Intersport för vallning och slipning. Intet ont anande hämtade vi båda även ut ovan nämnda skidor (so we thought). Det var dotterns skidor och hon skulle på resa till Lofsdalen. Vid nerpackning av skidorna ropar hon ”Det här är inte mina skidor”. Jag bara skrattade åt henne för det såg ju jag att det var, vita Atomic, och hon fick plocka fram bildbevis innan jag trodde henne. Visst var skidorna lika, men lik för baskat var de inte hennes. Tillbaka till Intersport men där fanns inga skidor kvar… Den stackars slipansvarige Erik blev lätt svettig och superstressad när han stod där en lördag med en allt annat än munter tonåring, med fel skidor. Nåväl, han hittade ägaren till de förväxlade skidorna, som var på väg till flyget och skidresa! Dealen blev att de två bytte skidor under sina resor och fick byta tillbaka efteråt. Slutet gott allting gott och Linns skidor drog nog det längsta strået som fick tillbringa en vecka i Italienska Alperna! Det lustiga i kråksången var att Cilla skrev ett blogginlägg om det här samtidigt som jag skrev ett facebookinlägg. Det tog inte många minuter innan vänner hade kopplat ihop oss och igår träffades vi för första gången. Kolla gärna in hennes blogg på cillaingeborg.se (hoppas du inte misstycker Cilla). världen är både liten och rolig!

2 kommentarer på Blogginspiration

  1. Misstycker verkligen inte, snarare tacksam att du delar! Kul att träffas, du är verkar vara en så härlig människa och skidhistorien är ju oslagbar :) Kram

Tonåringar.

Tonårsmorsa… sug på det ordet lite och känn hur surt det faller i munnen, tonårsmorsa. Jag är en sådan nu, i full blomning och det är en… erfarenhet som heter duga. Här behövs inga bergodalbanor eller annat adrenalinframkallande, det räcker med, tonårsmorsa.

De där små värnlösa varelserna som stormar in i ens liv i blod, smärta och tårar och vinner ens hjärta trots det. De där som man bara minns som goa och glada, som letade efter ens hand i folkmängder och ibland tog fel hand. Skräcken de upplevde innan de hittade SIN förälder där bland okända. De där som ser föräldrarna likställda med vilken superhjälte som helst. De som man läste sagor för, sjöng godnattsånger och bakade sandkakor i sandlådan. Även de blir tonåringar!

Jag förstår att det är helt naturligt att de ska frigöra sig och bli egna individer som så småningom ska flytta hemifrån, jag förstår det. Men tiden mellan gosiga knäsittande barn och halvvuxna individer som flyttar hemifrån, vad är det för något? Nu ska jag inte påstå eller anklaga våra barn för att vara värre än någon annan tonåring, inte alls. Snarare är det tvärtom att de beter sig precis som alla andra och det inser maken och jag när vi vecka efter vecka läser en seriestrip i ”Svenskan” som porträtterar en tonårsgrabb. Man skulle kunna tro att de tjuvlyssnat i vårt hus.

Jag förstår att det måste vara jobbigt med alla hormonpådrag som ska förvandla dem från barn till vuxna. Det måste smärta någonstans att växa 20 cm på mindre än ett år, jag förstår det. Jag förstår att kompisar är och ska vara viktiga. Men det smärtar faktiskt lite i mammahjärtat när jag inte längre är superhjälten, den som är viktigast av alla personer på hela jordklotet.

Det är nog nu folk skaffar sladdisar, för att bli viktigast igen. Älskling, vad säger du? Ett litet knyte som är vaket på nätterna, som man ska blöjavvänja, som får kräksjuka, vattkoppor och springmask. Amning, smakportioner och vällingflaskor. Som aldrig kan lämnas ensam ens för ett pyttelitet bio- eller restaurangbesök på tu man hand. Alla biobesök med Spöket Laban, Bolibompa och kyrkans barntimme. Tja, det här med tonårsmorsa är kanske inte så dumt i alla fall.

Mammaresan

Igår var jag på bokklubbsmiddag. Bästa gänget med mammor från barnvagnstiden. Då pratade vi blöjor och smakportioner. Idag samtalar vi om livet i stort där våra tonåringar naturligtvis ingår som samtalsämne. De har nu slutat nian och ingen av oss förstår hur det är möjligt, 16 år!? Vi tittar på varandra och ser samma fnissande tjejer som då när vi lärde känna varandra och begriper inte hur och vart åren gått.

Det är en härlig konstellation av tjejer och utöver dessa middagar är det inte alla som umgås överhuvudtaget. Men vi prioriterar träffarna och det brukar bli full grupp som ses. Enkelt koncept, fördrink med snacks, någon typ av mat med vin och igår fick vi en jättegod krämig potatissallad med grillad kyckling. Med efterrätt till kaffet är man mätt och lycklig. Det ska inte kännas övermäktigt att vara värdinna så lättlagat måste det vara då vi alltid kör en vardagskväll. Den underbara sommarkvällen bjöd på ljumma vindar och utomhussittande med rosé var en härlig upplevelse. Alla svenska sommarkvällar är inte så ljuva så man får passa på när man kan.

Vi konstaterade att det här med att hålla ordning på åren inte alltid är så lätt. Vi delade in händelser i före och efter barnens födelse, före och efter skolstart mm. De där goingarna , meningen med livet, de som betyder allt. Märkligt hur man förvandlas som förälder! Som en moderlig helikopter har jag hovrat över vår dotter i 16 år och vår son i 14 och försökt lära dem allt jag kan… Om två år är hon 18 och myndig och han om fyra och har rätt att fatta egna beslut. Men fram tills dess kommer jag att fortsätta lägga mitt övervakande öga över dem. Jag kommer att lägga mig i utetider, umgänge och uppförande för att de ska vara så trygga det bara är möjligt. Inte alltid till deras förtjusning kanske men det är mitt jobb, att vara obekväm och trist blandat med det roliga. Fast man slutar nog inte att vara en moderlig helikopter, man går nog aldrig i pension. Det är ett livslångt åtagande och det ska bli spännande att se hurdana de ska bli som vuxna individer!

Middagsmardrömmar

Catta har funderat på att matstrejka… Just nu är jag nämligen så less på allt vad matlagning heter eftersom ingen vill äta det jag lagar! Sonen glider in i köket lagom till läggdags, öppnar kylskåpet och säger ”Jag är hungrig!” Han kan ställa sig och göra en fläskpannkaka för fyra personer och smälla i sig allt på en kvart. Igår gjorde han amerikanska pannkakor, eller rättare sagt en stor för det går snabbare att göra. Men mammas mat är inte mycket att ha… Vegetariskt dissas bara i sin egenskap att vara just vegetarisk. Dottern påstår att hon vill äta mer vegetariskt men tycker inte om linser, zucchini, aubergine, blomkål, broccoli mm…

Jag både fasar och längtar efter dagen de flyttar hemifrån. Jag ser fram emot makens och mitt frossande i den mat vi vill ha (för han äter allt jag lagar). Samtidigt som det känns helt obegripligt att de ganska snart faktiskt kommer att vara så stora att de ska bo på egen hand. Det här med att man vill att barnen ska äta och oroar sig när de inte gör det, är något maken inte drabbats av. Han funderar aldrig på om eller vad de har, eller ska äta.

Nu har det gått så långt att frågan ”Vad blir det för mat?” har bytts ut till ”Tänker du laga mat ikväll?”. Ja faktiskt, om de ändå tänker dissa min mat, finns det ingen anledning att jag ska lägga någon energi på det. Jag klarar mig egentligen på en ordentlig lunch och kan ta en kopp te och en god macka till middag. Men då, när jag inte tänkt laga någon mat, svassar de båda två runt i köket och är hungriga.

Nu ser jag fram emot kommande resa till Alicante när jag inte behöver laga en enda maträtt. Vi ska glida ner till frukost, hoppa in på en tapasbar för lite lunch och njuta av långa middagar med fisk och skaldjur. Hon, tonårssällskapet, får bara gilla läget och sällskapa med mamma på restaurangerna trots den lockande wifi:n på hotellet.

Sjukhusbesök

Nu har jag varit på ultraljud hjärta! Jag trodde att den remissen var avskriven eftersom det gått nio månader sedan den skrevs… Men i onsdags var det dags för mig att bege mig till klinisk fysiologi på Ryhov. Det är inget roligt med sjukhus, det är det verkligen inte! Jag passerade onkologmottagningen på min väg i korridorerna och mötte ett litet skalligt barn i rullstol tillsammans med en vuxen med tomt stirrande blick. Den ultimata mardrömmen personifierad…

Själv tog jag trapporna upp och klev in i ett väntrum där de som satt där istället såg oerhört pigga och välmående ut. Det gick snabbt att komma in trots att jag var en halvtimme för tidig och jag fick följa med en man, med oklar titel, in på ett undersökningsrum. Han tittade in i datorn och vände sig om mot mig och säger ”Det verkar inte som att du mår så dåligt, ser att du sprungit marathon!” Ja, jag har ju det för ett drygt år sen, jag tänkte stilla för mig själv att det kan jag tydligen ha med på mitt cv för det verkar imponera. Jag får i alla fall lägga mig på en brits och bli uppkopplad med ett ekg och sen drar han igång. Ultraljudsproben far över bröstet och jag ser det, mitt hjärta! Själv tycker jag att det ser ut att picka på rätt bra där på skärmen. Klaffarna lyfter och sänker sig som ett segel och det är häftigt. Röda, orange och blå färger fladdrar och jag funderar på om någon av dem är bättre än den andra. Jag är stressad, det ska jag inte sticka under stol med, det är ju ändå mitt hjärta som ska undersökas… svårt att vara utom liksom… Han säger verkligen inte någonting, han bara klickar, mäter och fixar. Ser han allvarsam ut? Är hans blick ner mot mig lite medlidsam? När han är färdig efter sisådär 20 minuter frågar jag om han har lust att dela med sig något av sina fynd. ”Jag tycker att det ser bra ut, du är lite takykard nu så det är nog därför det susar om klaffen”. Jo tack det kände väl jag med och svart på vitt har pulsen legat i 100. Mitt ”Jag sa till min man att jag skulle ringa om jag hamnade på HIA (hjärtintensiven) möts av ett torrt ”Det tror jag inte att du behöver”.

Två dagar senare får jag ett trevligt brev från Dr L som så fint förklarar att min flödeshastighet över aortaklaffen ligger i det högre spannet av normalvärden. Det inget onormalt utan lika rätt som att någon har storlek 36 i skor och någon annan 40.

Jag är frisk, lite friskare än innan känns det som och jag känner att jag hade tur i dagens lotteri. Ibland är det lätt att vara ödmjuk…