Att leva som man lär

Ja det är frågan om man gör det. Äter en dietist så nyttigt som hon lär ut? Är all vårdpersonal rökfria? Är alla sjukgymnaster vältränade? Tja, vi vet väl att svaret på alla frågorna är nej. Man kan informera andra om hur man bör göra, men man lever inte som man lär. Jag antar att det är det som kallas mänsklighet…

Jag tycker att jag ändå lever hyfsat som jag lär och lever ett helt ok hälsosamt liv. Men efter föreläsningen med Lofsan har jag faktiskt ändrat på en del saker. Jag lärde mig inget nytt, det var inga ”Aha, är det så det är?” Men det var en påminnelse om hur tokigt man tänker ibland och man behöver sådana påminnelser lite då och då.

Igår när det småduggade, var lite ruggigt och började bli mörkt, var det lätt att tänka ”Usch, jag MÅSTE ut och springa i det trista vädret”. De senaste tre-fyra löprundorna i höstrusket har jag istället tänkt ”Jag VILL ut och springa trots höstrusket”. Dottern stirrade på mig igår och sa ”Lycka till” med en ytterst tvivlande röst där hon låg nedbäddad i sängvärmen. Om jag snurrar runt i huset på jakt efter mössan, vantarna och lurarna med ett glatt gnolande, skickar det positiva vibbar gällande träning även till barnen. När jag kommer hem ser de en rosenkindad och övernöjd mamma som inte lät yttre omständigheter hindra en löprunda. Med käck röst kan jag ju tillägga ”Det finns inget dåligt väder…” Men det kanske är att överdriva!

På jobbet har jag ett höj- och sänkbart skrivbord, men jag har sällan stått vid det. Jag har virvlat in från hembesök och satt mig ner för att sköta det administrativa (och det är ju mycket sådant så det kan ta tid). Nu står jag upp för det allra mesta och sätter mig bara temporärt och jag har kommit på hur skönt det är! Jag är, som sjukgymnast, vidareutbildad ergonom och har haft företagshälsovårdens ergonom på besök för genomgång av arbetsplatsen. Hon poängterade också vikten av att varva sitt sittande ”Fast det vet ju du redan” sa hon lite generat. Ja men eller hur?! Jag vet det och ändå har det inte blivit av. Nu pratade i och för sig Lofsan om att det är uppresningen som är den viktiga så man ska väl egentligen sätta sig ibland för att få resa sig upp igen. Men där går min gräns…

Lofsan pratade om att vi inte äter för att vi är hungriga utan för att fira, sörja, trösta sig, mysa mm. Precis så är det ju men nu funderar jag ett varv till när jag står i kökssåpen och glor på kvällen. ”Är jag hungrig?” Om inte så behöver jag ju inte äta bara för att det är en bra film på tv eller för att jag sprungit en extra jobbig runda och är värd något gott. Teamhalvan Marie och jag läste knepet man skulle ta till om man var gottesugen, ”drick ett glas vatten”! Det måste faktiskt vara det mest hånfulla och värdelösa tips vi någonsin läst! Det är faktiskt värre än ”ta en frukt”! Däremot försöker jag använda mig av tricket att inte handla när jag är hungrig för då slutar det med välfyllda skåp med annat än vatten.

I ärlighetens namn funkar det inte alltid. Men det tar tid att ändra ett vanemönster så jag fortsätter att tänka positivt och att det är i det lilla som de stora förändringarna sker. Att tro att man ska ändra för mycket på en gång, funkar sällan. Alla positiva små förändringar som blir av, är bättre än stora förändringar som inte blir av. Det var det här med att vara ”good enough” och vara nöjd med det.

2 kommentarer på Att leva som man lär

  1. Tack Catta!
    Ja det är precis de där små påminnelserna man behöver ibland för att hålla rätt kurs i det man ju trots allt redan vet men inte alltid följer. :)