Månadens inlägg: augusti 2017

Göteborg Colour obstacle rush

I helgen var Malin och jag med våra 16-åriga döttrar i Göteborg för att springa ”Colour obstacle rush”. Eller om vi ska vara petiga var det bara tjejerna som skulle springa. Malin och jag kände oss fullt tillfreds med att bara titta på när frivilliga skulle ta sig runt en hinderbana där de blir färgbesprutade. Vi hade en innerlig tro att loppet skulle gå av stapeln någonstans inne i centrala Göteborg, men tji fick vi! Göteborg Galopp var det som gällde och vi var tvungna att ta bil för att ta oss ut dit.

Bilkörning och jag i Göteborg är inget tight par men till min stora lättnad sa Malin att hon kunde köra. Jag gjorde min del och kollade upp vägbeskrivningen och trodde att den skulle hjälpa… Men allvarligt talat, när man kör genom Göteborgs förbifarter med alla ”mot” kan man inte tro att det inte är Sveriges största stad. Vägar och avfarter i avancerade knutar skulle passeras för att landa norrut intill Säve flygplats. Vägbeskrivningen stämde klockrent ända tills vi kom upp ur Tingstadstunneln, sen var vi bortkollrade. Tur att det finns med modern teknik än Cattas nerklottrade analoga vägbeskrivning!

Vid galoppbanan galopperade endast islandshästar omkring, eller de töltade nog mest. Men bland de tvåbenta löparna varken travades eller töltades det. De gled omkring i sakta mak och var i och för sig väldigt glada, utspökade i mini-tyllkjolar och färgmatchande bandanas. Det var inte samma syn som när man kommer till andra lopp där hurtiga, långbenta löpare rushar och värmer upp överallt. Vi spanade över området för att bli kloka på var starten var och där såg vi det. En raksträcka med en blå båge dit många människor vandrade i sakta mak. Lite fnissiga konstaterade vi dock snabbt att det var mitt i banan och de vandrande massorna var tävlande som gick, på ett fem kilometers lopp!

Nåväl, tonåringarna fick strikta order av deras bossande mammor att här skulle inte vandras. Löplopp springer man så ingen tid under 40 minuter är ok. Vi visste att det skulle bli lite köande till hindrena så lite extra marginal fick de ju faktiskt! Till slut var de iväg och färgglada tjejer kom tillbaka under 40 minuter så vi utgår från att de faktiskt sprang. Kläder byttes på parkeringen och lades i sopsäckar och bilen rullade till Göteborg och vandrarhemmet.
image
image
image
image
image
image
image

Spoton hostel precis intill Lisebergs södra entré var målet och vi hade inga problem att hitta dit. Bekymret var parkering då den stora parkeringen utanför var precis knökfull. Vi fick checka in oss på vandrarhemmet och dumpa tjejerna där så de kunde duscha och ge sig ut på sin efterlängtade shoppingrunda. Malin och jag fortsatte jakten och blev tårögt glada när vi efter lång tid hittade en liten parkeringsplats på andra sidan Liseberg. Vårt rum var superbra med en våningssäng och en dubbelsäng samt badrum. Rummet var stort, fräscht och trots fönster mot Mölndalsvägen stördes vi inte av trafiken. Vi hade bokat ett Deluxerum men det finns även rum med gemensam toalett och dusch.

Efter en dusch var vi redo att ta ett glas vin och hamnade på Heaven 23 högst uppe i ett av tornen på Gothia Towers. Vi hade tur och fick ett bord precis vid fönstret med stålande utsikt denna ljuva kväll med solen som gjorde sitt för att glädja oss.
image

Hungriga mötte vi upp de nyshoppade damerna för att gå till kvällens restaurang, La Sultana. Det visade sig vara en riktig pärla, som att äta hemma hos någon. Lokalen är liten och mysig, personalen fantastisk och pizzorna bland de godaste jag ätit. Supernöjda kunde vi gå en kort promenad tillbaka till vandrarhemmet för att slockna helt ovaggade innan kl 23. En riktig gladhelg och vi försökte bearbeta tjejerna att sprina något mer lopp, typ Tjejmilen med oss. Mycket sval respons med orden ”Nä, det är så tråkigt att bara springa”…

Tonåringar.

Tonårsmorsa… sug på det ordet lite och känn hur surt det faller i munnen, tonårsmorsa. Jag är en sådan nu, i full blomning och det är en… erfarenhet som heter duga. Här behövs inga bergodalbanor eller annat adrenalinframkallande, det räcker med, tonårsmorsa.

De där små värnlösa varelserna som stormar in i ens liv i blod, smärta och tårar och vinner ens hjärta trots det. De där som man bara minns som goa och glada, som letade efter ens hand i folkmängder och ibland tog fel hand. Skräcken de upplevde innan de hittade SIN förälder där bland okända. De där som ser föräldrarna likställda med vilken superhjälte som helst. De som man läste sagor för, sjöng godnattsånger och bakade sandkakor i sandlådan. Även de blir tonåringar!

Jag förstår att det är helt naturligt att de ska frigöra sig och bli egna individer som så småningom ska flytta hemifrån, jag förstår det. Men tiden mellan gosiga knäsittande barn och halvvuxna individer som flyttar hemifrån, vad är det för något? Nu ska jag inte påstå eller anklaga våra barn för att vara värre än någon annan tonåring, inte alls. Snarare är det tvärtom att de beter sig precis som alla andra och det inser maken och jag när vi vecka efter vecka läser en seriestrip i ”Svenskan” som porträtterar en tonårsgrabb. Man skulle kunna tro att de tjuvlyssnat i vårt hus.

Jag förstår att det måste vara jobbigt med alla hormonpådrag som ska förvandla dem från barn till vuxna. Det måste smärta någonstans att växa 20 cm på mindre än ett år, jag förstår det. Jag förstår att kompisar är och ska vara viktiga. Men det smärtar faktiskt lite i mammahjärtat när jag inte längre är superhjälten, den som är viktigast av alla personer på hela jordklotet.

Det är nog nu folk skaffar sladdisar, för att bli viktigast igen. Älskling, vad säger du? Ett litet knyte som är vaket på nätterna, som man ska blöjavvänja, som får kräksjuka, vattkoppor och springmask. Amning, smakportioner och vällingflaskor. Som aldrig kan lämnas ensam ens för ett pyttelitet bio- eller restaurangbesök på tu man hand. Alla biobesök med Spöket Laban, Bolibompa och kyrkans barntimme. Tja, det här med tonårsmorsa är kanske inte så dumt i alla fall.

Göteborg.

Jag måste säga att jag är imponerad över våra tjejer som planerat, köat och fixat för att få de allra bästa platserna på Håkan! De har helt på egen hand planerat inköp och packning, åkt till Göteborg där de mötte upp papporna på campingen. Sen satt de hela natten från 23:30 uppe på Bergakungens tak i sina ”brassestolar” inlindade i filtar med mössa, vantar, raggisar och vinterjacka. Natten var torr men kall och de var blöta från början pga ett hällregn när de kom till Göteborg. Någon timmes sömn senare var det dags att lämna taket för att fortsätta köandet på markplan utanför Ullevi. Organiserat system där de fått könummer 63. Med jämna mellanrum var det upprop och då var man tvungen att vara där annars förlorade man sin plats i kön. Till slut, efter många timmar, fick de tåga in på Ullevi och genom att vara bland de 200 första fick de en egen inhägnad precis vid scenen och slapp trängas med resten av alla som hade ståplatser.

Trötta och hungriga tonåringar möttes upp av papporna som tog dem till restaurang för att de behövde mat (och inte bara godis). Livsgnistan återvände något efter det och efter lite sömn var de redo för shopping och Liseberg. Någon större tur med vädret hade de inte den dagen och Liseberg i ösregn var ingen höjdare. Men upplevelsen var en höjdare och ett minne för livet!

Nu på lördag är det Göteborg som gäller och den här gången är det mammorna som ska ta med tonåringarna till ”Colour obstacle Rush”. Att springa genom hinder med färg som sprutas på och av medlöpare är inte riktigt mammornas melodi så vi nöjer oss med att titta på. Lite shopping och cityhäng innan vi ska äta middag på en ”italienare” och övernattning på Spoton vandrarhem. En gladhelg på G.