Månadens inlägg: juni 2017

Semester.

Nu är den här, den efterlängtade semestern! Inte klokt vad man är värd den när den äntligen står för dörren, inte en dag till på jobbet hade man klarat. Den känslan när man loggar ut från datorn efter att frånvarohanterat alla system och kopplat telefonen, underbart! Tanken på fyra långa veckors klia sig i naveln ledighet kittlar i magen.

Nu har jag varit ledig en vecka och idag ska jag faktiskt inte göra något alls… jo lite kanske, men inget nyttigt. Hittills har jag rensat en massa och det var välbehövligt! Kläder till tippen, Erikshjälpen eller till loppis. Fast nu ska jag inte överdriva när jag skriver TILL tippen. Jag har förberett kläderna på att de SKA åka till tippen, någon gång framöver… Tror att man måste aktivera sitt körkort för att komma in, men helt säker är jag inte. Jag har däremot varit där (utanför)… och övningskört med dottern, många gånger. OCH jag har slängt skräp där med maken, en gång.

Men röjt har jag gjort i skåp, lådor och pärmar. Hittat saker har jag gjort också, dotterns Nike-tights hittade jag i min träningslåda. Insynsskydden till balkongen hittades också lagom tills vi köpt nya, nu kan vi variera oss! Det är märkligt hur mycket konstigt man hittar i lådorna. Den inre frågan till mig själv ”Varför har du sparat det här?” återkom ständigt. Förfärligt, i tvätten, krympta byxor hivades i rätt påse. Det är trist det där, när kläder krymper lite långsamt, efter några års användning…

Nåväl, lite praktiskt roligt har jag dessutom gjort. Besöket i gruvan i Kiruna är inbokat och bokningsförfrågan till årets första campingplats är skickad. Vi spanar både maken och jag på vad vi kan hitta på under resans gång. Det lutar åt Abisco som andra stopp efter Kiruna och där kan man göra en liten toppbestigning till berget Nuolja. Kolla in (klicka på det understrukna ordet) Aurora skystation, öppet alla årstider med reservation för väderförhållandena. Lagom lång vandring för citycatta och tonårsson, ca två kilometer i vardera riktning och det hela inleds med en god middag där de även serverar vin.

Nu ska jag äntligen få användning för mina vandringskängor som bara gjort skäl för namnet en enda gång i Sälen för ett antal år sedan. Den här semester känns bra, ser fram emot vårt kommande äventyr!

Mammaresan

Igår var jag på bokklubbsmiddag. Bästa gänget med mammor från barnvagnstiden. Då pratade vi blöjor och smakportioner. Idag samtalar vi om livet i stort där våra tonåringar naturligtvis ingår som samtalsämne. De har nu slutat nian och ingen av oss förstår hur det är möjligt, 16 år!? Vi tittar på varandra och ser samma fnissande tjejer som då när vi lärde känna varandra och begriper inte hur och vart åren gått.

Det är en härlig konstellation av tjejer och utöver dessa middagar är det inte alla som umgås överhuvudtaget. Men vi prioriterar träffarna och det brukar bli full grupp som ses. Enkelt koncept, fördrink med snacks, någon typ av mat med vin och igår fick vi en jättegod krämig potatissallad med grillad kyckling. Med efterrätt till kaffet är man mätt och lycklig. Det ska inte kännas övermäktigt att vara värdinna så lättlagat måste det vara då vi alltid kör en vardagskväll. Den underbara sommarkvällen bjöd på ljumma vindar och utomhussittande med rosé var en härlig upplevelse. Alla svenska sommarkvällar är inte så ljuva så man får passa på när man kan.

Vi konstaterade att det här med att hålla ordning på åren inte alltid är så lätt. Vi delade in händelser i före och efter barnens födelse, före och efter skolstart mm. De där goingarna , meningen med livet, de som betyder allt. Märkligt hur man förvandlas som förälder! Som en moderlig helikopter har jag hovrat över vår dotter i 16 år och vår son i 14 och försökt lära dem allt jag kan… Om två år är hon 18 och myndig och han om fyra och har rätt att fatta egna beslut. Men fram tills dess kommer jag att fortsätta lägga mitt övervakande öga över dem. Jag kommer att lägga mig i utetider, umgänge och uppförande för att de ska vara så trygga det bara är möjligt. Inte alltid till deras förtjusning kanske men det är mitt jobb, att vara obekväm och trist blandat med det roliga. Fast man slutar nog inte att vara en moderlig helikopter, man går nog aldrig i pension. Det är ett livslångt åtagande och det ska bli spännande att se hurdana de ska bli som vuxna individer!

Ullared

I helgen har dottern och jag varit på lite mysresa… till Ullared… Där kanske någon stannar i sin läsning och tänker att hon är helt knäpp, Ullared och mys i samma mening..?! Men vi har faktiskt haft massor av kvalitetstid tillsammans då vi hunnit umgåtts och pratat i mängder.

Färden började med övningsköring till Sävsjö, i automat på landsvägen. En helt ny upplevelse och hon fick inse hur svårt det är att hålla en jämn hastighet. I uppförsbackar körde hon i 60 och nedför gick det snabbare, mycket snabbare… Men vi kom fram hela vägen till Ullared med glada miner med tanken på att vi skulle vara lite ensamma där inne en lördag eftermiddag runt 15:30-tiden… ”so I thought”. Vi var långt ifrån ensamma, inte alls faktiskt och vi blev nästan lite deprimerade och irriterade. Barn överallt i alla åldrar som antingen skrek av glädje eller av samma frustration som vi kände. Varför, jag bara undrar, varför tar man med bebisar till Gekås?!

Men kundvagnen fylldes på efterhand och det var till och med så att jag tog bort lite saker som jag först trott mig behöva. Jag hittade ett par vita byxor som var jättefina och för 129 kr… Dottern bara log när hon såg dem, tre kvarts längd förstås. Hon och hennes vänner hade precis diskuterat detta fenomen att deras mammor alltid hade sådana byxor på sommaren, de till och med tränade i den längden på byxor! Den perfekta längden, lagom helt enkelt, klätt men ändå svalt. Nåväl, mängder av mäniskor försvann plötsligt och vi kunde börja andas igen. Gångarna syntes och hälsenorna fick vila från påkörning av stressade kundvagnsförare. Lite trötta och nöjda ställde vi oss i en av de 68! kassor som finns, utrustade oss med tålamod och såg fram emot middagen.

Vi checkade in på hotellet och lassade av kassarna och dunsade i sängarna ett litet tag. Det är lite IKEA-känsla över hotellet, praktiskt och kalt men funktionsmässigt. Det finns det man behöver och läget utanför varuhuset praktiskt. Som traditionen bjuder gick vi till Harry´s för middag och blev lite ställda över att det var en jättekö och vi fick vänta 40 minuter på bord. När vi väl blev placerade i ett annat sidorum fanns där många lediga bord så vi undrade lite… Hur eller hur smakade maten bra och när de startade ett ”pop quiz” kändes det extra trivsamt. Med en tonåring i laget som kan alla låtar kan det inte gå fel. Fast det kan det, när de väljer ”gammal” musik. Sweet, Iggy Pop och musik från Pulp Fiction fick hennes humör att dala. Mor i huset fuskade sig tappert genom hela tävlingen, men vi vann inte ändå!

John Blund kallade och vi gick tillbaka till hotellet för att vara redo i gryningen då varuhuset öppnade. Då var det betydligt mindre folk att tampas med upptäckte vi och det kändes riktigt trivsamt att botanisera bland sådant vi inte sett kvällen innan. På MQ och Scorett outlet fyllde vi på kassarna och tömde kontot lite mer. Efter x antal tusenlappar, än mer skratt och bra diskussioner var vi klara för den här gången. Ullared, vi ses en annan gång!

En kommentar på Ullared

  1. Ha – jag läser denna bloggpost iförd vita byxor med trekvartslängd…! De är ju hur bra som helst ju!!

Läkarbesök

Nu har jag varit på återbesök hos Dr L. Det är allt en märklig känsla att kliva in där på vårdcentralen! Trots ett antal besök det senaste året med stick i fingret och i armvecket, blodtrycksmätning, gynbesök, ultraljud hjärta mm vänjer jag mig inte. Man är så utlämnad och känner sig så liten där i väntrummet bland alla andra som sitter där av all sköns olika anledningar. En del äldre är proffs och berättar gärna och högljutt om det senaste besöket och vilka mediciner man fått insatt. Andra sitter bleka och sammanbitna och ser ut att vänta på sin dödsdom. En del bläddrar fridfullt i senaste ”Svensk Damtidning” och ser ut att trivas riktigt bra. Det som kan skilja oss åt är att vi antingen tror att det är något fel på oss eller att det faktiskt är det, på riktigt.

Nu skulle jag få svar på det jag trodde mig redan veta, att jag mår bra. Jag har ingen hjärtklappning, huvudvärk, hög vilopuls, yrsel eller andfåddhet. Jämfört med förra året då jag också svarade bra på frågan ”Hur mår du?” kan jag faktiskt säga det. Jag mår jättebra! Dr L kunde inte annat än nicka och säga att jo det stämde nog för värdena var tipp topp. Men hon tittade ändå lite strängt på mig och undrade om jag lärt mig ta min kropps signaler på allvar. Kroppen är sinnrik och duktig på att varna, men det gäller att lyssna på signalerna. Hon jämförde med att lägga handen på en varm platta. När man känner smärtan ska man ta bort handen eftersom det är en varningssignal (Fast egentligen är det en ryggmärgsreflex). Att få tunnelseende, illamående och yrsel under gång uppför en trappa är också en sådan signal… Hon litar inte riktigt på mig och ville inte släppa mig helt så jag kommer att få visa upp mig och mina värden om ett år igen.

Jag satt där och skämdes lite för visst hade hon rätt. Jag har totalt ignorerat min stackars kropps desperata signaler och bara kört på. Hon trodde dock inte att jag hade kunnat fortsätta så mycket längre med det med tanke på hur värdena såg ut då förra året. Ganska så snart hade jag kraschat… Jag fick lov att sanningsenligt svara att jag kanske inte gjort den läxan jag fått, men jag har tagit hem den och jag har påbörjat en resa mot att få den gjord. Jag lyssnar mer på kroppen nu och inser att det inte alltid är läge för intensiva träningspass. Det räcker kanske med en promenad, eller en kortare gladrunda eller inget pass alls. Men det är inte så lätt för jag vill ju inte lyssna alltför mycket, kroppen är av naturen lite lat kan jag tycka. När det blir tungt, pulsen går upp och flåsandet överröstar fåglarnas kvittrande, är det lätt att stanna för det är ju jobbigt. Det gäller att hitta ett sätt att lyssna på kroppens signaler samtidigt som latmasken på axeln och den naturliga instinkten att sakta ner när det blir tungt, inte får ta över. Den som hittar ett bra sätt att göra det får gärna höra av sig till mig!

Bröllop.

I helgen har jag varit på frikyrkligt bröllop. Brudparet, gästerna, pastorn, föräldrarna, ja alla strålade precis som de strålat på alla andra bröllop jag varit på. Inget konstigt här, bruden bar en vacker vit ärmlös klänning med en somrig bukett i sin hand. Tårar rann lite här och var och sången fyllde viken (vi var utomhus). Det som skiljde det hela åt var en påtaglig närvaro av både Gud och Jesus… En fullkomligt naturlig närvaro kan vän av ordningen hävda. Men ändå, handen på hjärtat, hur många väljer inte kyrkobröllop för att det är en schysst inramning till sin stora romantiska stund? Man vill kanske tona ner det religiösa och satsa mer på det romantiska, det vackra att just vi två funnit varandra och vill visa det för hela församlingen (Gud undantaget).

Jag ska erkänna att jag kände mig liite obekväm och klumpig där jag satt och förvånad konstaterade att bröllopssångerna var helt okända med varken ”Den blomstertid nu kommer” eller ”I denna ljuva sommartid” (de enda psalmer jag kan). Ingen idé att låtsas och jag blev så glad när pastorn vände sig till mig (och de få otrogna) ”Ni som inte har funnit er tro på Jesus kan sitta och tänka glada och positiva tankar”. Det är jag bra på och jag tänkte på mycket trevligt medan de andra bad. Nåväl, vigda blev de och lika lyckliga som alla nyblivna brudpar vandrade de längs gången som äkta makar.

Efter foton, kramar och lyckoönskningar hördes i högtalare plötsligt musiken ur Top Gun och en helikopter dök upp från intet. Den landade med piskande rotorblad och tog med brudparet på en tur medan vi andra sipprade på ett glas juice. Sen var det dags för middag och vi var en samling av inte så troende kollegor som satt tillsammans och åt mycket en god trerätters. Visst saknade vi kanske ett glas rött till den goda älgmedaljongen med gräddkokta kantareller och ugnsbakade rotsaker… men visst det funkade med flädersaft…

Vid talen framkom tydligt deras längtan och behov av att vara nära Jesus och någonstans där inne kan jag känna en viss avundsjuka. Tänk vilken trygghet att leva så i tron att det finns någon som vakar över dig! Men ibland kändes det främmande som när ett tal handlade om ett skådespel när hon tog på sig ”Guds rustning” och överförde det till ”äktenskapets rustning”. Men majoriteten förstod och nickade instämmande och insiktsfullt. Här var det jag som var gäst i deras verklighet och det är en nyttig upplevelse. Min verklighetsuppfattning är inte den gängse i alla sammanhang och det gäller att vara ödmjuk inför det.