Månadens inlägg: mars 2017

Stockholm Tunnerun, Citybanan

Marie och jag anmälde oss tidigt till tunnelloppet, vi skickade till och med in förhandsanmälan så inte konstigt att vi fick starta i första led. Det innebar tidig morgon med start kl 09 ute vid Karolinska Institutet. Vi grundade med en lugn och skön frukost utan krav på varken marmeladliknande powerbars eller gröt. Sen klev vi ner i tunnelbanan tillsammans med alla medlöpare i likadana blåa västar med sikte på samma sak. I år var det första gången vi verkligen var ute i god tid och vi värmde oss i loppsolen, för det klart att vi även i år hade loppväder. Vi vandrade på långa led längs Torsgatan och passerade den stora klossen ”Nya Karolinska” och jag kunde inte låta bli att reflektera över miljonerna som pumpats in i detta bygge!

Startområdet var på Karolinska Institutet och det var lite allmänt kaotiskt med blå västar överallt. Efter en stund insåg vi att vi inte bara kunde stå där och lapa sol utan någon tanke på klockan för startfållan stängde 10 minuter före start. Vi gick bort mot starten, blev insläppta i fållan och insåg att vi stod sist! Genast slog loppångesten till och jag såg framför mig hur alla skulle älga iväg à Mullsjö X-Trail och kvar var vi två… Vi masade in oss lite mer i mitten och det kändes genast bättre. Nu med facit på hand hade det inte spelat någon roll, för i det här loppet måste man ha krupit baklänges för att komma sist. Efter 500 meter började de första att gå och så fortsatte det genom loppet. Knappa åtta kilometer passerades gåendes och fotograferandes i aldrig skådad omfattning. Fördelen var att jag kunde få känna mig både pigg och spänstig då jag sprang förbi många på min färd genom den mörka tunneln. För mörkt var det och backigt, antingen upp eller ner, och läskigt att inte riktigt veta var man satte fötterna. Sista kilometern gick rakt upp i 12-14 procentig lutning så då promenerade även jag för jag insåg att mitt patetiska försök att jogga, inte ledde till någon farthöjning gentemot gång.
image
image
image

Marie och jag hoppade loppglada in i Söderhallarna för en fika i väntan på våra män som startade 1.5 timmar efter oss. Till slut var även de i mål och vi tog tunnelbanan tillbaka med tanken att ta en drink uppe i Scandic Continentals takbar. I tunneln ropade nämligen högtalarna ut att vi skulle gynna deras sponsor, Scandic och gå dit. Lite besvikna konstaterade vi att det var stängt och killarna bestämde då att vi skulle jogga! tillbaka till hotellet. Jogga, som om vi inte hade sprungit nog för en stund. Men vi hakade på i våra blå västar och blev stoppade på Kungsgatan av en kvinna som undrade vad det var för lopp vi sprang…

Nu väntade välförtjänt lunch på vår traditionella japanare inne i Kungshallen innan vi svirade om till kvällskläderna och åkte till vännen Marie på en fördrink. Lite gott bubbel slank ner innan vi tog taxi till kvällens restaurang, Tegelbacken. Glada insåg vi att vi skulle få ett runt bord som jag älskar eftersom man kan se och höra alla i sällskapet. Inredningen är faktiskt lite kitschig med rött tak, färglatt pynt inkl lamporna. Man hade inte kommit undan med det här överallt men här funkade det faktiskt. Fnissande insåg vi att restaurangens ägare, Marcus Aujalay, faktisk jobbar på sitt eget ställe och lånar inte bara ut sitt namn. Vi blev än mer fnissiga när det var han som kom med maten och presenterade den. Det kändes som om vi var med i tv på något sätt… Maten var fantastisk!! De serverar mellanrätter och man rekommenderas att ta tre-fyra för att bli mätt. Vi hade ju ätit för inte så lång tid innan så jag nöjde mig med två rätter och de var bland de godaste jag någonsin ätit. Burrata och pilgrimsmusslor som är så enkla ingredienser, men smakade fantastiskt! När Maries Anton sen ber om ett foto tillsammans med Team Gladfleece blev det nästan för mycket och Marie och jag fick samla oss innan vi kunde se lite halvnormala ut igen. Marcus sa att han funderade på att göra oss sällskap för vi verkade ha det roligt. Där hade han helt rätt, för jösses vilken glad, god och trevlig middag vi hade!
image

Lite fanns det kvar att krama ur sällskapet så vi återvände till Scandic Continental och dess takterrass för drinkar i den underbara kvällen med vackra Stockholm framför oss.

Gladhelg i kubik

Vi har haft en riktigt energivande helg i Stockholm, en sån som piggar upp tillsammans med vårsolen. Nu var det äntligen dags för vårt efterlängtade Tunnellopp.

När vi kommit fram till Stockholm lassade vi bara in våra väskor i skokartongen, förlåt… hotellrummet på Scandic 53. Man kan väl lite torrt konstatera att de inte underdrev när de skrev på hemsidan att här finns ingen fåtölj eller skrivbord och meningen ”Vi har en mysig lounge istället där du kan arbeta och ha möten” fick en förklaring. Här fanns en mindre dubbelsäng, varsin pall som nattduksbord och… nä inget mer faktiskt. En ensam galge fick agera garderob tillsammans med några krokar på väggen. Det fanns inte ens en stol att sitta på, än mindre någon form av avställningsmöbel, inte ens en papperskorg. Maken och jag är dock inte så knussliga så vi lassade ur alla våra prylar på golvet och städerskan kan inte ha ett lätt jobb här. Men hotellet ligger fantastiskt bra på Kungsgatan 53 och med rum mot innergården är det knäpptyst.

Vi hoppade på tunnelbanan och åkte till Odenplan för att hämta ut vårt startkit och utlämningsplatsen var nere i den nya stationen som öppnar 10/7. Vi fick en blå väst, gult pannband och tidtagningschip, sen var det färdigt så det var inte så tungt att bära. Mässan var väl kanske inte värd namnet, men det fanns lite kläder för den som ville hotta upp garderoben inför loppet. Vi åkte tillbaka till hotellet istället…

Hungriga var vi men en fredagkväll i Stockholm utan bokning är lite hopplös. Vi funderade på Vapiano på andra sidan bron, men visa av erfarenheten insåg vi att det skulle vara proppat med folk och ett köande utan dess like. Då kläckte maken idén att vi skulle äta på hotellet och vi slog oss ner utan några större förhoppningar eller krav på menyn. Men ibland slås man av häpnad då hotellet bjöd på en kort men överraskande spännande meny och vi hade lite svårt att bestämma oss. Vi började i alla fall med två plankor med diverse kallskurna förrätter och de var supergoda, verkligen! Sen bestämde jag mig för vårrullar och de var också mycket goda. Alla var nöjda och vi njöt lite extra av att slippa trängsel och köande samt att behöva gå utomhus. Glaset champagne vi njöt av gjorde väl sitt till för att förgylla kvällen. Vi var mer än nöjda med kvällen och tog hissen upp till skokartongerna för att fixa till kläderna inför morgondagen.
image

Stockholm Tunnelrun Citybanan.

Då var det dags att packa loppväskan igen. Imorgon är det dags för Tunnelloppet och egentligen är det ju inte så märkvärdigt, en åtta kilometers runda kräver ju inga direkta förberedelser på loppmorgonen. Men eftersom vi inte är på hemmaplan vill man ju få med sig det man behöver och inte köpa nya saker i sista minuten.

Marie och jag hade det klassiska telefonsamtalet där vi ska försöka avhandla vad vi kan behöva ha med oss. Våra urballa knallorange handskar vi fick på Tunnelrun 2014 ska med. Då kanske någon där i starledet kommer att tänka att ”de där två verkar erfarna”… Vi behöver något att stoppa telefon, SL-kort, kontokort mm så en midjeväska får följa med. Jag tog min, i New York, inköpta ”Marathonväska” så nu ser jag än mer erfaren ut! ;-) Eftersom det ser ut att bli loppväder behöver vi inte extra överdragskläder att skänka till Stockholms Stadsmission i samband med starten.

image
image

I övrigt kan man fundera på hur mycket man kommer att kunna springa egentligen, i en smal tunnel med 40 000 andra löpare. Nu ska ju inte alla starta samtidigt men entusiastiska Marie och jag föranmälde oss för så länge sen, att vi står i första startled!! Maken muttrade lite om att vi kanske inte behövde ställa oss längst fram i vänsterled, men vi tror att vi kanske blir fotade då så varför inte…? Han är bara avis tror jag, där han ska stå i sjunde led…

Hur eller hur ska det bli galet roligt, som alltid, och en riktig gladhelg väntar Team Gladfleece (med respektive).

Middagsmardrömmar

Catta har funderat på att matstrejka… Just nu är jag nämligen så less på allt vad matlagning heter eftersom ingen vill äta det jag lagar! Sonen glider in i köket lagom till läggdags, öppnar kylskåpet och säger ”Jag är hungrig!” Han kan ställa sig och göra en fläskpannkaka för fyra personer och smälla i sig allt på en kvart. Igår gjorde han amerikanska pannkakor, eller rättare sagt en stor för det går snabbare att göra. Men mammas mat är inte mycket att ha… Vegetariskt dissas bara i sin egenskap att vara just vegetarisk. Dottern påstår att hon vill äta mer vegetariskt men tycker inte om linser, zucchini, aubergine, blomkål, broccoli mm…

Jag både fasar och längtar efter dagen de flyttar hemifrån. Jag ser fram emot makens och mitt frossande i den mat vi vill ha (för han äter allt jag lagar). Samtidigt som det känns helt obegripligt att de ganska snart faktiskt kommer att vara så stora att de ska bo på egen hand. Det här med att man vill att barnen ska äta och oroar sig när de inte gör det, är något maken inte drabbats av. Han funderar aldrig på om eller vad de har, eller ska äta.

Nu har det gått så långt att frågan ”Vad blir det för mat?” har bytts ut till ”Tänker du laga mat ikväll?”. Ja faktiskt, om de ändå tänker dissa min mat, finns det ingen anledning att jag ska lägga någon energi på det. Jag klarar mig egentligen på en ordentlig lunch och kan ta en kopp te och en god macka till middag. Men då, när jag inte tänkt laga någon mat, svassar de båda två runt i köket och är hungriga.

Nu ser jag fram emot kommande resa till Alicante när jag inte behöver laga en enda maträtt. Vi ska glida ner till frukost, hoppa in på en tapasbar för lite lunch och njuta av långa middagar med fisk och skaldjur. Hon, tonårssällskapet, får bara gilla läget och sällskapa med mamma på restaurangerna trots den lockande wifi:n på hotellet.

Körkort

Min lilla krullhåriga flicka ska snart fylla ”dags att få börja övningsköra”! Taggad som få hade hon bokat in oss på den obligatoriska handledarutbildningen. Ett femtontal ungdomar och dess förälder/föräldrar hade samlats en vardagskväll, för att under fyra timmar grillas i körandets ädla konst. Jag kommer dit på utsatt tid, jag är alltid i tid, dottern däremot gick inte att skåda i den samlade skaran… Jag ringer henne och en sömnig röst svarar, ”ligger du och sover??!” hör jag mig själv ilsket väsa och mycket riktigt. Att vara tonåring måste vara det jobbigaste som finns. De behöver sova (alla tider utom sena kvällar/ nätter) och de orkar inte promenera någonstans. Till hennes ära ska jag säga att hon tog sig dit snabbt och var inte mer än några minuter sen i slutänden.

Jag höll på att skriva att vi fick se en massa oh-bilder men så var det naturligtvis inte. En power point visade olika trafiksituationer där vi skulle diskutera vilka regler som gäller, vilka faror som gömmer sig mm. Vi diskuterade rondellkörning och här bevisades min tes att många inte har en aning om hur man kör i en rondell. Man trodde att man blinkar vänster när man ska köra rakt eller att man inte behöver blinka alls. Nu pratar vi dessutom bara rondell med ett körfält, hur gör dessa personer i flerfiliga rondeller?

Kan inte låta bli att visa en av korsningarna som visades under kvällen. Frågan var om det var en bra nybörjarkorsning. Jag fnissade och var precis på väg att svara eh ja, när läraren säger tvärtom. Den här korsningen ska visst vara svår då det finns många dolda faror här med eventuella cyklister och stoppmärken. Jag som tog körkort i Stockholm blev lite full i skratt.
image

Stort fokus på eco-driving eftersom eleverna kuggas om de inte kör miljövänligt. Diskussioner om backspeglar och i vilken ordning man ska titta i dem, döda vinkeln och hur man bär sig åt för att köra ut i vägbanan igen efter ett stopp vid vägkanten. Det var matnyttigt och jag funderade stilla på om jag skulle klara en uppkörning igen nu efter att haft körkort i så många år. Jag kunde naturligtvis inte vara tyst under kvällen och svarade glatt på frågor och diskuterade olika ämnen. Jag frågade dottern om det varit pinsamt men, kors i taket, det var det inte! ”Du svarade ju rätt”. Ja tänk så pinsamt om jag svarat fel…

Bjuder härmed på resultatet från teoriprov jag gjorde on-line. Tur att inte Transportstyrelsen sett det för jag har precis blivit godkänd som handledare…
image

Hemlig Resa

Nu har maken och jag varit på vuxenresa! Nässjö järnvägsmuseum anordnade en Hemlig resa och det känns verkligen som det ultimata vuxenprovet. Vi insåg även snabbt på morgonen på perrongen att vi sänkte medelåldern direkt bara vi klev ner där. Silverpantrarna myllrade, bubblade och fnissade av förväntan och det var härligt att se! Vi som ser livets baksidor med sjuka, skadade och skröpliga människor hela dagarna, njöt av att se de friska 70 plussarna som hängde i hela dagen.
image
image

Dagen började lite mysigt med frukostbuffé i restaurangvagnen och det fanns både ägg, sill, yogurt och mackor att njuta av. Tåget rullade söderut längs södra stambanan och gissningarna duggade tätt om vart vi var på väg. Det visade sig att första stopp blev Älmhult och ett besök på det nyöppnade IKEA-muséet, riktigt roligt! Muséet inhyses i det gamla och även första IKEA-varuhuset. En odyssé av foton, möbler och andra ting guidade oss genom årtiondena i Sverige. Vi insåg hur osannolik sagan om Kamprad egentligen är, hur stor resan varit från fattiga förhållanden i djupaste Småland till den framgångssaga som IKEA är.
image
image
image

Efter stoppet i Älmhult fortsatte vi söderut i sisådär 15 minuter innan vi stannade i Osby för ett leksaksmuseumsbesök, BRIO. Det är ett litet museum och vi hann vandra genom det på en ganska kort tid och gav oss ut på byn på jakt på Polly. På väg in på COOP får jag se en skylt ovanför en lite udda träbyggnad ”Swanson´s” Jag tvärstannade och sa till maken att hit måste vi gå. Någonstans i bakhuvudet fanns ett minne att jag läst att de har huvudkontoret på en liten ort och här var det. Först förstod vi inte att det var extra jippo på gång och bara imponerades av att så många människor verkade intresserade av resor till USA i lilla Osby. Men så fortsatte vi längre in och insåg att de hade en stor resemässa med representanter från hela USA som pratade om sina hemorter. Vi gick tipsrunda, samlade information och broschyrer från söder till norr, väst- till ostkust och pratade med trevliga amerikanare. Tyvärr var vi tvungna att gå tillbaka till tåget innan vi hunnit genom allt, men en extra bonus blev det allt.
image
image

Nu var det dags för lunch på tåget och vi bjöds på köttbullar, kokt potatis med lingon och gräddsås. Nöjda och mätta gled vi ner på våra platser, läste och sussade en stund. Ett stopp var kvar på dagordningen och nu rörde vi oss norrut och maken gissade faktiskt rätt på slutmålet, Motala. Här väntade motormuséet och det var riktigt roligt med radioapparater, telefoner, bilar och motorcyklar i en skön blandning. Lite nostalgiskt kändes det när vi kom ner i hamnen och jag insåg att det var ju här vi cyklade i mål, trötta efter 10 resp 15 mils cykling för några år sedan. Vi hoppade in på O´Learys då vi hade gott om tid före avfärd. Ett glas vin slank ner, hungern satte in och vi såg fram emot middagen som väntade ombord på tåget.
image
image
image

Middagen serverades i form av buffé med kallskuret, sallader, bröd, kex och ost. Vi var glada att ha turen att bli serverade första sittningen för vi fick lunch kl 14 och middag kl 20. Andra sittningen fick vänta till 16 och 22 och då hade jag tjurat ihop… En lite seg tur väntade nu då vi skulle göra en ”Vättern runt” och tåget fortsatte norrut mot Hallsberg och så ner över Töreboda och Skövde. Här somnade i alla fall jag och vaknade först efter midnatt då tåget stannade i Nässjö. En låång och intensiv dag men jättetrevlig med kvalitetstid för maken och mig. Vi var glada hela dagen att vi inte tagit med barnen för de hade svimmat av tristess.