Nu har jag varit på ultraljud hjärta! Jag trodde att den remissen var avskriven eftersom det gått nio månader sedan den skrevs… Men i onsdags var det dags för mig att bege mig till klinisk fysiologi på Ryhov. Det är inget roligt med sjukhus, det är det verkligen inte! Jag passerade onkologmottagningen på min väg i korridorerna och mötte ett litet skalligt barn i rullstol tillsammans med en vuxen med tomt stirrande blick. Den ultimata mardrömmen personifierad…
Själv tog jag trapporna upp och klev in i ett väntrum där de som satt där istället såg oerhört pigga och välmående ut. Det gick snabbt att komma in trots att jag var en halvtimme för tidig och jag fick följa med en man, med oklar titel, in på ett undersökningsrum. Han tittade in i datorn och vände sig om mot mig och säger ”Det verkar inte som att du mår så dåligt, ser att du sprungit marathon!” Ja, jag har ju det för ett drygt år sen, jag tänkte stilla för mig själv att det kan jag tydligen ha med på mitt cv för det verkar imponera. Jag får i alla fall lägga mig på en brits och bli uppkopplad med ett ekg och sen drar han igång. Ultraljudsproben far över bröstet och jag ser det, mitt hjärta! Själv tycker jag att det ser ut att picka på rätt bra där på skärmen. Klaffarna lyfter och sänker sig som ett segel och det är häftigt. Röda, orange och blå färger fladdrar och jag funderar på om någon av dem är bättre än den andra. Jag är stressad, det ska jag inte sticka under stol med, det är ju ändå mitt hjärta som ska undersökas… svårt att vara utom liksom… Han säger verkligen inte någonting, han bara klickar, mäter och fixar. Ser han allvarsam ut? Är hans blick ner mot mig lite medlidsam? När han är färdig efter sisådär 20 minuter frågar jag om han har lust att dela med sig något av sina fynd. ”Jag tycker att det ser bra ut, du är lite takykard nu så det är nog därför det susar om klaffen”. Jo tack det kände väl jag med och svart på vitt har pulsen legat i 100. Mitt ”Jag sa till min man att jag skulle ringa om jag hamnade på HIA (hjärtintensiven) möts av ett torrt ”Det tror jag inte att du behöver”.
Två dagar senare får jag ett trevligt brev från Dr L som så fint förklarar att min flödeshastighet över aortaklaffen ligger i det högre spannet av normalvärden. Det inget onormalt utan lika rätt som att någon har storlek 36 i skor och någon annan 40.
Jag är frisk, lite friskare än innan känns det som och jag känner att jag hade tur i dagens lotteri. Ibland är det lätt att vara ödmjuk…
Helt rätt ❤