Månadens inlägg: februari 2017

Sjukhusbesök

Nu har jag varit på ultraljud hjärta! Jag trodde att den remissen var avskriven eftersom det gått nio månader sedan den skrevs… Men i onsdags var det dags för mig att bege mig till klinisk fysiologi på Ryhov. Det är inget roligt med sjukhus, det är det verkligen inte! Jag passerade onkologmottagningen på min väg i korridorerna och mötte ett litet skalligt barn i rullstol tillsammans med en vuxen med tomt stirrande blick. Den ultimata mardrömmen personifierad…

Själv tog jag trapporna upp och klev in i ett väntrum där de som satt där istället såg oerhört pigga och välmående ut. Det gick snabbt att komma in trots att jag var en halvtimme för tidig och jag fick följa med en man, med oklar titel, in på ett undersökningsrum. Han tittade in i datorn och vände sig om mot mig och säger ”Det verkar inte som att du mår så dåligt, ser att du sprungit marathon!” Ja, jag har ju det för ett drygt år sen, jag tänkte stilla för mig själv att det kan jag tydligen ha med på mitt cv för det verkar imponera. Jag får i alla fall lägga mig på en brits och bli uppkopplad med ett ekg och sen drar han igång. Ultraljudsproben far över bröstet och jag ser det, mitt hjärta! Själv tycker jag att det ser ut att picka på rätt bra där på skärmen. Klaffarna lyfter och sänker sig som ett segel och det är häftigt. Röda, orange och blå färger fladdrar och jag funderar på om någon av dem är bättre än den andra. Jag är stressad, det ska jag inte sticka under stol med, det är ju ändå mitt hjärta som ska undersökas… svårt att vara utom liksom… Han säger verkligen inte någonting, han bara klickar, mäter och fixar. Ser han allvarsam ut? Är hans blick ner mot mig lite medlidsam? När han är färdig efter sisådär 20 minuter frågar jag om han har lust att dela med sig något av sina fynd. ”Jag tycker att det ser bra ut, du är lite takykard nu så det är nog därför det susar om klaffen”. Jo tack det kände väl jag med och svart på vitt har pulsen legat i 100. Mitt ”Jag sa till min man att jag skulle ringa om jag hamnade på HIA (hjärtintensiven) möts av ett torrt ”Det tror jag inte att du behöver”.

Två dagar senare får jag ett trevligt brev från Dr L som så fint förklarar att min flödeshastighet över aortaklaffen ligger i det högre spannet av normalvärden. Det inget onormalt utan lika rätt som att någon har storlek 36 i skor och någon annan 40.

Jag är frisk, lite friskare än innan känns det som och jag känner att jag hade tur i dagens lotteri. Ibland är det lätt att vara ödmjuk…

När snålheten bedrar visheten…

Att vara sparsam kan ju vara en dygd, vad vet jag… Men att vara snål är tråkigt och dumsnål än värre! En gång var hela jobbgänget på lunch i Nässjö på Thimons. Ett tiotal personer spenderade ca 85 kr/pers på olika val av maträtter. Vi var där en dryg halvtimme och caféet fick in nästan 1000 kr på vårt sällskap. En av oss gillar smör på mackan och ber att få ett paket till, vi pratar alltså om de där pyttesmå smörpaketen som inte kan kosta många ören för dem att köpa in. När man då får svaret ”Du kan inte få ett paket till, du får betala fem kronor” blir man irriterad. Vi ”hämnades” genom att inte plocka bort vår disk så personalen fick ägna tid åt det istället för att bjuda på det lilla paketet. Vi valde också bort Thimons för våra nästkommande gemensamma uteluncher. Vann de något på den policyn?

Men så nu i helgen var Marie och jag på Yama Sushi i Jönköping. Lockade av menyn som såg spännande ut klev vi in där efter en härlig promenad runt Munksjön. Det började bra med glad personal som hejade när vi klev in och kom fram med menyer till vårt bord. Vi valde en spicy snow crab roll som såg spännande ut på bild. Tyvärr var den indränkt i en röd alldeles för stark sås. Sushi ska vara finstämt i smakerna så att alla ingredienser får komma till sin rätt. Snökrabban försvann i den starka såsen så att vi fick försöka skrapa bort den så gott vi kunde. Avocadon som låg ovanpå trillade hela tiden av och var omöjlig att fiska upp med pinnarna. Inte direkt överväldigande eller imponerande. Marie går fram med sin tallrik och ber om att få ett par bitar ingefära till de kvarvarande två bitarna. Svaret blev ”Nej, då får du köpa en skål för 39 kr!” En skål ingefära!! Rätten kostade 149 kr och så ska de ta 39 kr för ett par bitar ingefära. Nä, här har vi ett till exempel på dumsnålhet. Vi kommer nog inte komma tillbaka hit… men toaletten var fräsch!

Home alone

Det här med att vara ensam hemma var något jag drömde om som småbarnsmamma. Tänk att få skrota runt i huset i vilket varv man vill, äta vad man vill, sova hela natten, gå på toa… ensam… Tänk att…

Det här tillståndet hamnade jag i igår då make var bakjour i Värnamo, dottern befinner sig i Lofsdalen och sonen ”lanade” hos en kompis. Det började bra då tystnaden infann sig efter en hektisk tur med sonen till lanande kompis. Stol, hårddisk, tangentbord och diverse sladdar skulle försiktigt packas in i skåpbilen, eftersom man inte kan lana utan alla dessa attiraljer. När han och hans prylar var på plats och en kram utdelats! var mor i huset på väg hem till egenmyset. Jag började med att sjunka ner i soffan med tidningen (den här fylliga innehållsrika Smålandstidningen) och den lästes ut på ett par minuter. Fram med fjärrkontrollen och på med favoritserien för tillfället ”Good wife”. Blev deprimerad när en av huvudkaraktären plötsligt blev mördad och fick byta till annat, mördad!! Hittade inget annat och bestämde mig för att ringa dottern som jag inte pratat med sen hon stack iväg på skidresa. Hon hade inte tid att prata med den ömma modern för de skulle iväg och se på film, klick i örat. Ringer maken som lite torrt frågar ”Vem är det jag talar med?” när jag kvittrar ”Hej!” Han påstår att det beror på att jag klickat bort ID-uppringningen. Jaha, det behövs alltså efter 20 år tillsammans, identifikation för att bli igenkänd… Hur eller hur så hade han inte tid med mig för han skulle iväg och operera. Ja ni hör hur jag började tycka riktigt synd om mig själv i mitt egenmys, urlarvigt! Fram med Netflix för att kolla någon film men hittar ingen, absolut ingenting! Fram med alla hundra Viaplaykanaler där jag borde kunna hitta något, men det slutar med att jag somnade i soffan! Jag sover aldrig i soffan men nu när jag hade egenkontroll över tillvaron så somnar jag. Kan det bero på det glas rödvin jag unnade mig i min ensamhet? Jag är alltså kung av fjärrkontrollen och dribblar bort tillfället, pärlor för svinen!

Ikväll kommer maken hem, det ska bli trevligt. Egenmys är överskattat!!

Hemlig resa.

Ja nu är det pensionärsvarning på maken och mig när vi åker på hemliga resor för att ordna lite spänning i tillvaron. Det gör det inte mindre moget att det är Nässjö järnvägsmuseum som ordnar resan.

Det enda vi vet är att den 4/3 ska vi åka 07:20 från Nässjö mot okänt mål. Det ingår frukost, lunch och middag och vi kommer att göra tre stopp någonstans i Sverige. 19:20 avgår tåget från tredje stoppet men eftersom vi inte vet var det är, vet vi heller inte när vi är hemma. Men en heldag på tåg väntar och det ska faktiskt bli riktigt roligt. Vi bestämde oss snabbt för att det här INTE är något för våra barn som skulle ”dö” av tristess innan vi ens tuffat ut från Nässjö.

Jag antar att det är något slags museitåg och jag hoppas att det kommer att vara lite Agatha Christie känsla över det hela, det närmaste jag kommer att närma mig Orientexpressen. Lite av den känslan kan man i och för sig få även på Snälltåget. Senast jag åkte tåg tog vi Snälltåget hem och deras restaurangvagn får ju vem som helst att vilja äta middag där. Den med fantasi kan även se de vitklädda kyparna servera de uppklädda gästerna… Nu var personalen inte så exotisk och inte en kypare syntes till bland de fransförsedda lamporna och mörka murriga väggarna. Men till nästa gång kanske…

Nu kanske det här inte blir fullt så exotiskt men det är något visst med tågresor, det sitter så mycket människor med så många mål runt omkring. Man kan avlyssna de mest privata samtal (på ont och gott) eller bara vaggas med i skakningarna. Jag tror att, på ett museitåg, stannar även tiden lite så att vardagsstressen kommer på ännu lite mer avstånd. Vi kommer nog att glida av som pånyttfödda!

1967-2017

Ett halvår ska summeras, ett halvår som jag vandrat på det här jordklotet… eller jag vandrade väl inte så mycket de första sex månaderna, så räkna bort det. Men jag fyller alltså halvsekel i år, halvsekel!! Jag är ju egentligen lastgammal men känner mig inte som det, faktiskt inte alls. Jag är precis lika fnissig och tramsig som tonåringarna som bor här i huset. Eller åtminstone 50% av tonåringarna som bor här. Sonen fnissar inte så mycket, han asgarvar ibland om han inte glider runt som i tuggummi och lite förvirrat tittar upp om man tilltalar honom…

Men i år fyller jag 50 år och det bör ju firas på något sätt. Maken tycker ju att jag ska springa Medoc Marathon men jag är nog klar med den sträckan, 4.2 mil ska inte springas när det finns cykel, bil, tåg mm att välja på. En halvmara väntar i maj då jag för tredje gången är anmäld till Göteborgsvarvet. Det är långt nog och känns tillräckligt stressande, men det är inte 4.2 överjävliga mil! Jag lutar mer och mer åt någon slags fest där jag får vara uppklädd och ”center of attention” sippande på ett glas champagne.

Nu ska jag ju få njuta av två x Spanien och en x Frankrike så det går ingen större nöd på mig. Samtidigt är jag faktiskt lite deppig… Nu när åren trillar över en, trillar även sjukdomar över mig och mina jämnåriga och det är tungt! Mr C kommer på besök och plötsligt är det inte jättekonstigt utan något som blir mer och mer naturlig ju mer åren går. Jag har blivit månadsgivare åt Cancerfonden och Diabetesfonden för ”ingen kan göra allt men alla kan göra något”! Dessutom försöker jag njuta av livet så mycket jag kan, även en regnig måndag. Jag önskar att alla kunde tänka bort inräkningen ”en dag närmare helgen” som om den är det enda som räknas i livet. Lev hela veckan istället och ångra inte det du gjort, det kommer ny dag imorgon (förhoppningsvis…)

En kommentar på 1967-2017