Årets lopp förtjänar ett eget inlägg så resten av vår härliga stockholmshelg får vänta med att komma på pränt. Det här loppet kändes oerhört speciellt eftersom året varit mer annorlunda än någonsin. En tur till vårdcentralen, bara det! Jag som aldrig varit där som patient innan har nu fått frikort! Men det är tur att de finns de däringa doktorerna för mitt fantastiska nuvarande hälsotillstånd fick ett kvitto under och efter loppet.
Loppdagen inleddes med en gofrukost innan vi hoppade in i vår förbeställda taxi. Vi hade bestämt oss för den lyxen, att slippa trängas med alla på tunnelbanan och ffa bussen. I lugn och ro kom vi ut till ön utan stim och det kostade bara 240 kr att dela på två, helt klart värt varenda krona! Det var bara att falla in i ledet av vandrande eller joggande medlöpare. Den ganska långa golgatavandringen mot startplatsen blev en lite sammanbiten stund då teamet insåg att nu var det faktiskt dags igen. Marie skulle starta i ett led före mig, 10 minuter, och var nervös då hon inte kunnat springa på hela sommaren pga ett knä. Jag var nervös över hur det skulle gå överhuvudtaget. Tänk om jag bara inbillat mig att jag mådde bra! Tänk om jag skulle krokna efter några kilometer och inte orka! Jag hade ju inte tränat några backar, intervaller eller långpass.
Vi var ute i god tid det här året och kunde promenera i önskad takt och hann med ett besök bakom de blå dörrarna innan Marie skulle in i sin startfålla. Konstig känsla att stå kvar där själv på fältet bland alla vältränade studsande energibollar runtomkring!

Teamet före start, taggade!
Men så gick startskottet och massan böljade fram över gräset i en enda stor våg. Med hjärtat klapprande av nervositet tänkte jag ett mantra i huvudet ”det här är roligt”. Och det var roligt, jätteroligt! Jag tog sikte på lite ryggar men insåg glatt att jag fick byta eftersom de var för långsamma. Modigt sprang jag om en efter en (och blev omsprungen av lika många). Jag varvade högerled med vänsterled och vågade tom att ge mig på att springa om folk i backar. Det var en sådan känsla mot förra året att det var ofattbart. Jag lyfte blicken mot Lidingö och dess entusiastiska invånare som alltid hejar fram löparna med mycket värme.
Min eufori höll i sig i ca tre kilometer sen stöp jag. Som en fura for jag med armarna utsträckta och kände hur gruset skrapade upp handflatorna. Knät gjorde ont och jag rullade runt på rygg och stirrade förskräckt mot knäskålen. Är den på plats? Det var den och bekymrade medlöpare stannade till och undrade hur det gick. Snabbt som attan var jag på benen ”Det gick bra” svarade jag utan att ha en aning. Jag började springa igen och tänkte att går det så går det, och det gjorde det. Lite stressad över nya stenar och rötter gjorde att mitt tidigare fokus på omgivningen bytts till översyn av var jag satte fötterna.
Hög på endorfiner och adrenalin fortsatte jag min färd över stock och sten, backe upp och backe ner. Det började kännas lite stumt i benen då jag inte backtränat i någon större utsträckning, men det gick ändå. Jag saknade mitt vätskebälte, att bara få skölja munnen lite emellanåt. Efter Bosöbackarna väntade traditionsenligt en gammal bekantskap, Anna, troget. Ett energiknippe vars kram gjorde att den lilla sträckan till sista vätskekontrollen, vid Grönsta, kändes extra kort och lätt. Här passade jag på att trycka i mig min gel och dricka lite vatten och sportdryck. Grönstabacken är seg och många går i den så även jag. Mitt knä hann stelna till på den stund jag stannat vid vätskekontrollen så tur att jag åtminstone fått i mig lite energi i hjärnan, för nu fick pannbenet jobba. Men väl uppe för backen satte jag i gång joggandet igen och gladdes åt att jag hade mer energi än många andra trötta ben jag passerade. Det här är en skön passage och än skönare när man svänger av istället för att fortsätta mot Abborrabacken. Tacksam tanke åt det faktum att jag inte skulle hela den långa tunga sista milen på Lidingöloppets tremila sträckning.
Det flöt på flåsmässigt men lite trögt med benlyften då de var trötta och höger knä inte riktigt ville böja sig. Blodet på händerna hade jag skrapat av mig på byxorna så de var skitiga av dammet och vänsterhanden hade svullnat upp ordentligt. Konstigt tänkte jag för den gör ju inte ont. Så var den där, den efterlängtade målgången och jag tror att jag springer i mål med ett enda stort leende. Marie möter mig och tar ett foto på den överspeedade Catta som förvånat kollat klockan. Det gick 11 minuter snabbare än förra året, 11 minuter! Detta trots ett fall som sinkat mig en del i alla fall. Dessutom sprang jag fem minuter snabbare än första gången jag sprang Lidingö 15K. Jag tog mig en kopp kaffe och en bulle och mötte upp Marie som var precis lika glad som jag var. Teamet presterade då vi båda lyckades med pb trots världens konstigaste uppladdning och förberedelser.


Jag mötte en kollega till maken vid målgång som lite bekymrat tittade på min blodiga och uppsvullna hand och undrade lite om radiusfraktur. ”Icke” säger jag ”men jag tänker mig en tur till plåstertältet för att få hjälp att städa upp skrubbsåren”. Härdade sjukvårdare spritade och skrubbade resolut i grusfyllda sår och lindade stukade fötter på löpande band. ”Min” sjukvårdare rekommenderade ett långt bad för att få bort det han inte lyckats med.


Han ville inte lägga om såren så jag drog på mig de trasiga och dammiga byxorna och fortsatt hög av lycka traskade vi bort mot bussarna mot en efterlängtad dusch. Kan väl säga att det inte var skönt precis, då jag först i duschen insåg hur många ställen det sved på när vatten och tvål strilade över kroppen.
Nu är jag hemma och har ganska ont. Knät är svullet och såren ligger så fint mitt på knäskålen så svårt att veta om det är de som hämmar mig eller om det är något i knät som inte är ok. Lite stolt är jag ändå för väl hemma tog jag resolut fram min sjuksköterskeådra och rensade bort kvarvarande grus och kolla så snyggt det blev!

Jag tänker att jag får avvakta och se och inte fundera så mycket på knät. Svullnaden och stelheten lägger sig nog… Jag funderar mer på nästa lopp för nu har jag fått, inte bara nerblodade knän, utan blodad tand!