2016 september

Stockholm igen!

29 september, 2016

Då var det dags igen för en stockholmshelg, kan ju egentligen inte bli för många… Nu är det en god vän till mig som fyller år och dragit ihop lite tjejer för att fira dagen med spa och middag hemma hos henne. Så på lördag sätter jag mig återigen på tåget och den här gången mol alena.

De andra tjejerna ska alltså först lyxa till dagen med SPA på Sturebadets filial på Elite Tower Marina hotell. Hon med sönderskrapade och ömma knän har ingen lust att lägga 795! på att lägga skrubbsåren i blöt och kommer först till middagen. Ska man lägga så mycket pengar på några timmars nöje (och det kan man egentligen undra om man ska, hutlöst dyrt!) så ska man nog vara i toppform och verkligen simma alla längder man orkar, hoppa i och ur de jacuzzis som finns och basta tills man smält bort. De erbjuder även ett turkiskt Hamam, mot en tilläggskostnad…

Nu kommer det inte gå någon som helst nöd på mig misstänker jag! En stund i Stockholm utan att behöva ta hänsyn till uttråkad tonåring av hankön eller shoppingtokig tonåring av honkön, kan ju bara bli behagligt. Jag behöver nya löparskor och det verkar inte vara en bra plan att invänta en USA-resa för att köpa dem billigare. ”Någon” har räknat ut att skorna ändå blir billigare om jag köper dem i Sverige utan resa (tråkig uträkning skulle jag vilja tillägga här).

Scandic för tredje helgen i rad är det som gäller. Den här gången föll valet på Scandic Klara, granne med förra helgens Haymarket. Här har jag bott en gång för jättelänge sedan då det var Frälsningsarmén som drev det. Då fick man inte hoppas på ett glas bubbel i hotellbaren inte. Nu såg det väldigt uppfräschat ut när vi gick förbi i lördags så det blir nog bra! Ett glas bubbel här eller på annat trevligt ställe kan säkert glida ner för att sätta en extra guldkant på dagen.

Vi pratade om det här med Champagne på jobbet. När jag var liten och frågade efter efterrätt fick jag ofta svaret ”Ta en frukt!” ”An apple a day keeps the doctor away” fyllde min amerikanske far i med (vad jag nu förstått) ett konspiratoriskt leende mot min mor. Jag tycker inte om äpplen sedan dess! Man kan liksom inte byta ut sötsug mot ett äpple! Eller som jag läste någonstans ”Den som säger att frukt är godis har aldrig haft pms!” Nu kommer jag till champagnen, och det har tagit alldeles för lång tid att komma till saken kommer maken att säga. Att erbjuda ett äpple till någon som vill ha choklad är som att säga till en bubbelsugen Catta att hon istället ska ta ett äpple!! Nä, på lördag ska jag inte knapra på någon frukt och framförallt inte något äpple!

Fruktfat på jobbet.

Scandic Haymarket

28 september, 2016

Hemma i Eksjö igen efter en mysig helg i Stockholm. Efter lite ombokningar hade vi bestämt oss för Scandics senaste tillskott i Stockholms hotelldjungel. Vi skulle testa fd Scandic Kungsgatan, ombyggt till ett art deco hotell inspirerat av PUB.s mest kända hattförsäljerska, Greta Garbo. Numera heter det Scandic Haymarket och redan i entrén förstår man att det inte är ett dussinhotell. Det kryllar av människor som är på väg till någon av barerna eller för att checka in. Incheckningsdisken ligger placerad i passagen till Paul´s som är en bar. Det känns väl sådär smart genomtänkt eftersom barens gäster får trängas med köerna av incheckningssugna gäster. Musiken är hög och man måste luta sig fram för att höra vad personalen säger och i sin tur höja rösten för att göra sig hörd. Personalen är klädda i smårutiga kavajer och jazzmusiken skrålar högt och försöker samsas med intrycken från de svartvita filmerna som rullar på en vägg. Det är mycket som pågår och vi förundrades över hur personalen orkar. Vi hade hämtat upp våra vänners startkit när vi var på Lidingö och lämnade in dem i receptionen. De skulle bo på samma hotell och hämta upp dem senare på kvällen. Receptionisten verkar lite förvirrad och jag registrerar hans namn om något skulle strula. Vi fick i alla fall våra nycklar och tog hissen upp till sjunde våningen och vårt hem för två nätter.

Eftersom hotellet är ombyggt från varuhus finns det ju en del svårigheter att brottas med. En är tillgängligheten. Hissen stannar nämligen på plan sju men för att komma till rummen måste man gå i några trappsteg till någon av de två korridorer där rummen ligger. Kan väl säga att vi kanske inte riktigt registrerade de svårigheterna förrän dagen efter loppet… Vårt rum var trivsamt och vi upptäckte att det fanns lampor överallt. Knapparna var utspridda överallt även de och vi fnissade gång på gång när vi tände den ena lampan efter den andra när vi försökte släcka dem. Jag muttrade över att ljuset var dåligt i badrummet, tills vi upptäckte att det var dimmers om man höll in den vanliga ljusknappen lite. ”Det går inte att släcka helt i badrummet” sa jag tvärsäkert. ”Det är kanske någon säkerhetsaspekt så man inte snubblar om man ska gå upp på natten”. Marie var inte helt övertygad över mina argument och efter ett antal knapptryckningar i någon kombination lyckades hon släcka dem. Jag tror dock inte att jag lyckades upprepa bedriften under hela vistelsen. Jag fick heller inte till värmen till duschvattnet och sa till Marie att det måste vi säga till om så att vi kan duscha varmt efter loppet. Då talade min tekniska rumskompis att man måste trycka in en liten pigg på handtaget för att kunna vrida den ett snäpp till. Men snyggt var det, badrummet och det märks att det är nytt.

Frukosten är viktig på ett hotell och jag föredrar ett mindre utbud om det utbudet är lite speciellt. Tyvärr är Scandics frukostar ofta väldigt standardiserade och det är exakt lika vilket Scandic man bor på. Helt ok men inga överraskningar eller charm. Här var det lite rörigt med olika stationer väldigt utspridda. Men personalen otroligt servicemindade och följde glatt med och visade när man inte hittade. Ett fint varmkök bjöd på det vanliga utbudet av bacon (som var krispiga), äggröra och pannkakor. Men det fanns även möjlighet till omelett och till och med gröt gjord à la minute av en kock.

Vi träffade våra vänner vid frukosten. De berättade att startkiten till loppet varit på villovägar. När de kom för att checka in kände inte personalen till var de kunde finnas och jag kan tänka mig frustrationen hos dem då det är svårt att starta utan dem! Personalen fick kontakta receptionisten i hemmet för att hitta dem. Det där med rutiner är inte så dumt i alla fall. Var lägger vi saker som ska hämtas upp av en annan gäst?

Sammanfattningsvis måste jag säga att jag tyckte om hotellet. Men man ska vara beredd på att det är livligt med mycket människor i rörelse och hög ljudvolym i receptionen. Nu ger ju i och för sig läget, mitt på Hötorget, en hint om att det inte är ett hotell för den som söker lantkänsla. Så man blir kanske inte helt förvånad, men det är verkligen inte en tyst oas innanför dörrarna heller. Men nöjda var vi och jag kan tänka mig att komma tillbaka.

Lidingöloppet 15K 2016

26 september, 2016

Årets lopp förtjänar ett eget inlägg så resten av vår härliga stockholmshelg får vänta med att komma på pränt. Det här loppet kändes oerhört speciellt eftersom året varit mer annorlunda än någonsin. En tur till vårdcentralen, bara det! Jag som aldrig varit där som patient innan har nu fått frikort! Men det är tur att de finns de däringa doktorerna för mitt fantastiska nuvarande hälsotillstånd fick ett kvitto under och efter loppet.

Loppdagen inleddes med en gofrukost innan vi hoppade in i vår förbeställda taxi. Vi hade bestämt oss för den lyxen, att slippa trängas med alla på tunnelbanan och ffa bussen. I lugn och ro kom vi ut till ön utan stim och det kostade bara 240 kr att dela på två, helt klart värt varenda krona! Det var bara att falla in i ledet av vandrande eller joggande medlöpare. Den ganska långa golgatavandringen mot startplatsen blev en lite sammanbiten stund då teamet insåg att nu var det faktiskt dags igen. Marie skulle starta i ett led före mig, 10 minuter, och var nervös då hon inte kunnat springa på hela sommaren pga ett knä. Jag var nervös över hur det skulle gå överhuvudtaget. Tänk om jag bara inbillat mig att jag mådde bra! Tänk om jag skulle krokna efter några kilometer och inte orka! Jag hade ju inte tränat några backar, intervaller eller långpass.

Vi var ute i god tid det här året och kunde promenera i önskad takt och hann med ett besök bakom de blå dörrarna innan Marie skulle in i sin startfålla. Konstig känsla att stå kvar där själv på fältet bland alla vältränade studsande energibollar runtomkring!

Teamet före start, taggade!

Men så gick startskottet och massan böljade fram över gräset i en enda stor våg. Med hjärtat klapprande av nervositet tänkte jag ett mantra i huvudet ”det här är roligt”. Och det var roligt, jätteroligt! Jag tog sikte på lite ryggar men insåg glatt att jag fick byta eftersom de var för långsamma. Modigt sprang jag om en efter en (och blev omsprungen av lika många). Jag varvade högerled med vänsterled och vågade tom att ge mig på att springa om folk i backar. Det var en sådan känsla mot förra året att det var ofattbart. Jag lyfte blicken mot Lidingö och dess entusiastiska invånare som alltid hejar fram löparna med mycket värme.

Min eufori höll i sig i ca tre kilometer sen stöp jag. Som en fura for jag med armarna utsträckta och kände hur gruset skrapade upp handflatorna. Knät gjorde ont och jag rullade runt på rygg och stirrade förskräckt mot knäskålen. Är den på plats? Det var den och bekymrade medlöpare stannade till och undrade hur det gick. Snabbt som attan var jag på benen ”Det gick bra” svarade jag utan att ha en aning. Jag började springa igen och tänkte att går det så går det, och det gjorde det. Lite stressad över nya stenar och rötter gjorde att mitt tidigare fokus på omgivningen bytts till översyn av var jag satte fötterna.

Hög på endorfiner och adrenalin fortsatte jag min färd över stock och sten, backe upp och backe ner. Det började kännas lite stumt i benen då jag inte backtränat i någon större utsträckning, men det gick ändå. Jag saknade mitt vätskebälte, att bara få skölja munnen lite emellanåt. Efter Bosöbackarna väntade traditionsenligt en gammal bekantskap, Anna, troget. Ett energiknippe vars kram gjorde att den lilla sträckan till sista vätskekontrollen, vid Grönsta, kändes extra kort och lätt. Här passade jag på att trycka i mig min gel och dricka lite vatten och sportdryck. Grönstabacken är seg och många går i den så även jag. Mitt knä hann stelna till på den stund jag stannat vid vätskekontrollen så tur att jag åtminstone fått i mig lite energi i hjärnan, för nu fick pannbenet jobba. Men väl uppe för backen satte jag i gång joggandet igen och gladdes åt att jag hade mer energi än många andra trötta ben jag passerade. Det här är en skön passage och än skönare när man svänger av istället för att fortsätta mot Abborrabacken. Tacksam tanke åt det faktum att jag inte skulle hela den långa tunga sista milen på Lidingöloppets tremila sträckning.

Det flöt på flåsmässigt men lite trögt med benlyften då de var trötta och höger knä inte riktigt ville böja sig. Blodet på händerna hade jag skrapat av mig på byxorna så de var skitiga av dammet och vänsterhanden hade svullnat upp ordentligt. Konstigt tänkte jag för den gör ju inte ont. Så var den där, den efterlängtade målgången och jag tror att jag springer i mål med ett enda stort leende. Marie möter mig och tar ett foto på den överspeedade Catta som förvånat kollat klockan. Det gick 11 minuter snabbare än förra året, 11 minuter! Detta trots ett fall som sinkat mig en del i alla fall. Dessutom sprang jag fem minuter snabbare än första gången jag sprang Lidingö 15K. Jag tog mig en kopp kaffe och en bulle och mötte upp Marie som var precis lika glad som jag var. Teamet presterade då vi båda lyckades med pb trots världens konstigaste uppladdning och förberedelser.

Jag mötte en kollega till maken vid målgång som lite bekymrat tittade på min blodiga och uppsvullna hand och undrade lite om radiusfraktur. ”Icke” säger jag ”men jag tänker mig en tur till plåstertältet för att få hjälp att städa upp skrubbsåren”. Härdade sjukvårdare spritade och skrubbade resolut i grusfyllda sår och lindade stukade fötter på löpande band. ”Min” sjukvårdare rekommenderade ett långt bad för att få bort det han inte lyckats med.

Han ville inte lägga om såren så jag drog på mig de trasiga och dammiga byxorna och fortsatt hög av lycka traskade vi bort mot bussarna mot en efterlängtad dusch. Kan väl säga att det inte var skönt precis, då jag först i duschen insåg hur många ställen det sved på när vatten och tvål strilade över kroppen.

Nu är jag hemma och har ganska ont. Knät är svullet och såren ligger så fint mitt på knäskålen så svårt att veta om det är de som hämmar mig eller om det är något i knät som inte är ok. Lite stolt är jag ändå för väl hemma tog jag resolut fram min sjuksköterskeådra och rensade bort kvarvarande grus och kolla så snyggt det blev!

Jag tänker att jag får avvakta och se och inte fundera så mycket på knät. Svullnaden och stelheten lägger sig nog… Jag funderar mer på nästa lopp för nu har jag fått, inte bara nerblodade knän, utan blodad tand!

Reslust.

21 september, 2016

Alldeles precis hemkommen från en underbar semester och gläds över att jag är lika glad över att vara hemma igen. Jag trivs med min familj både utomlands under solen och hemma under molnen. Jag tycker om mitt jobb och trivs jättebra på min nya arbetsplats med härliga kollegor. Jag lämnade massor av fina kollegor i Nässjö och jag saknar dem, men med sociala media hänger jag ändå med vad som händer dem. Så jag får helt enkelt vara tacksam över hur bra jag har det!

Ingen resa inbokad annat än Stockholm två helger i rad. Nu på lördag smäller det och det är dags för Maries och mitt favortilopp ute på Lidingö. 15 km terräng väntar och det ska bli så roligt! För en gångs skull har jag absolut ingen loppångest, ingen. Jag är en segrare som ens kan stå på startlinjen i år efter en lite traumatisk hälsohistoria den här våren/sommaren. I maj satt jag på vårdcentralen med värden som var för höga där de skulle vara låga och tvärtom. Jag flåsade i trapporna och klarade 500 meter på löpbandet innan jag vilt flämtade med en puls på max. Efter diverse undersökningar och tabletter i mängder är jag alltså startklar för Lidingö. Jag mår toppen och njuter av att kunna gå i trappor igen.

Stockholm gör mig på gott humör, att åka med Marie gör det ännu bättre! Fniss och tokigheter står på schemat och en god middag på Griffins steakhouse tillsammans med fyra andra glada löpare. Vi tror alltid att vi ska kunna hinna med så mycket aktiviteter resten av loppdagen, det brukar bli sådär… Men vem vet, i år kanske vi hinner till Fotografiska muséet, men troligtvis inte…

Annars kan jag ju inte låta bli att snegla mot väst… I mars går New York halvmara och jag är såå sugen på att åka. Jag ska bara hitta 22 000 kr i någon ficka så drar jag. Till New York skulle jag mycket väl kunna åka själv och åker man med Springtime åker man ju inte själv ändå. Finns ju massor av trevliga medresenärer man kan hänga om man så skulle vilja.

Under tiden som jag fortsätter att drömma, ska jag glädjas åt att dottern och jag även ska åka på en personalresa till Göteborg i november. Den kostar bara 50 kr/person, ”same same but different”…

Verona

20 september, 2016

Återigen är jag tacksam att det inte är jag som kör bilen när de italienska lastbilarna dundrar in framför oss i filen utan någon som helst fundering över hur de ska få plats. Trafiken är tät och tätnar alltmer i takt med att vi närmar oss storstaden Verona. En tacksam tanke åt att vi tog med oss GPS:en då det är stora korsningar och svårt att begripa hur och var vi ska svänga. Men maken löser det med stort lugn och helt plötsligt uppenbarar sig en parkeringsruta på samma gata som vi ska bo på. Jag letar efter exakt adress och inser fnissande att vi står precis utanför vårt B&B ”Like Juliet”. Med parkeringsappen kan vi förlänga parkeringen med de två timmar som är max man stå i taget. Från midnatt är det gratis så kl 22 kunde maken släppa det tills morgonen.

Vi släpar upp bagaget och kliver in i vårt lilla mysiga boende för natten. Maria vår värdinna möter oss och visar vårt fyrbäddsrum med privat dusch och toalett mittemot rummet. Vi får förvisso gå ut i korridoren för att använda det, men det är bara vi som använder det och har nyckeln till det. Rummet är lite mindre än det vi blivit bortskämda med, men tillräckligt stort för att alla ska kunna öppna resväskorna och sprida ut dess innehåll. Barnen har separata sängar och vi en dubbelsäng så inget knorr från dem.

Sista kvällen i Italien så vi ger oss snart ut i de ljumma vindarna. Första anhalt, Julias balkong, ligger ett par hundra meter från hotellet. Linn och jag som tittat på filmen ”Letters from Juliet” ett antal gånger blir superbesvikna när vi ser verkligheten. Det är låst så vi tittar från gatan och konstaterar att det inte ser ut som på film. På väggarna in mot gården är det uppsatta några slags plastväggar som är täckta av klotter med namn och några lappar hänger och dinglar. Omgivningen runtomkring ser heller inte likadan och vi känner oss lite lurade! För att inte deppa ihop fullkomligt går vi istället och äter middag efter rekommendationer från värdinnan. Tyvärr visar det nog sig vara resans sämsta måltid där ingen av oss mumlande njuter av vår mat.

Med friska tag ger vi oss ut i veronanatten på jakt efter Arenan. Vi passerar otroligt charmiga byggnader och torg och det är lugnt och stilla med bara några flanörer ute på stan. Verona är så vacker och den är lite förlåten, trots balkongen… Vi kommer fram till Arenan och här pågår konsert för fullt, ingen operaföreställning för de spelas bara mellan juni och augusti.

Vi går längs Via Mazzetti där den bästa shoppingen ska finnas och den är så fin gatan! Då menar jag själva gatan som består av ljus marmor som är glänsande av tidens slit. Vi avslutar på kvällsrunda och landar i vårt rum som är precis knäpptyst trots att det ligger mitt i centrum. Vi tror att det finns ett par rum till men annars är det ingen mer som bor här.

Nästa morgon intar vi vår frukost i det lilla frukostrummet där en färdigpreparerad bricka med en massa inplastade saker finns. Enligt italienska hälsolagar måste allt vara så annars måste man gå en speciell utbildning. Eftersom det är ett så litet ställe finns det ingen möjlighet att följa de regler som finns om man ska ha färskt bröd mm, förklarar vår värdinna lite ursäktande. Jag blir snarare lite nostalgisk och knaprar på de ”färdigrostade” paketerade bröden som jag åt när jag bodde här. Resten av familjen är väl inte riktigt lika imponerade…

Nu har regnet hittat till norra Italien men vi hinner med ett besök inne vid balkongen nu när de öppnat. Man kan väl sammanfatta det besöket med att vi inte var ensamma där. Vet inte var alla människor kommit från men plötsligt bara myllrade det av dem precis överallt. Maken och som firar 20-årsdagen av när vi träffades tog en selfie under balkongen och flydde sen därifrån.

Eftersom vädret inte verkar vara skonsamt någonstans ställer vi in GPS.en på en outlet söder om Milano. Tidsoptimisterna får köra ett superrace här inne då vi bara har 45 minuter på oss innan vi behöver styra norrut mot flygplatsen igen. Det blev några inköp men inga superfynd då prisnivån inte var alltför imponerande. Men ska man fynda behöver man troligtvis gott om tid… Vi är nöjda ändå och känner allihopa att vi haft en underbar semester hela familjen tillsammans!

Gardasjön del 5

19 september, 2016

Efter tre nätter uppe i Riva del Garda är det dags att bege sig söderut. Vår tanke är att stanna till i Malcesine för en tur upp på Monte Baldo med linbanan. Vi kör längs den östra kustremsan och inser att de skiljer sig mycket åt, väst och öst. Här är vägarna lite rakare och bredare utan alla tunnlar som dominerar västkusten. Det gör att även chauffören hinner med att slänga ett öga på de vackra vyerna.

När vi rullar in i Malcesine blir vi lite förvånade över alla bilar och människor. Stora skyltar med tillgänglig parkering gör det lite lättare och all parkering intill linbanan är knökfull. Vi hittar dock ett garage på dryga fem minuter därifrån. Kön ser förädiskt nog inte så lång ut men så inser vi att de är två köer, en till biljettkassan och en till själva linbanan. Fram med mobilen och vips har jag bokat biljetter online. Vi slipper kö nr 1 och börjar en ganska lång väntan i kö nr 2 istället. Kön slingrar sig i serpentinled uppför två trappor och det är varmt! Men till sist är vi framme och första linbanan, som tar 45 pers, tar oss snabbt och trångt upp till mellanstationen. Här byter man till en större linbana som tar 80 pers. Tur att det går ganska fort för man står som packade sillar. Under färdens gång roterar kabinen 180 grader så alla får en chans att se den otroliga utsikten.

Utsikt mot Malcesine från mellanstationen.

Väl framme är vi vrålhungriga och beställer pasta med köttfärssås på restaurangen ute till höger. Det är tyrolerkänsla här och personalen tilltalar alla på tyska, men maten var helt ok om än lite små portioner för den hungrige.

Mätta och belåtna börjar vi utforska området och vi vandrar uppåt för att se ut över bergen åt andra hållet. Här uppe är det kyligt och mörka moln passerar på låg höjd. Ett muller hörs på avstånd men inget regn. Många har med sig cyklar upp och trampar antingen runt på alla leder som finns här uppe eller tar sig nedför berget. Dotter och jag skänker en tacksam tanke åt det faktum att vi ska åka linbana ner och inte göra en norgerepris där vi ledde cyklarna nedför av ren skär skräck. Skärmflygare har ett paradis här uppe och de bara kliver några steg nedför backarna och lättar.

Köandet nedför blir kortare och vi är relativt snart nere i värmen igen. En tur in i gamla Malcesine hinns med och en glasspaus innan vi åker vidare till resans sista stopp, Verona. Malcesines gamla delar är supermysiga och hit skulle jag kunna tänka mig att åka tillbaka. Men vi har en tid bestämd med ägaren av vårt B&B i Verona som vore synd att missa. Vi lämnar den vackra vyerna och ger oss upp på de vältrafikerade vägarna med ingen som helst utsikt. Tack för den här gången Gardasjön, vi kommer definitivt tillbaka!

Gardasjön del 4

18 september, 2016

Dagen efter tar vi istället nya tag och åker upp till vattenfallet Cascata del Varone bara några kilometer från Riva. Här är det aningens svalare, framförallt runt fallen då regnjackor åker på. Men det är vackert med blommor överallt och klassisk musik som spelas lite lågmält från utplacerade högtalare. Jag blir avis för här i fukten växer det vilt och krukväxter vi har hemma klättrar som träd. Stället är inte så stort som man behöver inte lägga jättemycket tid här men vi avslutar med glass och kaffe innan vi fortsätter vår dagstur.

Färden fortsätter på slingrande vägar med den ena hårnålskurvan efter den andra. Många cyklar och jag häpnar över deras mod för italienarna kör fort i kurvorna! En del kör mountainbikes med el och då ser det genast mycket lättare ut… Men trafiken är densamma och jag är glad att jag inte kör! Vårt mål är en medeltida stad Borgo di Canale där det fortfarande bor människor i, som i ett museum. Den är liten med fantastiskt rolig att se och gå runt i. Man kan faktiskt skryta med både en bar/restaurang och en Bed & Breakfast.

Till sist är vi nöjda med vårt besök i den medeltida byn och tar sikte mot kusten och Torbole. Vi passar på att äta en sen lunch vid vattnet och spanar in alla vindsurfare som samlas här pga den ständiga vind som ligger på. Riva ligger skyddad i en vik så där ser man inte röken av dem.

Gardasjön del 3

17 september, 2016

Vi vaknar på morgonen efter en natt på hårda sängar. Av någon anledning verkar bäddmadrasser vara en överskattad detalj i Italien… Perfekt inledning av dagen med en joggingrunda, medan tonåringarna gör det de är bäst på i arla morgonstund, sova. Det är varmt och inget vatten har vi med oss. Det blir några stopp på vägen för att njuta av utsikten och pusta lite. Det är så fantastiskt vackert och vi springer längs med vattnet mot grannbyn Torbole. Eftersom vi inte vill upp på de större vägarna får vi helt enkelt vända och ta samma väg tillbaka. Men det gör ingenting för då får vi utsikten från andra hållet.

Vi bestämmer oss för en slappardag där vi inte ens ska titta åt bilen, idag är det Riva som gäller. En tur till stranden med bad står på schemat till barnens förtjusning.

Glass i stora lass till barnen som inte verkar besväras av värmen. Mor i huset svettas i och placerar sig i skuggan. Inte klokt egentligen, jag som jobbat i Grekland, Italien och Maldiverna utan problem, halvlider i de 33 grader som termometern visar. Vår lägenhetsvärd suckar lite och berättar att det är onormalt varmt, såhär i september brukar det vara fräscht med temperaturer runt 20. Jag tröstar mig med att det inte är tants ålder som är orsaken till värmevallningarna som sköljer över mig…

Mor och dotter tar en tur på stan för att kolla in shoppingen. Linn hittar en bikiniöverdel men jag känner inte precis för att prova varken bikini eller andra klädesplagg när svetten dryper. Tur att temperaturen sjunker till sisådär 25 grader på kvällen. Då är det underbart att traska omkring och njuta av ljumma vindar. Men koftor och långärmat ligger ouppackade i väskorna.

Gardasjön del 2

16 september, 2016

Söndag eftermiddag och vi har åkt längs svindlande vägar vid Gardasjöns västra kust. Det är dramatiskt med svindlande vacker natur, hårnålskurvor, branta stup och tunnlar. Vi är redan lite kära!

Längst upp i norr ligger Riva del Garda, vårt mål för dagen. GPS:en vill skicka in oss bland fotgängare på gågatorna för att föra oss till vårt hem de kommande tre nätterna. Jag klickar upp bokningen på Bookings app där man interaktivt kan se var boendet ligger. Dotter och mor letar sig fram i gränderna och där ligger Casa Francesca bakom en låst dörr och inte en reception eller person i sikte. Fram med appen och ett klick senare har jag ringt till ägaren. Eftersom vi är lite tidiga finns han inte på plats än. Men han dyker snart upp med andan i halsen med nycklar och instruktioner om hur man kör för att komma dit. In bland flanerande folk och utecaféer kör vi och ler lite vänligt när vi passerar polisen. Men de säger inget och fram kommer vi. Sen får maken åka med ägaren till vår förbokade garageplats, vilket är att rekommendera.

Vi andra installerar oss i vår stora lägenhet. Vi vuxna har ett sovrum och barnen varsin säng under snedtaket i vardagsrummet. Kök och ett extra krypin om man behöver extra sovplatser. Med bäddsofforna räknar vi 12 sängplatser. Det coolaste med lägenheten är accessen via hissen direkt upp i lägenheten!

Utsikt över takåsarna från vardagsrummet.

Cool lägenhet eller inte kan vi inte sitta här när vi är i Italien. En promenad via vindlande gränder tar oss snabbt ner till hamnen. Sjön är stor och man får havskänsla när man inte ser slutet på den. Vi njuter med ett glas gott i hamnen och konstaterar att det är många cyklister på plats. Både mountainbike och landsvägscykling är populärt och jag imponeras av att någon vågar cykla på dessa vägar. Maken blir avis och vill själv ge sig upp…

Vi skippar dock cyklingen och går till restaurang Leon D’Oro och blir inte missnöjda med vårt val! En fantastisk skaldjurspasta fyller både tallrikar och magar.

Sonen äter mat med en aptit sällan skådad och då mår mammor väl. Barnen ledsnar dock på vårt långsamma ätande och sticker hem på egen hand. Så skönt att ha så stora barn att vi kan sitta kvar och njuta av det goda vinet.

Höstresa till Gardasjön del 1.

13 september, 2016

Familjen Svärd hade packningen klar en lördag morgon för avresa till Kastrup och flyg till Milano, Malpensa. Eftermiddagsflyg med ankomst kl 18 gjorde att jag bokat in oss på hotell i Bergamo. Det visade sig vara ett klokt val eftersom vi var framme runt 20:30 redo för middag. Hyrbilen parkerad i hotellets garage och oss installerade i vårt tvåvåningsrum där vi vuxna tronade på övervåningen. Supermysigt och charmigt i en gammal byggnad med knakig patina. B&B Angolo del Poeta var ett bra val med en jättetrevlig ägare full av bra tips.

Vi åt middag på restaurang Arlecchino dit inga turister hittat och vi verkligen kände att semestern börjat. Efter en god natts sömn och en italiensk frukost fylld av socker tog vi bergsbanan upp till gamla delen ”Bergamo alta”. Här tog vi bara en liten promenad innan vi fortsatte mot huvudmålet, Gardasjön.

Jag har varit på så många ställen i Italien men aldrig runt Gardasjön och varför vet jag inte. Det är nämligen så himla vackert!!! Allra längs norrut till Riva del Garda skulle vi och körde genom tunnel efter tunnel längs västkusten med en otrolig utsikt.

Här hade jag bokat in oss på ”Casa Francesca” som är ett lägenhetsboende utan reception. Vi fick ringa så de kom och öppnade åt oss. Under takåsarna med hiss direkt upp i lägenheten bor vi. Det här är det närmaste penthouse i New York jag kommer att komma! I övrigt kan man väl säga att Gardasjön har få likheter med New York…

Månadens inlägg: september 2016