Lite matt sitter jag på jobbet och gäspar stillsamt. Utanför fönstret vräker regnet ner och jag är så glad att molnen hade den goda smaken att invänta måndagen. I helgen var det Eksjö stadsfest och dagarna bjöd inte på ett enda moln, inte ett enda! Solen sken (lite obarmhärtigt) från blå himmel och folk gick man ur huse för att njuta av artister och gemenskap bland gränder och torg.
Jag läste någonstans att intäktsmässigt kan det skilja på en halv miljon om det regnar eller ej. Biljettpriset stiger sakta ju närmare stadsfesten man kommer, men många vill inte chansa på att köpa om det skulle visa sig vara skitväder. I år behövde ingen frukta paraplyer som vispas runt överallt, fladdrande regnkappor eller någon sydväst som skymmer sikten. I år stod publiken i kortärmat och kjolar och trodde vi var vid Medelhavet. Det var en härlig stämning och vi njöt!
Maken hade bjudit in folk från när och fjärran att sova över eller bara komma över på ett glas vin. Vi var 14 personer som mest, som sov någonstans i huset och vi hade en lite kollokänsla över det hela. Alla kom och gick som de ville och frukost var nog det enda mål mat som intogs gemensamt. Marie och jag var iväg på lite mys hemma hos en ganska ny men underbar bekantskap till mig. Här bjöds på vin och burgare och vi mumsade i den härliga trädgården och det fantastiska vädret. Väl hemma igen hade maken bullat upp med köpepizza som grund och kompletterat med ingredienser att pimpa sin egen slice med. Allt efter vad tycke, smak och allergier uppmuntrade till. Nu ramlade det in lite fler gäster och vår terrass kom verkligen till sin rätt.
När det började närma sig Bo Kaspers orkester samlade gänget ihop sig och snart var lördagens första konsert igång. Sen splittrades gruppen upp, återigen efter tycke och smak, och Marie och jag gick och såg Mohlavyr som vi fick uppleva för första gången förra året på förfest hos traktens gröne målare Erik Molin. Det är hans brorsdotter och de spelade tillsammans för oss i hans galleri vilket var en mäktig upplevelse. Det var bra nu med, men hon gjorde sig kanske ännu lite mer i en intim lokal, istället för bruset runtomkring ute på stan. Sen var det dags att ta sig fram i trängseln tillbaka till stora scenen och lyssna på Svenska Björnstammen. Oj, vad fulla i skratt vi blev över dessa filurer! I pyjamas och strumpor äntrade den magre studsande sångaren scen och maken till energiknippe! De var glada och vi var glada men vi kände bara igen en låt och jag sjunger fel i den hela tiden; ”Vart jag mig i världen vänder står min lycka i guds händer…” sjunger jag högt och falskt och dottern ger mig ”Blicken” ”står jag här med tomma händer!” ska det vara… Jaja… När det var klara var det över en timma kvar tills Miriam Bryant skulle sjunga och det kändes långt, kallt och lätt tröttsamt. Vi bestämde oss för att gå hem och värma oss och gå tillbaka sen… Men eller hur! Det är ju precis det man gör när man sjunkit ner i soffan i värmen.
Det har varit fullt ös från morgon till sen kväll med många gäster men allt har flutit på perfekt! Det jobbigaste har varit att vänta in 15-åringarnas hemkomst. Sena kvällar och klockan hann bli 02:30 båda dagarna innan jag kunde unna mig att somna för natten. Jag har hört talas om föräldrar som går och lägger sig och ber barnen väcka dem när de kommer hem. Jag är inte en sådan för tänk om de inte kommer hem! Tänk att vakna på morgonen och sängen är tom!!! De övernattande tonåringarna hade order att presentera sig allihop så jag kunde se att de alla var ok (och nyktra). Tyvärr förekommer alkohol i deras åldersgrupp så nu är det stenkoll som gäller. Men nu är vi tillbaka till skoldagar så normaltid i säng igen, tjohoo!!