Månadens inlägg: juni 2016

Träningsfysiologi.

Det här inlägget kommer inte handla om varken mat eller resor. Idag är det träning och träningsfysiologi som står på agendan. Igår blev det nämligen en ny joggingrunda. Jag skriver inte löprunda för det låter för ambitiöst för det jag utförde. Men för mig var det en oerhörd delseger! Jag var riktigt nervös innan, tänk om allt skulle ha återgått till gamla takter. Kamelen skulle vara tillbaka, hon som springer som om två hängande pucklar hindrar varje steg… och så storbystad är jag ju inte… Den känslan när hjärtat håller på att hoppa ur bröstet… efter 500 meter. När fötterna och benen inte lyder och jag snubblar över grus. När pulsen slår i taket på 153 och jag bara måste gå för att inte kräkas. Den känslan som blivit ett normaltillstånd, som jag trodde att alla upplevde. Den känslan när minsta vinkelskillnad i terrängen känns som Abborrabacken.

Men så blev det inte igår, det blev en fantastisk upplevelse när benen hade studs och spänst i sig och pulsen låg på mellan 148-155 och det kändes som ett prattempo. Plötsligt förstår jag vad folk menar med prattempo! Jag kan inte minnas när jag sedan upplevde det för jag har sprungit med musik för att slippa höra min flåsandning. Jag gick upp över 155 ett par gånger men det kändes så bra att jag lät det vara så. Det är ju en gräns jag själv satt upp så när det kändes bra i kroppen, fortsatte jag ändå.

Dr L är en person jag lyssnar på och hon har inte varit så förtjust i det blåsljud på hjärtat hon hört. Hon är visst kardiolog i botten och de brukar inte gilla blåsljud, eller så gör de det. Det är kanske på samma vis som för oss sjukgymnaster, vi gillar komplicerade skador för de är spännande. Det betyder ju inte att vi gläds åt att folk skadar sig, men det blir ett roligt jobb för oss av det. Det är kanske så kardiologer känner..? Men nu tror hon inte på ett fysiologiskt blåsljud utan mer att hjärtat fått jobba så hårt under en längre tid för en knäpp tjej i sina bästa år. Men än är inte det avskrivet totalt, tror att ett ultraljud på hjärtat väntar, så under tiden tar Catta det normallugnt.

Kondition=syreupptagningsförmåga. Syret är alltså rätt så centralt i det här sammanhanget. Maximal syreupptagningsförmåga (VO2 max) handlar (precis som det låter) om hur mycket syre ens kropp kan ta upp maximalt. Om man är anemisk har man inte så mycket hemoglobin som kan transportera syre. Alltså får hjärtat pumpa som en galning för att kompensera syrebristen= hjärtklappning och hög vilopuls. Uthållighet är ett mått på hur stor del av din VO2 max som du kan träna på under en längre tid utan att bygga upp för stora mängder metaboliskt avfall (mjölksyra). Uthållighet handlar även om arbetsekonomi dvs hur mycket syre man behöver använda för att utföra ett arbete. Här får man se det positivt för det är något som tar lång tid att träna upp och därför är många ”äldre” löpare uthålligare än när de var yngre. Den aeroba processen kräver syre och saknas det utvinns energi genom en anaerob process, vars biprodukt är den trista mjölksyran. Det sker när kolhydrater bryts ner utan tillgång till syre och omvandlas till energi. Musklerna klarar inte för mycket mjölksyra och kan bli ett hinder för fortsatt aktivitet. Ett enkelt sätt att minska risken för mjölksyra är att värma upp före aktivitet för att låta musklerna hinna ta in tillräckligt med syre. Efter passet bör man varva ner för att vädra ut mjölksyran i musklerna. Min energiutvinning den senaste tiden har handlat mycket om anaeroba processer och inte så konstigt att jag haft sån muskelvärk efter träning och snubblat över allt och ingenting ute i spåret. Jag tänker positivt att jag borde vara oerhört mjölksyretränad nu!

Sen är ju det här med träningsfysiologi något komplicerat och din kondition handlar även om antal kapillärer (de små blodkärlen), antal kraftverk i cellerna (mitokondrier), lungkapacitet, hjärtats maximala kapacitet, mängden blod hjärtat pumpar ut/slag (slagvolym) och lite till… För att få bättre syreupptagningsförmåga (kondition) räcker inte sköna rundor i ”pratfart”. Hur plågsamma de än är krävs någon form av intervallträning. Du behöver de rejäla pulshöjningarna för att nå effekt… om man har lite syre i systemet förutsatt… :-)

Livstecken från en språkresa

Ja tänk så hönsigt jag uppför mig. Telefonen ligger alltid nära mig och det är en tvär konstrast mot mitt vanliga jag, då jag ivrigt inväntar en kontakt. Mitt vanliga jag vet aldrig var telefonen är när jag kommit hem. Jag tänker inte på den och det är väl rätt avslappnat? Maken irriterar sig dock ständigt på sin hustrus ofullkomlighet när det gäller kontaktbarheten, annars tror jag inte han klagar… ;-)

Men så ringde hon till slut efter en mastodontresa med buss från Paris till Torquay. Den resan tog nästan ett dygn! Bussen var försenad från början och sen gick chaufförens arbetade timmar i taket och var tvungen att vila… i åtta timmar! Dottern svepte förbi berättelsen med att säga ”Men vi stannade på ett ställe med eluttag och wifi” och därmed var problemet ur världen. Efter fem timmar kom en ny buss med ont om timmar även hos den chauffören. ”Vi fick hoppa ur och kissa bredvid bussen” berättar hon fnissande, de hann inte stanna mer organiserat. Tonåringen och hennes kompisar verkade inte så störda av det utan humöret på topp om än trötta. Tänk om det hade varit vuxna på resa! Oj, vad det hade klagats och förmodligen skrivits hit och dit med krav på kompensation.

Dottern delar värdfamilj med två andra svenska tjejer och en spanjorska. Familjen är veteraner i sammanhanget, de har haft språkresestudenter i 20 år och förstår sig på tonåringar. ”I guess this is what you´re looking for” inledde värdpappan David presentationen av huset. Vad tror ni det var? Jo husets wifi-kod såklart! Med wifi och eluttag kan man locka en tonåring till vad som helst!

Midsommar.

Midsommar, den svenskaste av alla helger, helgen som signalerar att allt vänder. Vi går mot mörkare tider. Så dystert det låter såhär mitt i den ljusa sommaren. Just midsommar känns ju annars inte särskilt dyster. Alla är glada och dansar hämningslöst de fånigaste danser och sjunger de larvigaste sånger. Det dricks nubbe, även de som i vanliga fall avskyr starksprit tar sig en nubbe till sillen, för att det ska vara så… Potatis och jordgubbar får kosta hur mycket det vill för säg den midsommar utan dessa två!

Jag minns mina ungdomsmidsomrar i Stockholms skärgård. Vi åkte till Möja och tältade, huh! ”Ingen” var kvar inne i Stockholm och det var den helgen på året som Citypolisen hade som minst att göra. Som tonårsmamma får jag lätta rysningar när jag tänker på kommande år…

Men nu är maken och jag i den mogna åldern då man umgås med goda vänner, börjar gäspa fram emot midnatt och njuter av att krypa ner under täcket strax därefter. I år hade vi i och för sig en galet tidig morgon då dottern skulle avlämnas på Landvetter 04:25 för avfärd mot England via Paris på sin första språkresa. Mammahjärtat klappade lite mer intensivt under dagen då den flöt på utan några tecken från tonåringen. Vi hade det mycket trevligt med god traditionsriktig mat från fiskaffären. Vi njöt av de finaste sillinläggningar, lax och ägg och allt som ska vara med. Vi grillade på kvällen och njöt av Champagne. Ja vi hade det toppen, det hade vi… Men det var och är tomt.

Vi hade med oss hemmet på vår turné och det är ju smidigt, att kunna krypa in till sig och slippa trängas i någons barnrum och känna sig lite i vägen. Vi hade tur med vädret, som resten av Sverige, och regnet brakade loss när vi gått och lagt oss. Det kylde effektivt ner husbilen och vi sov kungligt.

Efter en natt i Helsingborg fortsatte vi norrut och hamnade först i Skummeslöv där vi helt otippat blev bjudna på lunch hemma hos goda vänner. Sonen blev dessutom övernöjd när han fick ett badstopp till och drog iväg med deras son till havet i makens badbyxor. Slutstation för dagen blev Halmstad hos barnens kusiner. Här sov vi en natt på Hagöns camping som ligger vid Östra stranden där de har sommarhus. Maken hade blöta midsommarminnen från den campingen så jag funderade lite på ljudvolymen här på natten. Men det var så lugnt och fint och de midsommarfestande ungdomarna hade antingen inte vaknat än, eller höll sig vid tältplatserna. Jag var fin och avslappnad eftersom ett sms till slut dök upp från dottern. Allt var super!! Ja, kan det bli bättre?! :-)

Nytt gladlopp!

Bästa teamhalvan Marie har snokat reda på ett nytt lopp! 2014 sprang vi Tunnelloppet och nu är det dags igen. 1:a april 2017 går Tunnelloppet, Citybanan av stapeln. Start vid Karolinska och mål på Medborgarplatsen. Det ska bara vara 8 km men det känns som om den sträckan är längre… Däremot verkar banan vara tuffare och det är passande att det är Lidingöloppet som står som arrangör i år igen. Banan går i den asfalterade servicetunneln som går parallellt med pendelstågstunneln. Den bjuder löparen på ”branta stigningar och långa utförsbackar”. Che? då börjar jag fundera, branta stigningar, utförsbackar?! Ett järnvägsspår brukar väl gå rätt plant så varför gör inte servicetunneln det? Eller är den nya pendeltågssträckningen värsta berg och dalbanan? Två kilometer av loppet går i alla fall ovan jord och resterande sex kilometer i tunneln. ”Målet kommer att ligga i hjärtat av ett Södermalm med feststämning”. De lovar det så då får vi tro på det! :-) Vi ska kanske satsa på att bo på Söder den här gången, för vid Karolinska är det nog inte så mycket feststämning. Intresseanmälan är öppen inför den riktiga anmälan som öppnar i höst. Gissa vilket team som anmält sig, jo Team Gladfleece såklart!

 

Jag har saknat loppen men har ju samtidigt inte riktigt haft energi att planera så mycket inför ett nytt. Så här med facit i hand är det inte så konstigt! När det är jobbigt att gå uppför trappan hemma, är inte ett nytt Marathon det första man tänker på. Men nu tänker jag att om jag sprang New York på ett Hb runt 100, vore det ju lite spännande att testa ett med normalt Hb… ;-) Lidingö har vi ju inbokat sedan förra året så det hoppas jag på att klara av. Nu är det försiktiga joggingturer som gäller och läkaren vill inte att jag pressar mig eftersom mitt hjärta har studsat lite pga det låga Hb. Den här gången ska jag faktiskt lyssna på både min egen kropp och doktorns rekommendationer. Tänka sig att en tre kilometers runda kan kännas så glädjande, jag får jogga så långt! ”Du är väl en endorfinist.” konstaterade Dr L lite torrt igår vid mitt återbesök. Ja det är jag kanske men jag är ingen adrenalinist, har inget behov av höga höjder och farter. Så vi får hålla tummarna att det inte är alltför vilda backar i tunneln!

En ny sorts resa!

Jag har gjort många resor genom åren. Nu har jag fått ge mig ut på en annan sorts resa, den inom sjukvården. Jag som var en ”48 årig kvinna, tidigare väsentligen frisk”, har plötsligt en journal på vårdcentralen! När jag kom dit stod det några spridda anteckningar om influensavaccinationer, det var allt. När man får ett lågt Hb av okänd anledning måste läskiga saker utredas. Någonstans blöder man och frågan är varifrån. Som kvinna i en viss ålder finns den mest naturliga förklaringen, men det mindre troliga måste ändå uteslutas. Plötsligt hade jag tider på vårdcentralen och andra instanser att hålla ordning på. Blod tappades i mängder, eller det kändes som det när rör efter rör fylldes av mitt dyrbara blod, det blod jag gärna ville behålla!

På Apoteket har jag tidigare köpt hudkrämer, tandborstar och en och en annan Alvedon. Nu vandrar jag dit med syfte att hämta ut mediciner på recept. Jag sitter där bland alla sjuka människor och tänker ”Vad gör jag här?” Igår började jag prata med kvinnan bredvid mig som hade en spännande snöranordning i sitt gips på armen. Hon hade skurit av böjsenorna i handen och sjukgymnast som jag är kunde jag inte låta bli att fråga. Vi började prata både om det och om annat som trädgårdsskötsel. Vi fick en riktigt trevlig stund där på soffan och jag tänker att det är lite häftigt med möten, hur spontant ett samtal kan uppstå, på oväntade ställen.

Men jag har konstaterat att det här med mediciner måste vara eländigt för någon som kanske är lite äldre, hör lite dåligt eller har dåligt minne. Man får ju inte med sig någon lapp när man går från läkaren. Man går till Apoteket och lämnar sin legitimation och så frågar personalen ”Vilken medicin vill du ta ut?” Det går väl an om man bara har en medicin, men många har ju massa mediciner. Igår hörde jag hur personalen informerade en dam (93) år att hon inte kunde hämta ut den tänkta medicinen, eftersom det var uttag tidigast om två dagar. Hon var helt slut efter att ha traskat till Apoteket och fick sätta sig ner och vila, för att återkomma två dagar senare.

Man ska ta mediciner vid olika tidpunkter, i samband med eller inte med mat. En del ska tuggas, andra får absolut inte tuggas. Min järnmedicin SKA intas med mat, helst med C-vitamin, men INTE med kaffe. Den måste sväljas med mycket vatten för annars kan man få frätskador i matstrupen! Sen har jag medicin som ska tas med jämna intervall under dagen och det kvittar om jag äter eller ej. Till sist ska jag ta en tablett på exakt samma tid varje dag. Hur gör man sen för att förnya recept när man fått dem utskrivna av olika läkare på olika ställen? Hur vet man hur många uttag man har kvar av medicinen? Allt finns ju bara i deras datorer. Den medicin jag fick ordinerad av en läkare har ett maxantal på intag som är mindre än det han sa till mig på mottagningen. På Apoteket sa de bestämt nej till mitt ifrågasättande av doseringen som stod på paketet. Men det går inte att ringa och prata med honom för han är hyrläkare…

Tur att jag har skallen i behåll och tur att det inte är värre än det är. Men det är en resa, det är det. Maken säger att ålder korrelerar med när krämerna i necessären får lämna plats för mediciner istället.

Avbokningarnas år.

I år är året när den ena resan efter den andra ställs in eller avbokas. Det började i januari när vi avbokade den inplanerade Berlinresan. Terroristhot och oroligheter i Europa gjorde att vi inte såg fram emot resan, den kändes mest som ett orosmoment. Ja lite förlorade vi på den resan, men det var det värt! Vem vill åka på resa och vara orolig hela tiden och titta sig runtomkring? Inte vi i alla fall och hotellet och tågbiljetterna var ombokningsbara. Det kändes ok och Kinaresan låg ju ändå framför oss så helt eländigt var det ju inte, trodde vi… Då dök akut sjukdom upp som gjorde att vi fick avboka även den. Lite bök med avbokningar och kontakt med försäkringsbolag, men det mesta löste sig där med.

Pragresan närmade sig och jag höll tummarna. Då hamnade jag på vårdcentralen och mitt låga Hb upptäcktes. Livrädd frågade jag maken om det ändå var ok att åka. Vi fick grönt ljus och trots att det var lite flåsigt med alla våra promenader, gick det ju bra och vi hade en fantastisk resa!

Men så har vi kommande semesterplan… Lofoten… Ja, vad ska jag säga? Den blir också inställd! Maken har brutit tummen och kommer inte att kunna jobba sina veckor i Gällivare. Det var ju därifrån vi skulle utgå efter att barnen och jag tagit nattåg upp dit. Nu när han inte ska det känns det mer rätt att utgå från hemmet och se vart humör och väder tar oss.

Här har man ju några val att göra. Man kan bli skitsur och tycka att livet är orättvist, man kan anklaga ”någon” eller så kan man gilla läget och anpassa sig. Eller det klart, man kan ogilla läget men ändå anpassa sig. Det blir sällan som man tänkt sig, det är ju inte hur man har det utan hur man tar det… Men det är ju rätt många som påverkas så lite surt är det. Sonen är lite besviken över den inställda downhillresan men han hänger sällan läpp så länge.

Dottern är dock övernöjd för hennes stora orosmoment har varit risken för avsaknad av wifi och då kan man, i värsta fall och då menar jag VÄRSTA fall, tappa Snapchatdagar. För varje dag man skickar ett, eller en? Snap till någon OCH får svar, får man en dag. Hon och bästisen har dryga 300 dagar och det vore en KATASTROF om de skulle förvinna. För det räcker med att man inte skickar en enda ynklig dag för att det ska hända. I det här sammanhanget duger bara versaler och på mig växer det både mossa och lav som inte förstår allvaret i det hela. ”Men ni träffas ju varje dag hemma ändå?” möts av Blicken, den där blicken som alla tonåringar lärt sig på hemlig ort.

I september väntar Gardasjön, tror jag än så länge… Sommarplanerna ligger vitt öppna och det ska bli spännande att se hur de kommer att utvecklas tillsammans med våra hormonstinna tonåringar, som tycker att det är höjden av lycka att få vara med vänner i Eksjö.

Gladrunda!

Efter alla turer med för lågt Hb och utreda orsaken till det, var det nu dags. Nu skulle det premiärspringas för första gången på tre veckor och för första gången på väldigt länge med ett Hb närmare 100 än 90. Jag var nervös, det ska jag erkänna. Dottern hejade ivrigt på och jag tog ett varv via rabatten och lite ogräsrens, innan jag vågade snöra på mig skorna. Jag ville så gärna tro att det skulle gå bra, men jag vågade inte riktigt. Trots allt var det bara en veckas järntablettsknaprande som var skillnaden mellan då och nu. Men jag kände mig så mycket bättre. Jag kunde gå i trappan utan att behöva flåsa en stund innan jag kunde prata med någon på övervåningen, heller ingen hjärtklappning eller huvudvärk. Jag läste någonstans att man kan öka Hb med ca 10 gram på 2-3 veckor och nu hade det bara gått en vecka.

Pulsklocka på och ut på den korta rundan runt Rolandsdamm, tre kilometer. Sist jag sprang den tog det emot, mycket! Jag fick gå sju! gånger på den rundan, men fattade ändå inte att det var något som var fel… annat än konditionen… En märklig totalförnekelse hade slagit till och trots att jag tyckte att jag hade hög vilopuls, andfådd av ingenting, yrsel, mer frekvent huvudvärk och tom öronsus, vägrade jag inse. Igår startade jag rundan småjoggandes och vilken skillnad, vilken lycka! Jag kunde lyfta benen och jag kunde andas, två rätt viktiga komponenter för en lyckad löprunda. Jag lufsade på i ett snällt tempo och kunde fortsätta och fortsätta att jogga. Pulsen gick upp men jag matchade den med ansträngningen enligt Borgskalan. När jag kom upp i 15, gick jag (två ggr). För dem som inte vet det finns en ansträngningsskala där skalan är individuell från person till person, men graderingen är i stort proportionerlig mot din puls. Det gäller så länge du jobbar med flera eller större muskelgrupper. Vid konditionsträning kan man alltså använda borgskalan som ett alternativ till pulsklocka för att träna på rätt nivå.

borg

Vid lätt ansträngning jobbar man på ca 20-39% av maximal syreupptagningsförmåga.
Vid medelansträngning jobbar man på 40-59% av maximal syreupptagningsförmåga.
Vid intensiv ansträngning jobbar man på 60-84% av maximal syreupptagningsförmåga.

Jag skippade alltså ”Hur jobbigt som helst” och gick på ”Det här är skitkul!!” :-)

En gladhelg i Uppsala.

Äntligen var det dags för vår tjejhelg! Bästa barndomsvännerna hade lyckats hitta ett datum som passade alla och den här gången var det Uppsala som gällde. Mia bor i Uppsala, Maria i Sigtuna, Pernilla i Nacka, Katti i Alsike och så undertecknad som bor i djupaste Småland. Lite utspridda geografiskt men inte i hjärtat. Det är en sån underbar känsla att träffas och vi plockar upp tråden där vi lämnade den sist. Vi fnissar som vi gjorde när vi var tonåringar, vi påminner varandra om tokigheter vi gjort tillsammans och vi vågar säga som vi känner.

Mia och jag passade på att äta lunch och bara snacka vi två. Pernilla och jag hann med en liten stund på La Parrilla bara vi två, innan Mia gjorde oss sällskap. Då var det vi tre som känt varandra allra längst, sedan tre års ålder! Sen anslöt Maria och Katti och vi åt middag på restaurang Station. Det måste jag säga är ett jättetrevligt ställe med cool inredning, ung, glad och entusiastisk personal och fantastiskt god mat!!

När vi var unga var det såhär vi umgicks, alla tillsammans eller uppdelade i par eller mindre grupper. På så vis hann vi aldrig tröttna på varandra eftersom vi inte nötte ut sällskapet. Men Pernilla och jag umgicks dagligen när vi var små då hon var dagbarn hos oss. Hon är som min syster i själ och hjärta!

Jag bodde på Best Western Svava som visade sig ligga perfekt efter våra restaurangbesök, två minuters promenad till allt. Hotellet gick i konkurs i vintras men har nu nya ägare som satsat för här renoveras det. Mitt rum vätte mot innergården så det var tyst och lugnt, trots ljudliga omgivningar precis intill stationen.
image

Det kan nog bli riktigt bra här när de fräschat upp och moderniserat. Frukosten var mycket bra i ett soligt rum med lite annorlunda och roliga detaljer som en sallad på vattenmelon, spenat, cashewnötter och gojibär.

Jag satte mig på tåget mot Stockholm glad och energiboostad för att träffa ytterligare en god vän, Jenny, som jag känt i över 20 år. Jag känner mig priviligierad som har så många fina vänner, både gamla och nya! Det är inte alla förunnat. Barndomsvännerna planerar nu inför nästa år då vi fyller halvsekel, en weekendresa någonstans tillsammans för att verkligen hinna umgås.

Sommarjobb.

När jag var ung i stockholmstrakten var det inga svårigheter att få sommarjobb. Jag jobbade på Aerochef och packade flygplansbrickor. Vi stod vid ett löpande band och varje person hade ansvar för en del på brickan, kopp uppe till höger, smörpaket i kopp, bestickpåse till höger mm. Jag jobbade på Pressbyrån på Västerlånggatan i Gamla Stan där jag fick prata med massor av turister och glömde bort att jag kanske skulle sälja mer än prata. Jag har jobbat på soptipp där vi rensade omgivningarna från skräp som blåst iväg från tippen. Inventerade lager mm. Jag hade seriösa arbetsgivare så jag mötte aldrig några problem.

Det är olika vad som gäller beroende på hur gammal man är och få tonåringar har koll på det, bryr sig eller vågar ifrågasätta det hela. Jag har sagt till dottern att nästa sommar är det obligat att jobba och att hon ska börja tidigt att marknadsföra sig. Ungdomarnas första kontakt med arbetslivet är jätteviktig och ett steg på vägen mot vuxen.

När man är 15 år fyllda får man ta lättare jobb men man får inte sitta i kassan, man får inte jobba mellan 20-06. Man får jobba max sju timmar/dag och man ska ha betalt! Det finns inga minimilöner i Sverige, men man ska ha kommit överens om lön innan man börjar jobba. Arbetsgivaren får be dig provjobba för att se om det funkar för er båda, MEN lön ska naturligtvis utgå även under provjobbet. Det här känns väl ganska basic och självklart!?

Jag var så naiv att jag trodde att fulspel inte skulle förekomma i lilla Eksjö. Jag trodde att företagare förstod att det snackas snabbt och att ryktet sprider sig. Jag trodde att ovanstående var så självklart att det inte behövde nämnas. Efter diskussion med vuxen betalas 600 kr för nästan 40 timmars arbete! Jag vill inte hänga ut företaget i fråga… Men numera köper jag inte glass från glasskiosken på Stora Torget…

Att ta hand om sin kropp.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Min plan var att frysa mitt kort på Nikaro i sommar och satsa på löpning. Min kondition kändes i botten trots idog träning i form av Tabata, Cirkelfys, spinning och intervallträning. Benen var fulla av bly och syran sprutade i musklerna. Eftersom det var så tungt att lyfta benen ordentligt (jag nästan snubblade på dem) bestämde jag mig för spänstträning och skuttade som en gasell i intervaller. Pumpen skötte sitt och pumpade på i full fräs. Jag var illamående av trötthet samtidigt som jag var nöjd. Nu skulle konditionen och spänsten bli bättre. Men den blev inte det… Jag hade sån träningsvärk att jag hade svårt att sova natten efter ett träningspass. Jag kände mig utslagen efter en tre kilometers runda. Någonting var ju fel men jag ville/vågade inte erkänna det för mig själv. Jag är övertränad tänkte jag och vilade i en vecka. Det var lika tungt efter den vilan och jag fick stanna och gå efter 500 meter.

Efter några turer och ett besök på vårdcentralen kom så förklaringen, ett Hb på 91. Efter än fler turer med utredningar har jag fått klart för mig varför det blivit så. Läkaren bara tittade på mig och undrade hur jag resonerat när jag bara kört på med ett så lågt Hb. ”Har det inte tagit emot?” frågade hon. Nu knaprar jag järntabletter och inbillar mig att jag efter fyra dagars behandling redan känner mig mindre andfådd och har mindre huvudvärk. Hennes ordination med träningsuppehåll har jag följt till punkt och pricka och det har faktiskt känts skönt! Någon annan (en läkare dessutom) har sagt att jag ska göra såhär, det är ok att inte träna. Men nu börjar det pirra i kroppen av längtan efter att få springa igen.

Efter New York Marathon försvann lite av träningsmotivationen och det var trögt att starta om. Så pass trögt att jag faktiskt aldrig lyckades komma igen. Själva loppet var också tungt och träningsvärken efteråt rent förfärlig. Men det berodde säkert på för lite träning innan och en förkylning strax innan. Så har jag tänkt hela tiden. Men så sa min läkare att Hb sjunker så långsamt att jag alldeles troligtvis var låg redan då.

Jag kan inte låta bli att fascineras av att jag, en sjukgymnast, inte fattat bättre. Men så har jag pratat med mina lika träningsnördiga kollegor och de har alla nickat. Det hade kunnat vara jag konstaterar de. Men visst är det knäppt, att man kan stoppa huvudet i sanden så och inte fatta vad som är normalt?

Nu ägnar jag mig åt att hämta tillbaka lite krafter och ta hand om mig själv. Mer järnrik kost, mindre kolhydrater och mindre stress och stim. Det är ok att åka hem efter jobbet och sträcka ut sig i soffan med tidningen. Tänk vad jag kommer flyga fram i spåren efter denna omtanke om kroppen plus ett normalt Hb! Nu är det bäst att ni aktar er, eftersom den trötta nyvattnade kamelen förhoppningsvis är ett minne blott.