Månadens inlägg: mars 2016

Att pumpa däck.

Igår tänkte jag passa på att ta cykeln, min cykel, nu när dottern är borta. Hon har nämligen punka på sin cykel och snor min. Men usch, fy och blä så tungt det var att cykla hann jag tänka tills jag kom till en trottoarkant och förstod varför. Däcket var ju nästan helt platt, men en resolut kvinna reder ut alla situationer och på eftermiddagen tog jag mig själv och cykel till Conny. Pumpen hängde synlig på väggen så allt kändes lugnt. Jag vet att man tar bort gummiplutten på ventilen och liksom trycker munstycket mot ventilen. Det hände inte så mycket med däcket men det pös om munstycket och kompressorn brölade stånkande bakom mig. Två tjejer står i dörröppningen och följer händelseförloppet. Från att glatt ha pratat med varandra, är de precis tysta. Själv försöker jag se ut som om jag vet precis hur det här ska gå till och mumlar lite gillande för mig själv när jag tycker att trycket ökar. Den ena tjejen i dörröppningen känner jag lite från det fackliga arbetet i Nässjö. Hon är lärare och kan till slut inte hålla sig. På sant pedagogiskt lärarvis frågar hon. ”Du ska inte vända på munstycket? Det låter nämligen som om den mesta luften går utanför?” Tänk så rätt hon hade! Nu ni hände det grejer och däcket blev hårt och fint. Men så fortsatte det att hända lite för mycket grejer och vips var det tommare än förut. ”Sådär”, hör jag mig själv säga ”Det är punka, därför det inte funkade” och så gick jag… med min cykel och dess platta däck. Det finns liksom gränser för hur mycket och länge man kan förnedra sig. Så nu har vi två cyklar med platta däck där hemma. Men ingen kan säga att jag inte försökt i alla fall. Får nog ta med sonen och få mig en lektion i pumpandets ABC.

Jag minns en annan gång jag hade platta däck och den här gången gällde det jobbilen. Det här grejar naturligtvis jag, tänkte jag då med och åkte till macken. Jag hämtade ut pumpen ur ett glasskåp, monterade dit den efter bästa förmåga och tryckte på +. Funkade jättebra… ett tag innan det slutade att hända något. Ja vad gör man då? Det fanns bara + och – att välja på och om inte + funkar får man testa – Ett tips i all välgörenhet, gör inte det… om ni inte vill tömma däcket dvs. Jag gick in på macken och beklagade mig över att deras pump inte fungerade. ”Testade du att fylla på pumpen i skåpet?” frågade den tuggummituggande uttråkade killen bakom disken. Che??? Han följde med mig ut till bilen utan ett ord. Tog pumpen och liksom tankade luft in i den ur glasskåpet och fyllde upp däcket. Hans lite sarkastiska ”Hur trodde du annars att den skulle kunna få luft?” föll platt till marken när han insåg att han pratade med en genuint totalt oförstående kund. Men nu vet jag, man trycker aldrig på – aldrig!

Vad blir det för mat?

Vad blir det för mat? Den dagliga frågan som annars alltid hänger i luften förblir outtalad den här veckan. Jag pratar i och för sig med mig själv, det ska jag villigt erkänna. Det är en ganska bra samtalspartner tycker jag. Man får precis de svar man önskar. Dottern kan komma ner från övervåningen och undra vem jag pratar med och jag har inte ens märkt den högljudda egenkonversationen. Men jag tror att det är bra, att världsproblem kan lösas så, eller åtminstone mina problem/tankar om vi nu inte ska överdriva. Igår stod jag på Willys och pratade med kyldisken. En lika pratsam herre kom förbi och vips hade vi löst middagsproblematiken för oss båda.

Just nu funderar jag på vad jag ska äta, jag drömmer om det på nätterna. En hel vecka av egenvalda middagar och plötsligt får jag beslutsångest. Ska jag äta det eller det? Det gäller ju att passa på för snart är goingarna hemma igen med sitt ”Vegetariskt igen?!” och ”Kan vi inte äta vegetariskt istället?!” ”Kan jag ta en macka istället?” Finns många alternativ på temat #jagvillhellreätanågotannat# Man blir sannerligen inte profet, i varken sin egen stad eller, i sitt eget hem och jag funderar på om man kan byta barn lagom till middagen. Grannungarna får komma hit och äta så skickar jag in de mina till dem. Tror att man skulle få betydligt mer uppskattning för sin kokkonst då!

I helgen skippade jag allt vad påskmat heter, vad det nu är. Jag tycker inte att sill och ägg är så särskilt skojigt och jag gillar inte lamm. Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker tillaga det, det stackars djuret smakar verkligen intvålad kofta. Jag har dränkt det i vitlök och rosmarin. Jag har marinerat både länge och snabbt. Jag har putsat bort varje bit av fett man bara kan ana. Men det hjälper inte, koftan är där i munnen och vem blir glad av det? Påskafton bjöd istället på Långfredagens rester i form av oxfilé med grekisk potatiskaka och hemgjord portvinssås. Det var inte otäckt och varken koft- eller tvålsmakande. ”Melanzane alla parmiggiana” tillagades på Påskdagen efter Maria Corrazza Bildts recept. En snabbvariant där man bara saltar auberginerna men skippar förstekningen. Det går åt mycket olja när man steker dem, det gör det, men det är det värt och blir så mycket godare. Olivolja är ju ändå olivolja och får väl anses som hälsosamt? En massa parmesan, tomatsås och riven mozzarella får gosa ihop sig i ugnen tillsammans med auberginerna och då får man en ljuvlig rätt… tycker jag. Familjen är tveksam så det är min ”Catta är hemma ensam” rätt. Ikväll blir det ”Pizza Bianca” med tunt skivad potatis, karamelliserad lök, creme fraiche och stenbitsrom.

Jag kostade på mig ett massagepass idag på Lilla Salongen då min nacke och bröstrygg tjurat ett tag. Då SKA man gå hem och vila och inte förta sig så jag har ”recept” på att få lata mig. Fönsterputs och annat fysiskt ansträngande ska undvikas för att inte förstöra effekten. Fast huh så trist, något måste jag väl få göra?? Sappa på fjärrkontrollen kanske… typ? ;-)

2 kommentarer på Vad blir det för mat?

  1. Mm, låter som den perfekta Påsk menyn i mina öron. Inte så svårt att välja bort det ”traditionella” mot sådana gosaker. Jag gör ibland en liknande rätt med auberginer men har i hackade svarta oliver också.
    Du skriver verkligen inspirerande, målande och igenkännande, typ… ;-)

Home alone.

JAPP, JAG ÄR ENSAM HEMMA! Men för säkerhets skull vill jag tillägga att det här inte är en slags förtäckt kontaktannons. Familjen är i Sälen och åker skidor och jag jobbar och sliter för brödfödan… typ… Typ är förresten gode vännen Garys favorituttryck, han (som är officer) tycker att det är så precist. Man förstår direkt vad någon menar… typ… ;-) Men nu har jag kommit från ämnet helt… typ. Men han är en god vän, det är han och då menar jag inte typ… utan någon att lita på (trots han inte säger typ).

I lördags åkte de, mina älsklingar, och huset blev tyst. Sådär tyst som ett hus aldrig är annars när det bor tonåringar i det. Inget plingande och surrande från mobilers Snap chat, Group chat, Skype och Hype och allt vad det heter. Inga hojtanden från en son som spelar med sina kompisar. Inget ”Mamma!!” ljuder över grannskapet när sonen vill veta om han får ta en macka. Det är INGEN som ropar på mig och de första timmarna njöt jag för fullt. Sen började jag att vandra runt lite i huset och plocka med saker. Vårgardinerna hämtades upp och jag tom strök dem! Då insåg jag att fönsterna var lika vårskitiga som gardinerna var vårfräscha. Fram med fönsterputs och här skulle det fejas. Då upptäckte jag att de är igenmålade så det går bara att putsa på insidan. Då kunde jag heller inte öppna upp mellan och hälla ut flugorna som har lyckats flytta in där. Var kommer de ifrån? Föds de där inne eller klämmer de in sina flugkroppar genom den smala springan för att de absolut vill in dit till varje pris… och dö? Ett av livets mysterium…
image

Det fina vädret lockade till utevistelse och jag såg vår risiga rabatt och tänkte att den skulle bli strålande vårfin även den. Fram med sax, eller vad det heter på trädgårdsspråk och klippa ner allt visset. Fast stopp ett tag, ska verkligen allt klippas ner? Vad är den där buskliknande saken, en… buske? Ska buskar klippas ner? Prydnadsgräs ska det i alla fall, det vet jag så jag klippte och försökte göra högar av riset. Det blåste och riset samarbetade inte med mig överhuvudtaget. Det yrde och flög upp i ansiktet och in under kläderna och spred ut sig till ickehögar. I det soliga vädret promenerades det förbi en hel del och jag fick äntligen prata med riktiga människor. Så trevligt att språka med det lite äldre paret från Skåne som längtade efter stockrosor men inte saknade den blåsiga vintern. Eller paret som skulle hjälpa 90+ år gamla föräldrar/svärföräldrar att flytta, eller kvinnan som hade längtat så till att få sätta igång med vårbruket. Det var trevligt att få prata lite efter all tystnad. Men jag kan inte säga att jag direkt längtat till att få bh:n fylld av frön och ris, men det blir säkert fint, i rabatten menar jag. Just nu är det inte så fint (i rabatten), mest kalt. Förutom kalhygget ståtar två höga växter som jag inte vågade klippa ner eftersom jag inte har en aning om vad de är.
image

Inspirerad av solen bestämde jag mig för årets andra joggingrunda. ”Here we go again, camel on the run”. Eller jag ska nog inte skriva ”on the run” för det var segare än kola. Jag fick vända mig om för att se att det gick framåt. Tunga ben flyttade sig framåt och det kändes helt obegripligt att dessa samma kamelben förflyttat mig 4.2 mil under en och samma dag, för bara några månader sen! Otacksamt jobb det här med träning. Alla timmar med Tabata och Cirkelträning under de senaste månaderna hjälper inte när man ska börja löpträna. Man blir bra på det man tränar. Alla satsade träningstimmar i joggingspåret i höstas är ju som bortblåsta idag och man kan aldrig leva på gamla meriter. Men jag gjorde det och nu j….rs är jag på G. Dessutom finns det inget bättre än att med gott samvete få slappa efter både trädgårdsjobb och träningspass! Våfflor, film och soffa fick avsluta min Påsk.

Catta och bilarna.

Nya utmaningar, nya uppgifter men INGET bilansvar! Så har jag det på jobbet nuförtiden och det är riktigt lyxigt. Min arbetsterapeutkollega Andreas hade tidigare ansvaret för rehabs samtliga bilar. Det gick säkert mycket bättre än när Nässjös kvinnliga arbetsterapeuter och sjukgymnaster skulle försöka hålla ordning på bilpoolen. Nu finns det säkert någon som kommer att morra över mitt könsstereotypiska uttalande, men eftersom det är min blogg får jag skriva vad jag vill :-)

När vi damer i Nässjö skulle hålla ordning på bilarna hade vi en ”pluttavla” där varje bil hade en färgmatchad plutt. Det fungerade jättebra så länge vi hade olika färg på bilarna. När det var dags för bilarna att bytas ut kallades bilansvariga till möte för att kunna kravspecificera de kommande bilarna. De blev lite förvånade när min enda åsikt var att den nya bilen skulle vara blå… Den blev inte blå, den blev vit och nu hade vi TVÅ vita bilar! Men damerna i Nässjö gav sig inte så lätt. Ett blått klistermärke sattes upp i bakrutan och så kunde vi fortsätta kalla den blå. Det blev lite krångligt för andra som skulle låna bilen. ”Du kan ta den blå” sa vi och lämnade nyckeln. De kom alltid tillbaka förkunnande att de inte hittade någon blå bil. Jag skulle lämna in den vit/blå bilen på service och säger till den luttrade Jörgen att den blå bilen behöver in på service. Han tittar ut på gården där ingen blå bil står. ”Nej, så dum jag är. Jag menar den vita, men vi kallar den blå så att vi kan skilja dem åt” svarar jag till mannen med ett stort frågetecken i ansiktet. En av mina kollegor ringer förtvivlat till samma Jörgen och undrar om hon kan få komma med bilen. Båda blinkers har börjat blinka samtidigt. ”Du har inte tryckt in varningsblinkersen då?” Eeh, jo kanske… När vi fick en ny manlig kollega undrade han om man inte kunde skriva bilens regnr. på pluttarna i stället. Vi var nog inte helt övertygade, men det gick faktiskt!

Jag var även bilansvarig för familjens bil. I det ansvaret låg att jag skulle ta den på service och besiktning när det så var dags. Lite stolt ringer jag maken en dag och stolt berättar att jag tagit mitt uppdrag på stort ansvar och lämnat in den på service eftersom den skramlade i alla kurvor. Han skickade tillbaka ett torrt sms: ”Har du tagit ur skidorna ut takboxen?” Det hade jag inte och jag hotade med att inte hämta tillbaka bilen igen… När jag till slut ringer verkstaden säger de att de åkt runt i bilen allihop och hört skramlet men inte kunna identifierat felet! Jag sa inget…

På besiktningen efterfrågade besiktningsmannen efter nyckeln till dragkroken. Jag log lite vänligt åt honom och sa att det inte behövs någon och lyfte hjälpsamt upp kåpan. Titta så lätt det gick! :-) Jag insåg att jag inte hade något att bidra med så jag gick iväg och tittade när en gammal SAAB bankades på. Den nervöse ägaren vankade runt i förhoppning om att bilen skulle gå igenom. Vänliga Catta hör att bilen höll på att gå från betyg 2 till 3 och säger uppmuntrande ”Det tar sig!” Det blev precis tyst och han där nere i gropen tittade upp på den klämkäcka idioten. Jag förstod ingenting! När jag gick i skolan var det bättre att få en 3:a än en 2:a…

En annan gång fastnade remmen till handväskan i den automatiska spaken som drar fram sätet. Stadigt förflyttades jag framåt tills jag låg som klistrad mot ratten. En lätt surrealistisk känsla uppstod eftersom jag inte förstod vad som hänt. En kvinna som klivit ur bilen bredvid tittade förskräckt på mig. ”Behöver du hjälp?” ropade hon genom rutan. Jag vinkade lite avvärjande med ena handen, den enda kroppsdelen jag fick loss. ”Det går bra!” Hon lämnade platsen lite motvilligt och först då kunde jag börja trassla mig loss. Jag fick upp dörren och ramlade ut på gatan i en ihoptrasslad hög inlindad i damväskan. Värdigheten bibehållen… eller tja..?

Nu promenerar jag till jobbet. Åker bil på jobbet och ”någon” fixar så den kommer på service. Det är såå vilosamt!

Matfunderingar.

Jag skulle egentligen varit i Kina nu i just detta nu. Jag skulle ha vandrat på Kinesiska muren och stirrat ut över de dimhöljda bergen. Eller så var det Down Town Beijing som stod på schemat… Stora kontraster men inte lika stora som kontrasten att istället befinna sig i Eksjö. Det är inget fel på Eksjö, det är det inte, men det är inte Beijing. Jag var förbi på torget igår för att spana i grönsakerna. Då kändes det inte så exotiskt, varken som om jag var i Kina eller något annat grönsaksland. Det fanns rotsaker, dyra sådana tyckte jag. Fast 40kr/kg för blomkål är ändå billigt jämfört med Willys som tog 59kr. Häromdagen när jag skulle självskanna mitt utvalda blomkålshuvud och såg att detta lilla huvud kostade 61 kr häpnade jag. Vi pratar rotsaker, ska det inte vara billigt?

Nåväl, den småländskt skolade husmodern bytte blomkål mot broccoli som var mycket billigare. Varannan dag försöker jag få till vegetarisk mat och sonen håller på att lägga in ansökan om att få byta familj. Han tycker att det är helt värdelöst och att en middag inte är komplett utan kött. Jag själv är inte så förtjust i kött, men det är lätt att laga och något jag är van vid. Jag är inte så van vid vegetarisk matlagning och i ärlighetens namn är det heller inte så lätt med svenskt grönsaksutbud. När jag befinner mig i länder där det faktiskt går att odla andra grönsaker än potatis och kål, blir jag lika grön som grönsakerna av avund.

Det är snart Påsk och alltså ska det ätas lax, sill och ägg i mängder. På den långa fredagen tror jag att vi faktiskt ska satsa på kött istället, oxfilé, det var länge sedan! Har en liten ambition om att slå en egen Bearnaise någon gång, kanske redan på fredag… kanske.

Annars åker familjen till Sälen nästa vecka och jag får hålla ställningarna här hemma och på jobbet för även min kollega ska dit. Jag kommer då att frossa i mina favvorätter, de där som familjen rynkar på näsan åt. Jag behöver inte få sura miner från sonen för att det blir vegetariskt, eller motsvarande blick från dottern för att det ligger ett dött djur på tallriken. Maken blänger aldrig utan han är nöjd och glad över allt som serveras, förutom kokt ägg. ”Melanzane parmiggiana” står redan på menyn, med aubergine och kokta ägg! :-) Jag får lite matlagnings-semester kan man säga, för det är mycket funderingar i vårt hushåll kring mat. Jag kan inte äta bara för att överleva. Det ska vara gott och nyttigt samtidigt som det inte kan ta för lång tid att laga en vanlig vardag. Men så har vi matallergier och diverse preferenser att ta hänsyn till. Nu slipper jag det i en hel vecka. Ikväll blir det ”Huset haver” och kylskåpets rester ska tömmas innan frysen får öppnas. Sen ska sonen och jag på bio och jag njuter så länge jag FÅR följa med honom. :-)

Ålderskris.

Det är en märklig känsla att bli äldre. Att inte bli äldre är säkert en ännu konstigare känsla så jag ska kanske inte klaga. Men märkligt är det och jag hinner verkligen inte med! Tiden går snabbare och snabbare och jag kan, tvärsäkert, säga att något hände för en månad sedan och så var det egentligen tre år tidigare… typ… Jag minns att min mormor sa att hon kände sig lika ung som när hon var i tjugoårsåldern och jag tittade misstänksamt på henne. Jag, tonåringen, såg ingen tjugoåring framför mig utan en rynkiga gumma.

Nu när jag tittar mig i spegeln vid lunchtid och ser samma sömnstreck sitta kvar rätt över kinden som en tatuering, trots att det var timmar sedan kinden vilat mot kudden. Då inser jag att åtminstone min hy blivit äldre. Det har blivit dags att köpa alla dessa mirakelkrämer, inte för rynkig hy, för MOGEN hy. Mogen är ett mer positivt laddat ord, så här har de tänkt till, kosmetikabolagen. Vem vill stå framför hyllan för rynkiga personer? Men det kostar att ha mogen hy så jag nöjer mig med fuktkräm från Apoteket. Inte sjutton vill jag lägga flera hundra kronor för att få en omogen hy!

Jag börjar närma mig 50 och då är det dags för ålderskris nummer två. Jag tror nämligen att första krisen ska inträffa när man fyller 40, men det kan säkert hända redan vid 30. Skillnaden nu är att ens valmöjligheter minskar alltmer. Tidigare kunde jag sadla om och byta karriär. Nu skulle jag inte kunna läsa till läkare, för jag skulle knappt hinna jobba något innan utbildning och AT är klart och det är dags för pension. Jag har ingen längtan att bli läkare, men det är principen, att jag inte har valmöjligheten. Dottern SKA bli läkare har hon bestämt, tur för henne att hon har den möjligheten, hon som är så ung. :-) Jag hade kunnat byta make och skaffat kull nummer två. Jag hade kunnat men jag har aldrig velat det, eftersom jag har världens bästa familj. Tur, för det verkar krångligt att byta! Jag blandar ihop barnens namn som det är nu. Då är de bara två stycken och en kille och tjej…

Jag skulle kunna börja klä mig lite tonårs artat som kompensation för åren som gått. Då kanske någon tror att jag är lika ung som jag känner mig. Jag skulle kunna köpa mig ett par Converse att använda i ur och skur, i kallt som varmt. Jag skulle kunna köpa mig en magtröja och visa upp min mogna mage och se om någon tror att jag är tonåring. Jag skulle kunna och jag tror att det finns de som gör det också. Men jag trivs rätt bra när kläder täcker naken hud, känner att det är det som är meningen med just kläder. Jag tycker också att det är skönt med kläder efter väder, vuxenpoäng på den.

När Marie och jag började med alla våra lopp, var det en väninna till mig som undrade om det handlade om en åldersnoja. Jag hade inte ens tänkt den tanken utan jag tyckte mest att det var en rolig sak. Men en sak är säkert, jag hade inte kunnat göra det för 10 år sedan. Då hade jag tjurat ihop om jag inte vunnit. Idag VET jag att jag inte kommer att vinna och är istället övernöjd om jag inte kommer SIST. Om inte det är moget och ger vuxenpoäng så säg! Men noja eller kris, det vill jag inte kalla det. Förhoppningsvis fortsätter jag att bli äldre, för alternativet är inte så kul. ;-)

Gardasjön

Nu tror jag att jag slagit alla rekord i på- och avbokningar av hotell! Familjen har bokat in en resa i höst till Gardasjön. Det är faktiskt en plats jag inte varit på i Italien och det ska bli roligt. Jag är ju lite av en vanemänniska och har mina favoriter som jag återvänder till som New York och London. Men nu skulle vi använda oss av flygpoäng och pga det blev det inte ytterligare en av mina favoriter, Rom. De hade inga poängresor dit men det hade Milano. Vart tar man vägen därifrån i september? Finns ju naturligtvis massor av val som tex Toscana eller Italienska Rivieran, men där har jag ju också varit flera gånger.

Så valet föll på vackra ”Lago di Garda” som alltså består av massor av charmerande små byar och följaktligen ett gigantiskt boendeutbud. Först skulle jag bestämma mig för vilken ort vi ska bo i. Sjön är inte jättestor så det spelar kanske inte så stor roll. Men lite strategisk vill jag vara så att logistiken blir bra. Stora lyxiga resorts, små knirkiga hotell och B&B:s. Hur väljer man bland alla dem? Eftersom det är princip högsäsong i början av september är mycket uppbokat redan nu. Jag har alltså bokat på och av sex! gånger… Men nu tror jag att jag är nöjd, jag tror det…

Reserutten utkristalliseras sig till en natt på B&B i Bergamo eftersom vi landar i Milano på kvällen. I Bergamo bor Glenn Strömstedt (för de som är tillräckligt gamla att minnas honom) och det är en härlig gammal stad med vindlande gränder och god glass… säger de som vet. Sen kommer vi att ha vår bas i Riva Del Garda, huvudorten i norr där vi kommer att bo i tre nätter och göra utflykter härifrån. Även den här gången är det en liten B&B där jag även bokat parkering i garage för det är inte så smidigt med bil i de här gamla trånga städerna. I norr är naturen mer spektakulär med höga dramatiska berg och en yngre sportigare publik. Här är vindsurfarnas, cyklisternas och klättrarnas näste.

Sista natten spenderas i Verona på en B&B som heter ”Like Juliet” och ligger 50 meter från hennes balkong. Jag tycker inte att man riktigt upplever en stad om man inte tillbringar minst en natt där. En stad ändrar skepnad när dagsturisterna åker därifrån och skymningen lägger sig. Det finns ett lyxhotell innanför grindarna till Julias hus. Då har hotellgästerna exklusivt tillträde till innergården när alla vi andra blivit utelåsta för natten. Det är ett hotell med många ”honeymooners” och jag undrar om de skulle uppskatta att vår familj bokade in oss där. Sonen som inte har särskilt många romantiska anlag i sig (än) och som vrålar ”Limpan” till sin syster så det skulle eka mellan de stenväggarna. Men det är lite komiskt att en av stadens främsta sevärdigheter är en balkong där en av världens mest kända kärleksdrama… faktiskt aldrig skedde. 1905 köpte Verona stad upp huset och döpte det till Julias hus. Sen var det bara att vänta in turisterna, som kommer… i mängder varje år. Men romantik är ju aldrig fel och vi SKA trängas där med alla andra. Helst skulle jag slänga ner min långa hårman och låta maken klättra upp på den. Men det är nog en annan saga..? Dottern och jag var på ”Romeo och Julia” med Månz Zelmerlöv och hon bröt ihop när båda dog på slutet. Snacka om att ha missat storyn…

Men dagens tips för fler velpottor än jag, välj aldrig hotellbokningssidor som inte tillåter om- och avbokning! Läs det finstilta och se vad som gäller om planerna ändras. Ni vill kanske stanna en extra natt på ett ställe. Med taskiga avbokningsmöjligheter går det kanske inte utan man får bita i det sura äpplet och följa ursprungsplanen. Jag bokar sällan hotell med avbokningsregler som förhindrar ombokning senare än en till två veckor före ankomst. Kolla också om hotell förauktoriserar vistelsen och alltså drar en summa på kortet som släpps först upp till en vecka efter resan. Då får ni ligga ute med dubbla kostnaden tills summan släpps. Många små hotell och B&B:s kräver en bankinbetalning som garant för bokningen. Resterande summa måste betalas kontant på plats. Kolla så att inte mail finns i skräpmailen och boendet blir avbokat för att ni inte ordnat med en överföring. Läs på ordentligt helt enkelt så slipper ni obehagliga överraskningar. Att stå en kväll med trötta barn och ringa på en ödslig ringklocka på en B&B där ingen väntar er och ingen svarar…

Stockholm igen…

Snart ska Team Gladfleece ut på äventyr, med Reinholds Buss! När vi bokade resan fnissade vi lite och undrade om de fanns på riktigt. Sen såg vi deras bussar överallt så det gör de verkligen. ”Mamma Mia” börjar närma sig och jag har mailat dem ett par gånger för att styra upp och få lite kontroll över resa och hotell. Reseledarcatta får lätt ångest över att ha 0 koll på läget så som man har när man åker bussresa. Bolaget visade sig vara alldeles fantastisk vänliga och snabba att tålmodigt svara på mina mail. Jodå, de ordnar naturligtvis så att vi får sitta tillsammans och ja de skulle genast maila hotellet om vårt önskemål om twinbeds. Teamet tycker om varandra, absolut, men det finns gränser… :-)

Tänk så trist om vi inte skulle få sitta bredvid varandra! Marie får sitta bredvid någon i ena änden och jag i den andra. Halva nöjet är ju resan då vi bara ska mysa och ha roligt. Ingen loppångest behövs, för den här gången behöver vi inte prestera ett dugg. Vi ska på sant ”No brainer” vis bara fraktas runt, till Stockholm, till och från Djurgården och hem dagen efter. Lite ovant men behagligt och avkopplande. Vår loppångest kommer att infinna sig, men inte förrän i höst när Lidingö står på schemat igen för femte gången!

Lidingö 15K är faktiskt den enda inbokade loppet i år och en stor kontrast mot tidigare år, men det känns bra. Det blev för mycket ett tag och när det är mer ångest än glädje är det dags att göra något. Jag är så nöjd och stolt att jag tog mig igenom New York Marathon men jag kommer inte göra om det. Det är så lätt att bli lockad och jag har en baktanke att det skulle vara roligt med Medoc Marathon… Men jag minns hur jobbigt och smärtsamt det var med ett Marathon. Jag minns hur det dåliga samvetet skrek i mina öron, konstant. Vem vill lyssna på något eller någon som skriker en i öronen? Men det klart, att springa bland vingårdar och kullar bland clowner och troll… det skulle vara för det då… kanske… ;-)

Minibreak i huvudstaden.

Hela ”favilmen” (som sonen sa när han var liten om familjen) har varit på minibreak i Stockholm över helgen. Stockholm ger mig en energikick och jag njuter av det lilla, att strosa på gatorna jag vandrat så många gånger. Det är lite märkligt att gå där med mina ungdomar för jag var ju själv tonåring nyss och hängde på sta’n. :-)

Dottern och jag gick på shoppingrunda i jakt på en vårjacka till henne. Märkligt nog hittade hon något som dög redan efter sisådär fem affärer! Jag får väl säga att jag inte riktigt tyckte att det var en jacka, mer som en skjorta… typ… Men hon hävdade bestämt att det var en bomberjacka och det var en sådan hon skulle ha. Jag kände mig som en mor när jag med förnuftiga argument slog ner på valet. Men när jag hörde min egen mammas röst eka där inne i affären, då när hon inte var nöjd med mina tonårsval, tystnade jag. Jag minns vinterskorna jag promt skulle ha och aldrig erkände att jag frös som en tok i. Men de var ju snygga i alla fall…

Vi gled in i Sturegallerian och fnissade åt de små östermalmsbarnen i Uggs, Ralph Lauren- och Gant-jackor, diadem och matchande helglediga pappor. Jag blev lite nostalgisk när vi passade på att ta något att dricka påen av mina hemmahamnar när jag bodde på Östermalm. Skaldjursfaten dignade med knubbiga humrar, räkor och ostron och jag tänkte på Eksjös motsvarighet… som inte finns…
image
image

Ibland saknar jag Stockholm, enormt mycket! Jag tänker att maken och jag får ta lite mer turer dit när barnen blir större och vi inte ”behöver” ta med dem. Stockholm gör sig finfint med småbarn med alla dess möjligheter till nöjen och aktiviteter som finns för dem. Det är också en härlig vuxenstad med alla trevliga krogar och kulturellt utbud. Men för tonåringar är det väl som överallt. Utan pengar kan man inte ta del av allt utbud och långa middagar på finkrogar lockar åtminstone inte våra ungdomar.

Nu hade vi en mycket trevlig dag och vi hade bokat in oss på ”Jamie’s Italian” som ligger inne på Scandic Anglais. Vi var på en av hans Italian i London som vi minns med glädje och den här var lika trevlig. Personalen är dominerande engelsmän och maten god och riklig!!
image
image
image
image
Engelskt handfat. Hur får man lagom varmt vatten på händerna? undrar dottern.
image
Jag har inte bestämt mig om jag hade velat ha en toalett uppkallad efter mig…

Tidig kväll strålade vi samman med andra hälften av familjen som varit på cykelmässa. Nu var det dags för middag och jag hade bokat bord på Il Tempo inte så långt från hotellet. Det var ett riktigt lyckat val med supertrevlig personal, cool inredning och fantastiskt god mat. Vi återvände till vårt hotell mycket mätta efter en dag av ätande!

Hotell Malmen ligger på Medborgarplatsen och är ett partyhotell. Två välbesökta barer i bottenvåningen skickar ljudet av skratt och musik högt upp i byggnaden. Förra gången vi bodde där hade vi oturen att få rum ovanför dunket. Nu hade vi större tur med läget och nästan inget ljud hörde in i rummet. Man får säga att ljudisoleringen var fantastisk då trots rummet vätte mot Götgatan och allt folkliv där halva natten, hörde mycket lite av den teaterscenen.

Helgen avslutades med en liten omväg förbi Uppsala för lunch med goda vänner där. Helt enkelt en riktigt bra helg med energidepåer påfyllda inför en ny arbetsvecka!

När verkligheten inte känns igen.

Ibland har man en bild av hur saker och ting ska se ut eller vara. Det är inte alltid som dessa stämmer överens… Häromdagen blev jag inspirerad av Marcus… igen! Den här gången skulle jag göra en läcker blåbärspaj, en saftig och fin sådan som fick smaklökarna att studsa redan innan jag ens påbörjat bakandet. Efter avslutat verk kan jag säga att inget studsade, framförallt inte smaklökarna och definitivt inte av glädje.

image
Marcus version

image
Min version

Det är samma sak med hotell och dess förföriska bilder. Vinkeln som hotellbilden är tagen från finns säkert, men det är någon med filter och vidvinkel som fotat. Något annat som är lite lustigt är formuleringarna researrangörerna slänger sig med för att beskriva hotellet.

image
”Lantliga omgivningar” kan betyda att det inte finns något civiliserat på mils avstånd. Formuleringen kan ocks tyda på att det finns ett element av doftande levande djur också, typ galande tuppar, getter och kossor. Annars brukar det räcka med ”Ett lugnt läge”.

Här kommer några exempel, fritt för egen tolkning.

image

image

image