Månadens inlägg: november 2015

Då var det dags igen efter att ha gjort uppehåll en gång. Spanskalektion med Sylvanna och gruppen. En hade hoppat av annars är det samma entusiastiska gäng som kämpar på med den spanska grammatiken. Det är svårt… tycker gruppen och jag börjar vrida på mig. Känner en lätt irritation, vilket kan ha en eller annan biologisk förklaring… Jag inser vilka fördelar jag har som kan italienska och har läst både Latin och Franska. Grammatiken är nästan densamma och det som skiljer språken mest åt är vokabulären och stavningen med en massa apostrofer.

Vi ska jobba parvis med att ställa frågor till varandra och eftersom det mesta står i boken känns det rätt så fånigt. Vi läser en mening var ur texterna och parerar dem med den skönsjungande kören i rummet intill. Tempot är inte så högt överlag på kursen och jag tvivlar på om jag gjort rätt val att hoppa på en nybörjarkurs. Men samtidigt har jag ju inte läst spanska från grunden förutom två månader på Mallorca för ett sekel sen… typ…

Men nu har jag en kursbok och man kan ju plugga på egen hand. Tonåringen är inte det minsta intresserad av att prata spanska med sin mamma. Hon stirrar skeptiskt på mig när jag sticker iväg till kursen ”Alltså, att du gör det frivilligt OCH betalar för det!??” Ja då blir jag ju lite snål så jag får kanske släpa mig iväg till sista kursttillfället när jag nu betalat.

Att ha något att se fram emot.

Jag tror att det är bland det viktigaste för personlig lycka, att ha roliga saker att se fram emot. Det behöver inte vara spännande resor till Kina (som jag faktiskt ska göra i mars!!) utan det kan handla om fikastunden med goda vännen eller kollegorna, extra god matlåda, kvällens sköna träningspass, nästa avsnitt av Blacklist mm. Men det är viktigt att kunna se fram emot saker samtidigt som man även måste leva i nuet. Vardagen är den värld vi tillbringar mest tid i av allt, då klart att den ska vara rolig. Man kan heller inte spara allt till helger och semestrar för då lever man inte livet hela livet.

Att ha små extraroliga saker inplanerade förgyller livet både till vardags och fest. Helgens Mordmysterium var en energikick med alla dessa skratt som en människa behöver för att må bra. Den hade vi sett fram emot länge och förväntningarna infriades verkligen. Nästa helg planerar far och son att gå på Dream Hack och det har sonen efterlängtat i ett år. Vi har advenstmys med bästa vännerna att se fram emot plus den glädjen att det är Advent och stjärnor och stakar fyller fönster i villor och lador. Den mörka vintern blir ljus och glad igen, tillsammans med det faktum att det är lite vitt på gator och torg och bidrar till stämningen.

Helgen efter ska barnen, jag och min mamma på en liten mini-break som ändrat karaktär efter världsläget. Men det ser ut att bli en tur till Köpenhamn i deras julbelysning och mys. Sen åker vi, utan stress, tillbaka till Sverige och Malmö. Vi ska bo på Scancic Kramer, ett alldeles förtjusande hotell. Passen får packas ner och vi får känna oss som att det var en ”riktig” utlandsresa.

Sen ser jag fram emot Jul som jag tänker ska bli en helg utan stress och en massa måsten. Vi har en fin tradition att alltid träffa goda vänner en sväng på Julaftons förmiddag. Barnen byter paket, vi tar en kopp kaffe och bara umgås en sväng innan Julborden drar igång. I år ser vi fram emot att få se deras alldeles splitternya hus som de kunnat flytta in i efter en tid i flyttkartonger. Ytterligare glädjepåfyllnad är att ännu en god vän kommer hem och firar Julafton med oss och vår lilla familj. Jul är inte till bara för den närmaste familjen. Jul måste väl handla om att få njuta och umgås med dem man tycker om?!

Som sagt, det finns mycket att glädjas åt om man lyfter blicken och hittar både stort och smått. Vi behöver det i den här oroliga världen som pågår mitt bland oss.

Världen börjar krympa, den räcker snart inte längre till. Flera resmål som jag haft på min önskelista, Pyramiderna i Giza, Konungarnas Dal, Djerba i Tunisien, Petra i Jordanien, Istanbul, Marrakech, har utgått. Nu börjar helt vanliga resmål som Paris att kännas otryggt och det stör mig, för då har terroristerna vunnit! De vill ju att vi ska förändra oss och våra vanor. Vi ska vara rädda och inte kunna leva som vanligt längre.

Men så står man inte längre bort än att ens nära och kära är viktigast. Min viktigaste roll är att vara mamma till mina barn, allt annat är underordnat. Det är ju naturens ordning och inget kan ändra på det. Så nu står vi där, mamma och jag och funderar över Berlin. Hur ska vi göra? Ska vi åka och gå runt och titta på andra människor och se om de ser farliga ut? (hur man då ser ut…) Ska vi sitta på flygplatsen och titta på medresenärerna? Ska vi..? Vi vet inte utan har bestämt oss för att avvakta tiden lite. Men jag blir arg och frustrerad samtidigt som det är ett I-landsproblem, jag vet det.

Vi kan ju utnyttja våra tågbiljetter och åka ner till Köpenhamn och ha en mini-break där, men det känns lite krystat. Ja vi får se helt enkelt och under tiden får vi hoppas att lilla Eksjö håller sig så stillsam som det brukar.