Månadens inlägg: oktober 2015

Sur, surare, surast…

Det här året har varit ett kasst löparår. Det här året skulle bli Maries och mitt gladår när det skulle komma till lopp. Vi skulle glömma alla tokiga lopp vi genomfört och bara välja ut guldkornen.

Alla år börjar ju oftast med snö och trist uteväder, så även i år så fokus blev på inomhusträning, på Gym och på Friskis. Jag hoppade på ett erbjudande från E3, gymmet på stationen i Nässjö. Då ingick en genomgång med en personlig tränare och det kunde ju vara intressant tänkte jag. Jag tänkte också att en av övningarna han visade inte kändes som sådär jättebra, med för lång hävarm för den tunga belastningen han la på. Men han borde ju veta så jag tog i och drog sönder en del av Hamstrings. Där fick jag för att jag skulle bygga upp mig inför löparsäsongen!

Halmstads stadslopp med Malin och tjejerna fick ställas in. Tur att tonåringarna höll flaggan högt och kunde representera Eksjö. :-) Än värre att även Göteborgsvarvet fick gå samma öde till mötes. Jag fick nöta asfalt på trottoarerna och heja när Janne, Marie och Anton sprang. Turligen kunde åtminstone Lidingö 15k genomföras om än med dålig uppladdning pga smärtor vid löpning och en dunderförkylning i somras.

Nu så är det snart dags för LOPPET!! På söndag förmiddag kl 10:50 går min start för New York Marathon!! Och vad har hänt då om inte en ny förkylning som intagit undertecknads kropp! Skam den som ger sig och vårt nedpackade medicinskåp går inte av för hackor. OM det skulle gå så bra att jag hamnar i täten, är det risk att jag åker fast för doping. Bäst att hålla sig lite modest i de bakre leden alltså ;-)

Det känns helt enkelt surt, jättesurt eller kanske fett surt!! I-landsproblem, visst men det struntar jag i!! Nu är det jag som får sura och ha loppångest… för det har jag, i kubik. Jag drömmer natt efter natt om olika scenarier. Det bästa var faktiskt i natt då jag gick i mål på den otroligt konstiga tiden 3:61, inte 4:01… Men det beror antagligen på att det var just en dröm… på flera sätt… Annars är målet att slippa lunka fram i min ensamhet där tom publiken ledsnat och gått hem, trafiken har släppts på och extra lampor tänts i Central Park. Med det här årets uppladdning får jag ändå vara nöjd över allt.

Jag känner mig glad ändå. Jag ska åka till min favoritstad med favoritmannen, MIN man! Det ska bli en otrolig upplevelse som jag ska försöka njuta av så gott jag kan mellan hostattackerna. Jag har aldrig varit i varken Queens eller Bronx så jag hoppas på att orka upp dit. Det är Halloween och hela staden utsmyckad sådär som bara amerikanarna kan. Lite tid för shopping och åtminstone en avslappnad middag är inbokad.

Så med andra ord ska jag väl inte sura… bara lite…

Fysioterapi 2015

Till slut kom jag fram till Stockholm, fortfarande andandes. Fast jag slutade nästan med det när jag åkte rulltrappan upp mot Klarabergsviadukten. Poliser överallt!! Först förstod jag inte men så dök det upp rödklädda personer med texten ”Röda Korset” på ryggen och personer med orange västar med texten ”Socialtjänsten” på. Flyktingmottangandet jag läst om i tidningen blev en realitet.

Min realitet kändes oerhört mycket mer lyxig i skuggan av detta. Min realitet innebar Mässa i dagarna två. Sjukgymnaster eller Fysioterapeuter som alla nyexaminerade heter, har samlats i tre dagar för att mingla, gå på seminarier, work shops och föredrag. Maken har ställt ut sina ”Cliq steps” med stort uppmärksammande och intresse från kollegor. Mycket roligt och spännande att se om det kan leda till något på längre sikt.

Man kan väl konstatera att vid en mässa med sjukgymnaster, dominerar foträta skor och ryggsäckar snarare än klackisskor och portföljer. Det lite rosenkindade hälsosamma temat genomsyrade hela mässområdet. Med spänstiga steg användes trappor före hiss och rulltrappor. Fikat bestod av nötter, mandlar, yogurtshots och gurkvatten. Vid varje föredrag uppmanas alla att resa sig upp, stampa lite och sträcka på sig. Jag tror inte att man hade kunnat göra en parodi av sjukgymnaster och deras mässa och få den roligare än verkligheten!
:-)

Kvällarna har tillbringats på Vapiano en kväll. Det är en rätt skön restaurang med avslappnad stämning med mycket folk och skratt. Inget för den som vill sitta och tindra tillsammans och mysa med tända ljus. Här får man beställa och hämta sin egen mat. Man delar bord med andra och det är lite trångt och stökigt.

Gårdagens middag på Gondolen bjöd på en annan upplevelse. Katarinahissen är ju stängd så den vägen upp är inte längre möjlig. Nähä, tänkte vi och passade att få lite vardagsträning genom att ta trapporna upp mot Mosebacke och ta spången över till restaurangen. Det funkar, det gör det, men det är enklare att bara gå tre meter längre ned mot Stadsgården och ta den hissen upp istället. Gondolen är sober med retrostil i inredningen 50-60-tals stuk med murriga träpaneler. Men det är snyggt och utsikten är oslagbar. Här glider kyparna omkring med en stillsam och artig stil. Restaurangen är full, en vanlig torsdag och gästerna är blandade. Herrgäng i kostym, barnfamiljer och tindrande par delar den här upplevelsen den här vanliga vardagen, en vanlig vecka i oktober. Så gott det var! Hummer och fjordöring gled ner tillsammans med ett sammetslent vin. Proppmätta tog vi hissen (den som faktiskt fanns) och begav oss tillbaka till hotellet för en god natts sömn innan en ny dag med gurkvatten väntar.

On the road again…

Jaha, då sitter jag här igen, på tåget. Fast den här gången var det fasligt nära att jag inte gjorde det… På cattavis hade jag bestämt mig att tåget skulle gå 12:21. Jag behövde inte ens dubbelkolla för jag visste ju. Det var först när jag skulle kolla trafikinfo, om tåget var i tid, som jag började ana oro. Klockan var 12:02 och på Maries ”Då går ju tåget snart?” svarade jag att det var ju långt kvar. Men så såg jag inte tåget som skulle gå 12:21 i listan. Däremot fanns det ett tåg 12:10 till Stockholm, men det skulle ju inte jag med… Av någon outgrundlig anledning plockade jag fram biljetten, ett rungande ”HELVETE” kom ur mig och sen sprang jag! Med damväska, dragväska och plastpåse sprang jag över kullerstenarna. Folk hoppade åt sidorna när jag skramlade fram och väste ”URSÄKTA” åt alla spatserande människor, som inte hade något bättre för sig än att vara i min väg. Men jag hann… Tåg är aldrig försenade när man vill det och så var fallet även idag. Men jag hann med ett par minuter till godo till och med.

Visst är intervallträning bra? Man höjer syresupptagningsförmågan och ökar sprinthastigheten! Nästa gång ska jag dock skippa kängor och väskor som sällskap! Värma upp innan och undvika stresspåslag redan innan är också ett vinnande koncept tror jag. Nu har jag sakta börjat att hämta mig efter mitt ansträngningsutlösta astmapåslag. Jag har Bricanyl, absolut! Hemma… Jag kunde inte med att sitta och hosta bland alla tysta och stillsamma medresenärer så jag gick ut och ställde mig mellan vagnarna i lugn och ro.

Nu har jag installerat mig på min plats i 1:a klass. Det är tyst och mysigt. Det samtalas lite lågmält, men inga barn eller höga röster stör idyllen. Det är lyx, vardagslyx och jag njuter! Det är nu jag ska skriva att jag visst älskar barn men… Men faktum är att jag inte alls älskar alla barn och dess ljud. Jag har inte ens älskat mina egna barns skrik eller förväntat mig att andra skulle ha gjort det. Så många stunder jag har stått med mina barn mellan vagnarna för att inte störa mina medresenärer. Så många gånger jag missat saker och fått gå ut för barnen stökat för mycket. Det är inte barnens fel, de är barn och barn låter. Men eftersom inte alla föräldrar resonerar som jag gör, njuter jag i 1:a klass och faktum är att det inte behöver skilja så mycket i pris.

Fånga Dagen! Populärt uttryck som kan driva den som inte mår så väl, till vansinne. Men vi borde bli bättre, mycket bättre på att fånga stunden och dess möjligheter. Just nu bläddrar jag i nyaste numret av ”Resa”, slänger en blick ut genom fönstret och andas. Bara det, att kunna andas igen är rätt så fantastiskt!

Stockholm.

Höstens andra besök i Kungliga Huvudstaden väntar om hörnet… eller enklare uttryckt, på onsdag. Maken och jag ska på Sjukgymnastdagarna eller som det numera heter Fysioterapi 2015. Jag som utexaminerades som en glad sjukgymnast 1998 kommer ALDRIG att bli en terapeut. Det finns så många av dem redan, dans-, ljud- och ljusterapeuter mm. Maken är heller ingen terapeut, man han ska vara terapeutisk och visa en av sina uppfinningar (Cliq Step) på Mässan.

Det ska bli såå mysigt att få lite vuxentid med andra sjukgymnaster och få en boost i min yrkestillvaro. Torsdag är mingeldag mellan olika seminarium och koll på mässan för att stämma av diverse nyheter. Fredagen är en heldagsutbildning i valbart ämne. Alltid trevligt och nyttigt att fräscha upp sina dinosauriekunskaper!

Men om jag vågar erkänna det, ser jag nästan fram ännu mer mot att få umgås med maken och få vuxentid tillsammans. Vi ska bo på Scandic Grand Central (ett stenkast från Mässan). Vi har bokat bord på Gondolen en kväll och vännen Stefan har bestämt restaurang Tradition för fredagsmiddagen. Jag blev lätt tveksam till det senare valet då husmanskost är deras specialitet. Jag såg framför mig kåldolmar och blodpudding… Men när jag tittade på menyn kändes det lugnande. Visst fanns blodpudding men även annat lockande, det blir nog bra!

Ett avbrott i vardagen väntar, vardagslyx helt enkelt och det är något jag är bra på! :-)

Långrunda.

Idag kände jag mig laddad inför sista långrundan före Loppet. Asfalt och distans stod på schemat och jag bestämde mig för att dra iväg halva distansen jag tänkt för att sen vända. Inte kanske det mest spännande som kan hända en kvinna i sina bästa år.

På asfaltsvägar tog jag mig ut mot landet. Beredd på att här kunde vad somhelst hända, får som skjuts och får halsen avskurna, kossor på rymmen och vem vet vad. Men faktum var att inget hände… En del bilar passerade med god marginal då faktiskt alla bilar höll ut så fint. Tacksam löpare i orange reflexväst lufsade vidare utan att behöva känna vinddraget från vinande bilar.

Musik i öronen lyfte rundan och jag passade på att nynna med i låtarna eftersom få levande ting kunde höra mig. Jag kom till Höreda där de hade Loppis med fullt av bilar och folk, eller fullt… för att vara Höreda var det fullt med folk. Annars är det här en mycket sömnig ort, framförallt på söndagar. Få människor syns till och det jag egentligen sett av orten är kyrkan och skolan, men jag antar att det finns ett bostadsområde.

Rundan fortsatte förbi samhället med skog blandat med åkrar och enstaka villor. En mil passerades och det kändes bra i både knopp och kropp. Jag tryckte i mig en gel och drack lite vatten och vände när 1.1 mil visat sig på pulsklockan. Samma vy fast från ett annat håll. i Höreda är den livliga Loppisen avslutad och jag möter bara en herre med rollator. Nu börjar det bli tungt och smärtsamt då benen värker på diverse ställen. Jag varvar gång och jogg (gogging) för att överhuvudtaget kunna ta mig fram.

Men jag tog mig fram och hem till slut. Avslutningen i Vildparken var minst sagt opampig, inte alls som den jag förväntar mig i Central Park. Men jag känner mig ändå nöjd, två mil (komma två) är ändå drygt halvvägs. Två mil till så är Maran avklarad!

Hungern rev i mig och maken fixade middag, pizza med fläskfilé och Bea! Inte klokt, den sista varianten av pizza jag någonsin skulle välja men nu är det tomt i ”skafferiet”. Nu är det mys i soffan med Solsidan, Bron och Homeland! :-)

En kommentar på Långrunda.

  1. Bra jobbat! Nu hoppas vi att det känns ok i kroppen de närmsta dagarna! Tror att pizza med bea kanske var precis vad du behövde efter den rundan ;-)…

New York

Har funderat, fram och tillbaka, på det här med restauranger i New York. Jag som vanligen kollat, dubbelkollat och trippelkollat alternativen, har lagt av mig helt. Eller i alla fall nästan… Vi har bestämt middag med barndomsvännen Hans och hans fru Rosanna som bor i new York sedan många år tillbaka. Vårt hotell ligger på Upper West Side där de bor så Hans har som förslag Gennaros, som ligger nära och bra. Det får bli en tidig middag på lördag, kvällen före loppet. Det här med att pastaladda är väl kanske egentligen inte så effektfullt, men det kan ju kännas bra ändå. Om inte annat får vi trevligt sällskap och kan tänka bort den kommande spänningen lite. Jag har också bokat in middag på måndag kväll, bara maken och jag. Vi ska till Lincoln Square Steak, äta kött och, förhoppningsvis, fira!! Det ligger nära och bra för det här med att transportera sig med apostlahästarna lär gå sådär…

Vis av erfarenheten vet jag att middag ankomstkvällen blir något man klarar av i en hast innan man vill krypa till kojs. Däremot ser jag fram emot en trevlig amerikansk frukost med både French toast med lönnsirap, omeletter och färskpressad juice. Man behöver ju inte oroa sig för kaloriintaget den helgen i alla fall!

Lördagen fortsätter med en rundresa med buss tillsammans med Springtime då vi ska åka banan. Kontrollcatta tycker att det känns tryggt och bra få en bild av hur vi ska springa. Jag är den som alltid kollar banprofiler och sträckan vi ska springa/cykla/simma. Teamhalvan Marie har inte alls det behovet och lyssnar fascinerat på mina berättelser om kommande event. Efter rundturen blir det mässbesök och hämtning av nummerlappar. Här talar vi amerikansk säkerhet och man släpps inte in i mässområdet utan sitt pass. Sen har vi en av två chanser till shopping. Misstänker att maken och jag får dela på oss för att maximera möjligheten att få titta på det man själv vill. Middag och tidigt i sängs.

Klockan 05:30 hämtar bussen på söndag morgon och därefter väntar en låång dag som jag får återkomma till… Vi åker inte hem förrän på tisdag eftermiddag så lite tid till återhämtning och shopping får vi. Fast den värsta träningsvärken lär ju kicka in lagom tills vi ska sätta oss på flyget.

Hursomhelst är det med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot resan! OM man nu ska utsätta sig för tokigheterna att välja benen som transportmedel för en fyra mils (komma två) lång sträcka, är New York staden att göra det i! Fast nästa gång väljer jag nog bussen…

Alla borde ha en motivationskeps!

Det är mörkt och kallt på kvällarna! När jag väl kommit hem från jobbet, handlat och fixat lite, har mörkret sänkt sig. Så ljuvlig soffan ter sig, ”like a vison in beige divine softness”. Aldrig är den så inbjudande och den kallar på mig som ett skogsväsen ”Kom till mig, kom!” Med hes och förförande röst. Som jag vill lyssna på den!

Men så händer något, någon kallar på mig med inte alls lika hes och förförande röst. ”Bara lägg ner! På med löparskorna och ut med dig!!” säger den med barsk och bestämd stämma. Det är kepsen, motivationskepsen som talar (skriker) till mig.
image

Den är ful och obekväm och den kommer med ett meddelande. För varje investerad timme och kilometer, kommer Loppet, med alldeles för stort L, bli en aningens lättare. Dessutom kommer varje minut i soffan bli desto ljuvligare, då efter de blöta, mörka och tunga kilometrarna. Den har rätt och det är nästan mest irriterande…

Två kvällar i rad har kepsen knuffat ut mig i skymningen och två kvällar i rad har soffan välkomnat mig efteråt med än större värme! Här har vi den största vinsten med mitt loppdeltagande. Mil efter mil har jag nött asfalt, grusvägar och backar. Låt efter låt har jag sjungit med i spåret och jag har till och med hunnit tröttna och bytt ut låtar. Vilken hälsoinvestering! Jag skulle vilja säga att alla borde ha en motivationskeps!

Springtime

Ett kuvert damp ner i brevlådan, ett mjukt sådant med avsändare Springtime. Vad hittade vi då där i? Jo det här!
image

Med tanke på vad Springtime plockar in för summor kan jag bara säga, snålt! Den fulaste av alla fula kepsar i material som passar bättre till en återvinningsbar matkasse. Maken säger att jag ser ut som Knatte i den, eller Fnatte, svårt att skilja dem åt! Undrar om de, på fullt allvar, tänker att någon skulle vilja springa i den. Men tröjan då? Till dess försvar får man konstatera att det skulle bli det närmaste jag någonsin kommer att nå i representerandet av Sverige i samband med lopp.

Jag nöjer mig med att prova kläderna och försöker tänka mig in att jag skulle springa i dem… i fyra mil… komma två. Det där sista lilla larviga tillägget av ,2. Mentalt känns det inget vidare att ha de extra två kilometrarna kvar när man sprungit hela fyra mil. Tror jag, jag vet ju inte för det längsta jag sprungit är ju tre mil. Men jag kan säga att jag då inte var särskilt sugen på några komma två…

Taktiktänk på hög nivå! Ska jag dela in sträckan i fyra delar eller ska jag ta det i mindre mer hanterbara delar? Ska jag ta energipauser så fort jag får chansen eller ska jag vänta? Det blir en lång dag då bussen hämtar redan 05:30 och första start är 09:50. Vi vet inte när vi startar men vi lär ju inte vara med i första startled, så låång väntan. Hur gör jag då med frukost? Jag vill ju ha mitt ägg och gröt med rårörda lingon! Det får bli äggmackor som matsäck och tänka att det är nog inte det som blir avgörande.

Tre veckor kvar och vi maler på här hemma med löprundor av olika längd. Min taktik är att undvika för långa och slitande långrundor. De blir kortare och oftare istället. 7-8 km kan jag springa flera dagar i rad, medan tvåmilarundorna gör mig stel och lätt haltande i en vecka efteråt. Nu satsar jag och äter Diklofenak och Alvedon på regelbunden basis, då undviker jag sekundära belastningssmärtor. Låret känns inte såå mycket när jag springer och därmed avlastar jag andra sidans höft, kärringkrämporna hålls i schakt. När man (enligt tonåringen) uppnått dinosaurieåldern, får man kanske vara nöjd med den nivån när krämpor hålls i schack, inte botas..? ;-)

Torgdag i Nässjö.

På torsdagar i Arla morgonstund på Stortorget i Nässjö körs skåpbil efter skåpbil fram, det är Torgdag! Knalle efter knalle sätter upp sina stånd på samma plats som förra veckan. Det är högt och lågt bland utbudet där blommor, frukt och grönt varvas med ost, fisk, bär och svamp. Bullar, blommor och kläder säljs huller om buller och varje nässjöbo har ”sin” favorit.
En del handlar kanske inte alls utan det är veckans sociala tillställning. Man möter bekanta och obekanta. Veckan avhandlas, både positiva och mindre positiva händelser kan dryftas och man uppdateras på det viktiga. När jag jobbade på vårdcentralen och skulle boka in patienter var det en utmaning att få dem dit på torsdag förmiddag. ”Det är ju torgdag” utbrast de förvånat som om jag var lite galen som ens kunde föreslå att de skulle göra annat då än mingla.

Min favorit är svampmannen. Han är en fantastisk karaktär som gärna slänger några ord (eller helst flera) innan köp avslutas. Han berättar insiktsfullt om när och tom hur svampen plockats. En gång passerade han en mosse och sjönk ner. ”Hade jag inte haft med mig en bekant, hade jag nog försvunnit ner där!” berättar han upphetsat. ”Hon fick böja ett träd så jag kunde dra mig upp”. Av honom köper jag idag ett halvt kilo gula kantareller. ”Passa på och köp nu för nästa vecka är jag inte här, älgjakt vet du!” ”Jaha, jagar du också?” ”Nej! Men man kan ju inte vara ute i skogen när det är älgjakt!” säger han bestämt. Jag vet, tänker jag stillsamt men sa inget.

I början av min tid i den småländska världen gav jag mig ut i skogen just under älgjakten. Jag ser väl inte ut som en älg så hur farligt kan det vara? Hmm, där gick jag omkring i skogen, lite nervös eftersom det här med träd och stubbar inte riktigt var mitt element (som om det vore det idag). Plötsligt hörde jag ett oväsen på andra sidan kullen. Jag såg inget men hann tänka att det är ett gäng mopedkillar ute och kör, innan älgarna dök upp. En mor med kalv studsade över stock och sten i vild panik. Jag frös i min svampplockande pose. De vek av strax före mig och jag kände vinddraget och deras skarpa doft passera. Ett lite för nära möte för min smak och jag insåg att det nog är bäst att lämna skogen innan jägarna dyker upp. Jag satte mig i bilen och tänkte att jag kanske kunde ta en svampletarrunda lite längs en kant mer intill vägen, än mitt ute i skogen. Stannade till vid en rasplats och tänkte precis kliva ur innan jag såg den. Där stod en älg och gnagde löv från ett träd som en giraff, precis vid vägkanten. Jag fattade vinken, satte mig i bilen och återvände till den trygga asfalten.

Nöjd med dagens inköp och en liten social pratstund med ”min” svampman, samlar jag kassarna med svamp och prydnadspumpor och beger mig till jobbet. En ny arbetsdag kan börja!

Liten minibreak.

Det vore ju synd att inte fylla vintern med lite mys och flärd! Därför har jag bokat in en liten mysig minibreak i Lund. Japp ni läste rätt, Lund. Varför det kan ju någon undra och då säger jag, varför inte? Lund är en liten charmig stad, tror jag i alla fall för jag har bara varit där någon enstaka gång. Jag har bytt tåg där och varit uppe på universitetsområdet med en nostalgisk make som läste där.

Nu ska vi bo på Grand hotel, spankulera (underbart uttryck) på sta’n, fika och helt enkelt mysa. Kanske kommer vi att få avnjuta lite vackert klädda julgranar och lite glögg (fast jag föredrar Champagne). På kvällen har vi bokat in oss på Julbord på vårt hotell och det ser trevligt ut!

Grand hotell är ett härligt gammalt anrikt hotell där golven knarrar och inte ett rum är det andra likt. Jag har stora förhoppningar på frukosten, att den bjuder på det där lite extra charmiga och personliga. Jag vill ha något annat än Scandics pre fab ostar och müsli. Bästa frukosten någonsin är hotell Pm och vänner i Växjö.

Man måste fylla livet med lite av allt möjligt. Det behöver inte alltid vara så avancerat men att göra det lite extra, tror jag håller en människa gladare och friskare. Vad det lilla extra är, skiljer sig dock åt mellan olika människor. Men att bara trampa mellan hemmet och jobbet och invänta sommarsemester för att göra något, känns utrtist!