Månadens inlägg: september 2015

Lidingö 15K

Då var det dags igen, trots att det redan är september var det årets första lopp på G. Med en betydligt mindre nervig inställning möttes vi kontoret, Teamhalvan Marie och jag. Pliktskyldigast avverkade vi lite patientärenden innan vi styrde bilen mot Huskvarna och vårt första stopp, Falafelkungen. God var den och lagom tills sista tuggan startat sin färd mot magen, var vi redo att hoppa in i bilen för vår färd mot Stockholm.

Maries Anton körde tappert då vi två fnissfior sällan var tysta. Vi (läs Anton) styrde genom den täta stockholmstrafiken en fredag eftermiddag direkt ut till Lidingö. Mässdags och nummerlappsuthämtning stod på schemat. Vi skulle hämta tre till nummerlappar utöver våra egna. Vilken röra av människor, köer och funktionärer som slet med att alla löpare skulle få sina startkit. Jag hittade inte makens där jag trodde jag skulle göra det utan blev hänvisad till M50! Men, hann jag tänka, har han anmält sig till Ultraloppet 50K..?? Men så var det ju inte, jag glömmer ju bort att jag är gift med en medelålders man som kan starta i klassen män 50 år! ;-) Annas startkit hittade de inte så vi blev hänvisade till ”han den flintskallige med blå jacka”. Tur att han hittade det i alla fall… Vattenflaskor fylldes på i våra påsar varje gång vi passerade de glada funktionärerna som pysslade med just det, lämna ut vattenflaskor. Nu har vi alla några uppsättningar orange vattenflaskor…

Nästa morgon var det dags för den vackra ön Lidingö igen. Vi lyxade och tog taxi eftersom vi ändå var fyra hade det kostat rätt mycket med lokaltrafiken. Såå skönt att bara sitta i en varm bil och susa fram förbi alla gratisbussar fyllda till brädden med nerviga löpare och dess anhöriga. Trots att vi var ute i god tid, blev det ändå lite tight på slutet och Janne avslutade promenaden till startfållan med en uppvärmningsjogg. Sen försvann Anton iväg till sin startgrupp och kvar var Teamet. Det var ruggigt och jag ville helst inte ta av mig min fleecetröja. Marie hade redan slängt sin påse i uppsamlingsvagnen medan jag väntade lite till. Dessutom ville jag spara på batteriet på telefonen och avvaktade med att starta Spotify. Som vanligt är väl inte mitt beslutsfattande inför lopp på en hög nivå och när alla andra värmde upp, knöt jag ihop min påse och kämpade med att få igång Spotify och hållaren på plats på armen.
Startskottet på Lidingö, fjärde gången gillt för oss, kom lika snabbt som alltid och fältet drog iväg. Den första halvkilometern kändes ok utan smärtor men så började malandet i höger lår. Efter en kilometer tittade jag på pulsklockan, kisade snarare, i hopp om att den skulle säga att minst halva loppet var avklarat. Men icke, 14 långa kilometer väntade mig och ingen njutning i sikte. Jag såg inte ens en chokladboll så få saker gladde mig den förmiddagen. Lite trist för jag tycker ju annars att lidingöloppen bjuder på glad stämning och ger en härlig energiboost. Men stämningen var lite tyst och tryckt runt omkring mig kändes det som. Snacka om att ens eget humör påverkar ens uppfattning om omgivningen! Klart att höger knä även påverkades och bidrog till humörsänkningen. För den som missat det, består Lidingö av backar. Uppför och nedför, korta och långa, branta och flacka. Däremellan lite raka partier som är en lisa för själen, eller snarare kroppen. Som om knä- och lårsmärtor inte var tillräckligt började jag få skavsår och känslan av glädje kom bara till mig i takt med att kilometrarna räknades ner. Men så dök dagens glädjechock upp, min gamla kollega Lena som jag jobbade med på Maldiverna stod plötsligt framför mig och hejade glatt. Det var inte svårt att känna igen henne för hon var precis lika glad och sprudlande som då och inte åldrats en dag, märkligt när det ändå gått nästan 25 år! Nyboostad närmade jag mig Grönstabacken och inte ens den kunde sänka min nya energinivå. Målgången var nu nära och den känslan av passerad målgång är obetalbar. Jag tryckte i mig två bullar, kaffe och en mugg vatten. Nu så, det här var väl ganska roligt ändå?! Så ont gör det ju inte! Vilket lopp ska vi anmäla oss till nu då? Lidingö 30K eller kanske någon rolig Halvmara..?

Nordic C

Helgen för Lidingöloppet, en helg där man måste vara ute i god tid för att få ett hotellrum till vettigt pris. Vi var tre par som alla skulle bo här på Nordic C och vi anlände med höga förväntningar som inte var infriade vid hemkomst!

Hotellet är ganska nyrenoverat och att det inte är enligt min smak kan man ju inte lasta hotellet för. ;-) Jag tycker om en varm och välkomnande reception men här är det kallt och opersonligt. Den unge mannen som checkade in fyra av oss som kom samtidigt, var glad och ordnade rum bredvid varandra. Lite förvånande att det ena rummet var ostädat med obäddad säng och allmänt stökigt. Alla fyra traskade ner, trötta efter bilresan, till receptionen. Samme unge man tittar förvånat på oss och ber förvisso om ursäkt. Men så säger han: ”Som kompensation för er FÖRFÄRLIGA upplevelse ska ni få drinkvouchers till baren”. Vi tittade förvirrat på varandra. Hånade han oss precis? Förfärligt? Nä, men helt klart irriterande och inte det man väntar sig. Vi får ett nytt rum 121, skippa det rummet! Skitiga och gulnande Hästenmadrasser och utsikt rätt över perrongen till Arlanda Express.

Vi bad receptionen boka en taxi till morgonen efter för att ta oss ut till Lidingö. Någon som trodde att det fanns en taxi? Fram till receptionen igen och då svarar hon lite avmätt ”Vi har nog bokat men de har väl klantat sig”??? Nog? De? Hon viftar lite avmätt med ena handen mot en automat på golvet och säger att vi kan trycka på den så får vi en taxi snabbt. Hennes attityd fick mig att känna en viss hemlängtan då den påminde om en fullfjädrad tonåring! Jag hade sådan lust att säga något i stil med: ”Du ska få ett tips alldeles gratis. När man missat fullfölja en utlovad handling till en kund, ber man om ursäkt och kommer inte med bortförklaringar och skyller på någon annan”. Men makens roade blick över sin bitchande hustru fick mig att bita ihop.

Sammanfattningsvis hade vi en mycket trevlig vistelse. Badrummen var fräscha och innehöll både schampoo, balsam och bodylotion. Sängarna var sköna trots fläckarna. Frukosten innehållsrik med bra logistik kring de olika stationerna. Men trivseln berodde inte på personalen på Nordic C.

Packad och klar.

Efter att ha virrat runt i källaren bland träningskläderna, fortsätter jag upp till sovrummet. Rafsa, rafsa i garderoben. Det finns INGET där inne som passade en bättre begagnad tant i sina bästa år, inget! Till slut får jag tag på en klänning, japp ni läste rätt, en klänning! Jaha, vad ska jag ha till den då? Jag är ju inte någon pipinett tjej med klackisskor och fluff, så det fick bli tjocka strumpbyxor och kängor. Ok, färdigt på ovanvåningen, ner i källaren igen… Nytt rafsa, rafsa och så upp igen för att leta efter Ipaden och kolla Yr. Jodå, loppväder på G även om någon droppe verkar kunna leta sig fram. Ner i källaren igen och seriösa tag bland strumpor och träningstoppar och tights. Tunn jacka, liite tjockare jacka och kanske ett par överdragsbyxor. Camel back eller vätskebälte? Nej, jag är inte stressad!

Till slut bestämmer jag att så länge jag har startbevis och löparskorna med är allt annat bonus. Imorgon bär det av mot Stockholm och Lidingö och vi startar äventyret i Huskvarna med en Falafelrulle. :-)

Egen Spotify har jag skaffat för att slippa slåss med resten av familjen. Förra året funkade den inte och jag fick springa i tystnad, eller ja inte riktigt kanske. För jag har ju lite svårt att vara tyst och både nynnade för mig själv och hälsade på både medlöpare och publik. Årets lopp blir förmodligen inte lika muntert då alla steg känns i tantkroppen. Låret morrar redan från början. Ena knät tar vid efter någon halvmil och har jag riktigt ”tur” stämmer ena fotleden in i symfonin. Men runt kommer jag nog att ta mig ändå.

Vi ska göra vårt bästa för att vara ute i god tid till start i år så vi slipper en repris av förra gången vi sprang MK15. Då var vi så sena att vi hoppade in i startfållan med klädpåsarna i handen. Vi hittade rätt vagn att slänga dem i och kände oss övernöjda över att vara på plats. Så hörs en smäll och vi tittar på varandra. ”Vad det startskottet??” Flygande start helt enkelt…

Team Gladfleece står i startgroparna.

Ja då var det dags igen, packning inför lopp! Marie och jag är ju ovanligt lugna den här gången och har inte fräst en enda gång åt varandra. Vi fräser ju aldrig åt varandra i vanliga fall. Livet tas från den ljusa sidan även om vi ibland drabbas av motgångar. Det går inte alltid som vi vill, men allt blir lättare om man kan skratta åt det. Men inför lopp… då kan nerverna ta över och tonen blir kortare och mörkare. Vet inte om vårt goda humör beror på att vi ändå är skadade och inte känner någon press att prestera. Men vi ser fram emot helgen med allt vad det innebär.

Det är ju inte som vid våra andra stockholmslopp för nu ska våra respektive med. Det blir lite annorlunda och det stör våra rutiner lite… I vanliga fall hade vi bokat tåg exakt 90 dagar före avresa för att få bästa pris och tid. Hotell valt med omsorg, första gången i Stockholm blev Scandic Continental, andra gången storsatsade vi på Sheraton och förra året blev det Scandic Grand Central som fick äran. Vi hade suttit på tåget och fnissat sådär som bara vi kan fnissa. Incheck på hotellet med kritisk granskning av sängar och badrum. En tur ut till Lidingövallen hade stått på schemat därefter, småbubblande med andra glada deltagare hade även den lite dryga resan till Lidingö blivit en fröjd. En sväng på mässan med smakprov av allt möjligt och omöjligt. Förra året var det rödbetsjuice som gällde! :-( Tillbaka till hotellet med lite take away som intas i bästa mysdressen på sängarna. Nu ska nummerlappar fästas på snyggast vis på tröjan vi valt att springa i. Chip ska fästas på skon och varje gång velar vi mellan vilka skosnören det ska sitta. Ja till slut är vi redo att inta ryggläge för natten och se fram emot frukosten. Förra året hade vi Enervits langningskit med oss och då skulle man inta en ”intressant” gel på något vis. Inför Mullsjö X-Trail testade vi att mixa den till en smoothie med yogurt och det gick sådär… Inför Lidingö provade vi tipset att ha den på rostad macka som marmelad. Det gick också sådär… I år ska jag istället testa att springa med camel back med sportdryck i.

Men nu ska alltså männen med och då blir det lite annorlunda… inte sämre, men annorlunda… Vi hade riktigt trevligt när vi sprang Tunnelloppet och vid Göteborgsvarvet, så jag menar inte så… men annorlunda blir det. De förstår inte riktigt våra rutiner, kan dem helt enkelt inte. :-) Marie och jag har faktiskt spånat lite på framtida lopp trots skador och är lite inne på något helt annat, en resa utomlands kanske, en halvmara kanske, någonstans där loppvädret är garanterat… Vi får se, världen räcker till men inte tiden och pengarna. ”But you only live once”.

Loppförberedelser

Marie och jag börjar bli rätt rutinerade när det kommer till loppförberedelser. Vi har ju hunnit med några stycken och Lidingö har vi avklarat tre gånger redan. På lördag är det dags igen men märkligt nog är vi ganska lugna och glada.

Vi har haft en del logistikdiskussioner då maken kommer från Göteborg, Anton är på kurs i Mullsjö och vi töser jobbar i Nässjö. Nu har vi landat i att Janne tar tåget och vi tre åker bil. Vi räknar med att ta bilen direkt ut till Lidingö för att hämta startkit till oss fyra plus till Anna och Mattias. Det är alltid mysigt med nummerlappsuthämtning och mässbesök. Finns alltid lite kul att plocka med sig och kanske någon idrottsstjärna som Richard Herrey, som vi träffade förra året. ;-)

Förhoppningsvis hinner vi även ta det lite lugnt på rummet och fixa med chip och nummerlappar. Herregud vad vi har varit på väg och klanta oss här. På Lidingö Tjejlopp bröt jag av mitt chip när jag drog på mig överdragsbyxorna. Turligen funkade tidtagningen ändå. På Vansbro tänkte Marie riva av chipet från badmössan för hon såg inte vad det var. Nu kan vi ju det där så det bör väl inte bli några problem. :-) Har vi riktig tur hinner vi även med ett glas syltigt rödvin! Eller så skippar vi det även i år precis som förra året… Glada i hågen hade vi köpt en flaska för att kunna ta ett glas enligt traditionen, bärigt var önskemålet som alltså blev syltigt. Bäst att hoppa det insåg vi för mer migränframkallande vin kan man nog inte tänka sig. Vi bodde ju Scanidic Grand Central med mycket trevlig bar så varför vi inte gjorde ett kort besök där, vet vi fortfarande inte… I år har vi ju Ice Bar på hotellet så det vore kanske en uppladdning som heter duga..?

Nu har jag investerat i mig själv med en helkroppsmassage efter gårdagens långrunda. Lilla Salongen i Eksjö är stället som gäller för mig och ett besök är inbokat även inför New York. Man måste satsa på sig själv och ens kropp och själ, för det är inte så många andra som kommer att göra det.

Loppångest 2.0

Nu får det vara nog! Jag kan ju inte hålla på och få ångest inför varje lopp, då är de ju rätt meningslösa. Ny version, 2.0 av loppångest ska härmed installeras. Glädje och förväntan ska vara de dominerande känslorna istället för ångest. Nästa lördag väntar Lidingö MK15 och det ska bli jättekul, det ska det! Världens bästa teamhalva Marie, hennes Anton och min Janne ska tillsammans ta oss ut till Lidingö och sedan stråla samman i den takt vi kommer i mål.

Tiden kvittar fullkomligt då jag ser det som en bra träningsrunda som desutom är riktigt rolig. Stämningen på Lidingö är riktigt fin med många glada hejare längs vägkanten. Jag tror tom att jag ska satsa på en chokladboll, om det bjuds. :-) Förra gången vi sprang det loppet tackade jag ja till en hembakad chokladboll av söta ungdomar utanför sina tjusiga villor. Den fick jag sen snällt tugga på resten av loppet för vattnet var slut i mina flaskor och sista vattenstationen precis passerad. Det blev liksom lite torrt, men som en hamster hade jag energiförråd att dra fram från med tungan med jämna mellanrum.

Jag har insett att jag inte blir yngre och att befintliga skador inte kommer att ha läkts till nästa helg. Jag springer med smärtor men roligt är det! Jag får väl peta i mig något smaskigt från makens spännande receptblock. Sen ska jag springa, jogga och gå mig runt den vackra naturen.

Månaden efter väntar något helt annat än skog och natur! Asfaltsmil efter asfaltsmil ska nötas och det kommer att bli jobbigt och göra ont! Men det är inte varje dag man får ta sig från Staten Island och runt New Yorks alla fem ”boroughs” på en och samma dag… till fots! Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx, och Manhattan. Så varför kasta bort bort den fantastiska upplevelsen på att ha prestationsångest? Det vore ju sannerligen ett slöseri med pengar att inte njuta av varje kilometer med hejande publik! Jag kommer ju inte vinna i alla fall och förmodligen inte komma sist heller. Men OM jag nu skulle göra det så är det ju loppet att komma sist på!! :-) Det är ju bara en som vinner och en som kommer sist. Tänk att vara den enda som lyckas med en sak på New York Marathon, det ni!!

image
Här har vi höjdprofilen för loppet och såå illa är det ju inte!

Nä så här ska glädjas och njutas av att jag har så många roliga upplevelser framför mig! För det är det verkligen inte alla förunnat. Dessutom har vi nöjet att få träffa min gamla klasskompis Hans och hans mycket trevliga fru Rosanna. De bestämmer restaurang och då blir det bra! Dessutom ska vi faktiskt bo nära dem på Upper West side på hotel Beacon. Dagens I-landsproblem är därmed avklarat! :-)

En pendlares vardag

I arla morgonstund ringer eländet, väckarklockan uppmanar med små ilskna pip ”Gå upp nu!” Om jag inte hörsammar det ökas volymen och pipen hänger ihop i en ihållande signal. Ibland får maken njuta av signalen om jag tryckt på snooze, kravlat mig in i badrummet och inte stängt av klockan. Sonen och jag är ändå relativt lättväckta och vi kommer ur bingen i hyfsad tid. Den andra halvan av familjen är mer komatös och det är en större utmaning att få upp dem, ffa tonåringen… Jag har köpt en ny väckarklocka till maken, med lampa som tänds i rätt tid, så man ska vakna upp lite fint och lagom snabbt. Vi har inte testat den än men nu när mörkret sänker sig över de redan mörka småländska skogarna, ska den plockas fram ur sin kartong.

Imorse kändes det extra motigt för det mysiga ljudet av dripplande regn mot rutorna, känns aldrig lika lockande när man måste ut i det… i gryningen! Alla paraplyn var spårlöst försvunna så regnjacka och positiv inställning på och ut i mörkret och regn. Några cyklade vingligt men bestämt med paraply, andra stack in huvudet i huvorna på jackorna och såg lika obekväma ut som jag. Vid hållplatsen stod vi under tak tätt ihop, tätare än normalsvensken tycker om. Men som regn och rusk förenar och kan leda till nya möten! :-)

Väl på bussen spred sig doften av våt hund när allas fuktiga
kläder ångade av sig i den varma bussen. Vi trivdes rätt bra ändå för vips hade vi hittat ett samtalsämne, ”så det regnar!” Men i ärlighetens namn sägs det inte så mycket på denna tidiga buss. Många passar på att slumra lite, kolla i mobilen eller läsa innan arbetsdagen börjar. På bussen hem passar jag alltid på att ta en ”power nap”, ett fantastiskt sätt att komma hem fräsch och redo för hemmalivet.

Det flesta på morgonbussen har ett gemensamt mål: arbetsplatsen (men olika sådana). Det är en ganska skön känsla att tillhöra en grupp trots att man kanske inte känner någon i den. Men man har ett mål och mening med sin färd och det är det inte alla som har! MEN jag tycker ändå att heltidsarbete har onödigt mycket betoning på HELtid…

Middagstips

Ekorren i sitt heltidsarbetande hjul har försökt planera veckans matsedel för att möjliggöra en vettig logistik. Maken befinner sig i Oslo så det är solorace som gäller.

Idag hann jag till glasögonaffären och inhämta nya bågar till familjens beskådande. En sväng in till Intersport, chansade och köpte med ett par badmintonskor till sonen. Märkligt nog växer hans fötter som ogräs och skorna som storasyster kunde ha, var för små för honom! Vidare till Willys med en provisorisk lapp i näven då jag försökt tänka in inhandlingen inför kommande bokklubbsmiddag. Diverse hamnade i mina självskanningspåsar och med samma ångest som alltid, närmar jag mig utcheck. Jag skulle nog svimma av skam om jag skulle ha missat något, igen! Jag missade skanna en yogurt en gång som sonen la ner i korgen utan att vi skannat den och det blev delavstämning. Jag trodde jag skulle bli portad för evigt, men det blev inte så, tur!

Middag ikväll: champinjoner och fläskfilé stektes tills fin färg uppnåtts. Arlas smaksatta creme fraiche med soltorkade tomater och feta åkte i tillsammans med lite grädde. Några soltorkade tomater och lite persilja kastades ner av bara farten. Under tiden kokades riset och voila; middagen stod på bordet och barnan glufsade i sig mängder! Då blir mammor glada… :-)

Imorgon ska dottern och jag på Power Hour på Friskis och sonen på badmintonträning. Mat på bordet snabbt därefter gäller så en titt in i kylskåpet säger att det blir en tacovariant med stekt köttfärs, majs, creme fraiche, ost och några tomater kanske i bröd. På onsdag ska middagen fixas inför torsdagen bokklubbsmiddag. Dessutom är det joggingdag och middag för även den kvällen ska ju ordnas. Det får bli något enkelt som att använda resterna av köttfärsen tillsammans med lök, paprika, bönor och/eller pasta och krossade tomater. Antingen blir det en chili eller med mer vätska, en bondig soppa (huset haver).

Det underlättar livet med lite planering…

Husbilsmässa Elmia

Årets stora tilldragelse, husbilsmässan gick av stapeln nu i helgen. Campingplatserna bokades upp lika snabbt som biljetterna till en Springsteenkonsert! I februari satt ett gäng glada husbil- och husvagnsägare med bokningsfingret vässat för att knipa en av de åtråvärda platserna. För här ska det umgås, grillas och titta på varandras åkdon. Fritt inträde till Äventyrsbadet och till Oktoberfestivalen var nog egentligen överflödiga.

Maken och jag har en något mer modest inställning till detta och nöjde oss med en endagsbiljett för att spana in mässan. Elmia är stor och de hade knökat in husbilar och husvagnar på varje ledig plats. Jag hade ingen aning om att det fanns så många olika märken och modeller. Men vi betade tappert av dem en efter en. Vi klättrade in och ur och med glada miner hummades det och muttrades över sånt som saknades och gladdes över nya roliga detaljer.

Det kan inte vara lätt att tillfredsställa en så stor marknad som Europa med dess invånare som helt klart har olika preferenser och syn på livet. Klart att en fransmän hellre vill ha en schysst vinkyl och bar än ett skoförråd att stoppa leriga ytterskor i. Klart att en italienare vill ha en bra hylla i kylskåpet att förvara doftande ostar i än en garderob att hänga regnjackor i.

Den med stora plånböcker tycker förmodligen att det är fullt rimligt att lägga 50 000 kr extra för att få silverlack på sin husbil. De med stora plånböcker satt vid Morelo och tecknade kontrakt på någon av de bussar de erbjuder. Det är alltså hus”bilar” på busschassi och en längd på upp till 11 meter med garage för en bil. Bebismodellen på bara dryga åtta meter går loss på ca 2.5 miljoner i enklaste basutförande.

Ja det är ingen billig historia det här med husbilar och husvagnar och när jag såg en för 575 000 kr kändes den som ett fynd! Man kan bo många nätter på hotell för den kostnaden… Det är en livsstil man köper, en livsstil jag har börjat att uppskatta allt mer.

Jag tittade mig runtomkring och försökte avgöra om jag skulle passa in bland alla dessa entusiaster. Konstaterade efter ett tag att alla smälter in. Det finns inte en stil utan alla sorters människor minglade omkring bland salarna. Det var korta, långa, tjocka och smala. Det var barnfamiljer, vuxna och pensionärer om vartannat. Lite trångt ibland när många ville in i en och samma bil, men prydligt ställer sig svenskar i organiserade köer så inga problem här.

Trötta i fötterna lämnade vi mässan lite förvirrade av alla intryck. Vi lämnade också mässan utan att tecknat kontrakt på ny bil i någon slags ”shoppingmani”. Men kul var det att se vad som finns på marknaden.

En födelsedagsmiddag på 3rok.

Bor man i en liten stad dräller det inte av restauranger precis, det är något jag kan sakna från stockholmstiden. Likaså vid planering av egenlagad middag då man är tvungen att ha alternativa planer om utifall att huvudråvaran inte skulle finnas tillgänglig i affären. För mig som lämnade Östermalm och Östermalmshallen var det fullkomligt osannolikt, att något inte skulle finnas att inhandla…

Men ikväll när vi alltså skulle fira en bättre begagnad tvåbarnsmors födelsedag, hade vi inte så många alternativ. Stadshotellet brukar leverera, men jag var lite trött på deras huvudrätter som inte ändrats på ett tag. Vi bytte strategi och gick alltså till 3rok. Det började bra med en entusiastisk servitris som återvände till vårt bord flera gånger för att ta vår beställning. Vi vuxna bestämde oss för förrätter som Brietoast och Toast Skagen. Man kan väl säga att de rätterna var som att äta hemma hos en god vän. Brödet var lite ojämnt bränt och osten lite ojämnt pålagt. Några få pinjenötter tronade högst upp tillsammans med lite ringlad honung. Men eftersom vi fått vår mat tyckte nog servitrisen att vi borde vara nöjda, hon återvände inte… Vi satt där med dryck urdrucken och mat färdigtuggad (tom jag som tuggar 100 ggr… typ). Ungarna började sura ihop av hunger och då kom hon med nästa förrätt, förlåt det var visst huvudrätten- räksallad. Lite sallad, några skivade kalla tomater och ett par räkor. Däremot var sonens hamburgare desto rikligare och kycklingsalladen såg och var visst god. Brödet lyste med sin frånvaro och vi fick be om det. Då kommer hon, till slut, in med en halvskuren kant, dränkt i olja och stekt. Gissa vad tjuriga Catta gjorde..?

Tja, miljön är mysig och det ramlade in en hel del andra gäster. Fast de hade nog fattat att man ska satsa på en trevlig kväll med dryck och något från barmenyn. Kocken hade ingen yrkesstolthet som kan skicka ut det hen gjorde. Men servitrisen var gullig men ett tips: ta reda på vad den lilla menyn består av. En enkel fråga om räkorna är färska, ska kunna besvaras på en gång.

Men det hela muntrades upp av att en musiktävling dök upp helt otippat. Temat var ”Musikal” och vi gissade tappert, för enkelt var det inte! Tack och lov kunde dottern jobba upp poängen när frågan om ”High School Musical” dök upp. Vem är Zac Efron?? Mitt bidrag blev skådespelarna i filmen ”Ghost”. Men, det viktiga är inte att vinna… Någon, som förmodligen aldrig vinner något, har sagt så… ;-)

En kommentar på En födelsedagsmiddag på 3rok.

  1. Hmm.
    Å jag som satt på rest BROMS (bromskarlaplan.se)
    Å avnjöt biff rydberg…

    Får väl ägna helgen å ”major sucking up”!