Då var det dags igen, trots att det redan är september var det årets första lopp på G. Med en betydligt mindre nervig inställning möttes vi kontoret, Teamhalvan Marie och jag. Pliktskyldigast avverkade vi lite patientärenden innan vi styrde bilen mot Huskvarna och vårt första stopp, Falafelkungen. God var den och lagom tills sista tuggan startat sin färd mot magen, var vi redo att hoppa in i bilen för vår färd mot Stockholm.
Maries Anton körde tappert då vi två fnissfior sällan var tysta. Vi (läs Anton) styrde genom den täta stockholmstrafiken en fredag eftermiddag direkt ut till Lidingö. Mässdags och nummerlappsuthämtning stod på schemat. Vi skulle hämta tre till nummerlappar utöver våra egna. Vilken röra av människor, köer och funktionärer som slet med att alla löpare skulle få sina startkit. Jag hittade inte makens där jag trodde jag skulle göra det utan blev hänvisad till M50! Men, hann jag tänka, har han anmält sig till Ultraloppet 50K..?? Men så var det ju inte, jag glömmer ju bort att jag är gift med en medelålders man som kan starta i klassen män 50 år! Annas startkit hittade de inte så vi blev hänvisade till ”han den flintskallige med blå jacka”. Tur att han hittade det i alla fall… Vattenflaskor fylldes på i våra påsar varje gång vi passerade de glada funktionärerna som pysslade med just det, lämna ut vattenflaskor. Nu har vi alla några uppsättningar orange vattenflaskor…
Nästa morgon var det dags för den vackra ön Lidingö igen. Vi lyxade och tog taxi eftersom vi ändå var fyra hade det kostat rätt mycket med lokaltrafiken. Såå skönt att bara sitta i en varm bil och susa fram förbi alla gratisbussar fyllda till brädden med nerviga löpare och dess anhöriga. Trots att vi var ute i god tid, blev det ändå lite tight på slutet och Janne avslutade promenaden till startfållan med en uppvärmningsjogg. Sen försvann Anton iväg till sin startgrupp och kvar var Teamet. Det var ruggigt och jag ville helst inte ta av mig min fleecetröja. Marie hade redan slängt sin påse i uppsamlingsvagnen medan jag väntade lite till. Dessutom ville jag spara på batteriet på telefonen och avvaktade med att starta Spotify. Som vanligt är väl inte mitt beslutsfattande inför lopp på en hög nivå och när alla andra värmde upp, knöt jag ihop min påse och kämpade med att få igång Spotify och hållaren på plats på armen.
Startskottet på Lidingö, fjärde gången gillt för oss, kom lika snabbt som alltid och fältet drog iväg. Den första halvkilometern kändes ok utan smärtor men så började malandet i höger lår. Efter en kilometer tittade jag på pulsklockan, kisade snarare, i hopp om att den skulle säga att minst halva loppet var avklarat. Men icke, 14 långa kilometer väntade mig och ingen njutning i sikte. Jag såg inte ens en chokladboll så få saker gladde mig den förmiddagen. Lite trist för jag tycker ju annars att lidingöloppen bjuder på glad stämning och ger en härlig energiboost. Men stämningen var lite tyst och tryckt runt omkring mig kändes det som. Snacka om att ens eget humör påverkar ens uppfattning om omgivningen! Klart att höger knä även påverkades och bidrog till humörsänkningen. För den som missat det, består Lidingö av backar. Uppför och nedför, korta och långa, branta och flacka. Däremellan lite raka partier som är en lisa för själen, eller snarare kroppen. Som om knä- och lårsmärtor inte var tillräckligt började jag få skavsår och känslan av glädje kom bara till mig i takt med att kilometrarna räknades ner. Men så dök dagens glädjechock upp, min gamla kollega Lena som jag jobbade med på Maldiverna stod plötsligt framför mig och hejade glatt. Det var inte svårt att känna igen henne för hon var precis lika glad och sprudlande som då och inte åldrats en dag, märkligt när det ändå gått nästan 25 år! Nyboostad närmade jag mig Grönstabacken och inte ens den kunde sänka min nya energinivå. Målgången var nu nära och den känslan av passerad målgång är obetalbar. Jag tryckte i mig två bullar, kaffe och en mugg vatten. Nu så, det här var väl ganska roligt ändå?! Så ont gör det ju inte! Vilket lopp ska vi anmäla oss till nu då? Lidingö 30K eller kanske någon rolig Halvmara..?
Hmm.
Å jag som satt på rest BROMS (bromskarlaplan.se)
Å avnjöt biff rydberg…
Får väl ägna helgen å ”major sucking up”!