Månadens inlägg: augusti 2015

Eksjö Stadsfest

Puh, nu andas jag ut i soffan efter en intensiv helg! Eksjö Stadsfest har tystnat och artisterna åkt hem. Tillsammans med tre underbara tjejer har kvällarna tillbringats bland alla andra (10 000 besökare per kväll) som försökte navigera mellan scenerna i Gamla Stan. Vi hann med både okända och kända artister och det är just bredden som är den stora charmen med det här konceptet.

Vi inledde på bästa bubbliga vis med Champagne, jordgubbar, mingel och musik hos Eksjös Gröne konstnär Erik Mohlin. En härlig start på en innehållsrik och inspirerande helg. Här hade vi kunnat bli kvar med dessa sköna människor och fin musik. Men eftersom de andra verkade vilja gå på Stadsfesten drack vi ur våra glas och gav oss ut i vimlet. Måns Zelmerlöv uppträdde senare på fredagskvällen med flickor tjutande nedanför scenen. Undrar stilla om han verkligen tycker att det är så roligt att kallas ”Mums Måns”. Tänker att han kanske skulle vilja vara lite mer cool än mumsig..? Linnea Ohlsson imponerande med sitt cellospel och finstämda röst. De sista låtarna hon framförde stördes något av musiken från Stora Torget där Plura och Eldkvarn brölade igång med sin musik. Vi gick upp dit efter Linnea men ledsnade rätt snabbt. Färden gick till Vaxblekargården och vetlandabandet Cover Funkers som levererade som vanligt. Men jösses så mycket folk det var, lite skillnad från gårdagskvällens uppträdande med Peking Punk. Cover Funkers glada frontfigur och sångare gör alla på gott humör och vi sjöng gladeligt med i välkända refränger från 80-talet. Peking Punk tog oss in i ett mer mollartad stämning med låtar som ”Bomba den jävla staden” ”Slakt och blod” och ”Dömda att dö”. Man får nog säga att stämningen på 80-talet och dess popdängor var mer positiv!

Igår kväll var det stora dragplåstret Zara Larsson och här blev vi faktiskt imponerade. Den lilla tösen på 17 år kan verkligen sjunga och har en bra scennärvaro. Med åren kommer förmågan att hitta större variation på publikkontakt än frågan ”Mår ni bra?” Vi tanter stod långt bak, men blev ändå nästan nedsprungna när massorna skulle ta sig från Torget till nästa uppträdande med gruppen Nause. Jag tror att arrangörerna missat deras popularitet för det blev trångt och stökigt när Torget tömdes på folk som skulle samsas i de trånga gränderna. Vi klev åt sidan och lät dem fylla den minimala scenen och samlade istället flera vuxenpoäng. ”Vi kan lyssna på dem på Spotify istället” sa vi samtidigt som längtan efter en kopp te blev större än att hänga kvar i kylan och kaoset. Vi gick hem till mig och kurade ihop oss i soffan i väntan på våra tonåringar.

Logistiken löstes ändå hyfsat enkelt med yngre barn som inte FÅR gå in utan vuxna och tonåringar som inte VILL varken gå in eller ut med vuxna. Nästa år är sonen så gammal att han går in på ungdomsbiljett vilket är skönt på ett sätt, men samtidigt minskar möjligheten till kontroll… En del i livet som förälder antar jag…

Jag ska åka till Kina!

Där har vi den, den lite hemlighetsfulla resan jag knappt vågade tro skulle bli bokad. Jag har ju varit i Hong Kong när Storbritannien lämnat stället, så Kina var det. Men ändå en egen värld i Kina med, av förklarliga skäl, mycket brittiska influenser. Alla talade engelska, skyltar var på engelska eller åtminstone med begripliga bokstäver. Samtidigt ett land i Orienten med tempel och vidskepligheter. Höga moderna skyskrapor i glas varvat med gamla hus och marknader där guldfiskar såldes i ett helt kvarter. Kinesiska restauranger där invånarna spottade ut maten på golvet varvat med lyxiga europeiska restauranger.

Nu har mamma och jag bokat in oss med Temaresor, en gruppresa! Jag har länge skannat marknaden då jag inte är förtjust i för styrda resor, men samtidigt tyckt att det verkat lite bökigt att resa på egen hand just i Kina. Visst kan man boka en resa till Beijing och boka utflykter därifrån, men det här känns faktiskt oerhört lyxigt!

Vi flyger från Kastrup med SAS direkt till Shanghai för fyra nätter i den staden med lite organiserade utflykter samt gott om egen tid. Bland annat kan man åka till den antika vattenstaden ”Zhujiajiao” med sina broar kanaler och småsjöar. Därefter är det Kinas berömda snabbtåg till Beijing som gäller för ytterligare fyra nätters boende. 300 km/h senare dvs 4 timmar och femtio minuter senare är vi framme. Här väntar Kinesiska Muren, Himmelska Fridens Torg och den Förbjudna Staden t ex. Det är alltså inte den klassiska rundresan där man byter hotell varje natt och knappt vet var man vaknar på morgonen. Bara det är underbart så vi hinner smälta intrycken av allt vi får uppleva. Jag hade gärna sett Sydkina med dess sockertoppsöar och Xian med Terrakottaarmén, men man ska ju lämna något man vill besöka för att få återvända igen.

Äta bör man annars…

… blir man hungrig. Så enkelt är det, men något min dotter inte riktigt förstår sig på. Hon skulle glömma bort att äta om man inte påminde henne. Men så vips är hon hungrig som en varg och i veckor häpnar vi över mängden mat hon kan stoppa i sig, den tunna räkan. Det är åldern tröstar jag mig med. När jag var så ung var jag också mager och kunde äta hur mycket som helst, något som naturen per automatik rättar till…

Dieter av alla dess slag pågår i hushåll runt om där barnen involveras mer eller mindre. Barn ser och hör, hör sin mamma prata om vikt och kost och någonstans kan jag tycka att det är lite lite sorgligt. Mat är något som ska vara roligt, gott och naturligt. Jag tycker att det blir ett lite märkligt budskap när mamma dricker dietdrycker istället för att delta i de övrigas middagsintag. Jag skriver mamma eftersom jag misstänker att det oftast är kvinnor som håller på med sådant. Som barn har jag inga minnen av att några pappor någonsin gick på diet (fast de kanske hade mått gott av det) men grannmammorna pratade Flygvärdinnedieten. Tror att den gick ut på att man skulle äta ett ägg och en grapefrukt per dag, typ…

Jag kör devisen, allt är tillåtet men inte jämt och inte för ofta. Jag äter gärna pasta och ris men inte så stora portioner, mer sås och tillbehör. Jag äter inte bröd till frukost i vardagen men gärna till helgen. Främsta anledningen till det är att jag blir onödigt mätt av pasta men inte lika mätt av frukostmackan som jag blir med ägg eller keso, frukt och nötter. Jag tycker inte om smågodis så det löser sig av sig självt och hoppar läsken till förmån för ett gott bubbelvatten. Däremot tycker jag att kex och ost är ett perfekt Fredagsmys och så ÄLSKAR jag bullar! Jag frossar i mig de nybakta bullarna och tjohej så är de slut. Det är väl det som på något sätt är tanken med 5:2 dieten. Ät vad du vill fem dagar och lid i två. Superbra för dem som gillar det och står ut med det, grattis! Jag hade inte dött men lidit för mycket. Jag vill njuta av mat varje dag. Något som jag faktiskt gör är att tugga… länge. Jag tuggar tom yogurt och soppa och har så alltid gjort. Läste att det funnits ”Tuggdieten” som gick ut just på att tugga så länge att man hann bli mätt innan man tagit mer mat. Så lite diet kör jag visst. :-)

Jag har alltid lagat mat, oftast från grunden men fuskar när tiden inte räcker till. Jag har inte snålat på kryddning då smaklös mat inte är roligt för varken barn eller vuxna. Däremot är jag inte så förtjust i salt och grundsaltar maten för smakens skull och lämnar till gästen att komplettera efter eget tycke. Jag älskar nya recept och testar dem till makens förtjusning. Barnen då? De är precis lika tråkiga som alla andra barn. De petar misstänksamt i nya rätter och säger den ena att det inte är gott, håller den andra med. (För övrigt, en av de få gångerna de håller med varandra.) Jag minns en gång när jag stått och gjort en piffig morotssallad med goa frön, sesamolja, olivolja och balsamvinäger i. Blä!” betygsätter sonen salladen till. Det här skedde under fel tid i månaden och jag brast i tårar. ”Jag ska aldrig mer laga mat åt er” snyftade jag med offerkoftan hårt lindad om axlarna. Storasyster blinkar förvirrat och ropar till sin bror ”Ät J, ät!!” Han ser lika förvirrad ut, men förstår allvaret och skyfflar in morötter och frön så de flyger ur munnen över bordet. ”Gott mamma, gott” frustar han i sin iver att få mamma på gott humör igen. Usch! Min mindre mogna reaktion är nog preskriberad idag och oftast flyter faktiskt måltiderna på här hemma i lugn och ro… när barnen är hemma det vill säga.

Men jag anar ett ljus i mat-tunneln. Det testas nya ingredienser med större mod och entusiasm så det är väl bara att hålla ut. Ikväll blev det ett säkert kort, spaghetti och köttfärssås och alla åt… :-)

Hälsobullar

Blotta namnet, hälsobullar, får mig att rysa! Dels för att man med namnet antyder att det skulle finnas motsatsen, ohälsobullar. Dels för att namnet är synonymt med ersättningsprodukter som ska vara mer hälsosamma. En hederlig bulle kan aldrig vara ohälsosam och den SKA innehålla massor av smör och socker! Vill man prompt vara ”hälsosam” finns det annat att äta, en morot eller två. :-)

Jag tycker att jag lever ett hälsosamt liv, med många hälsofrämjande faktorer. Jag har en underbar familj, lyckligt gift, har många goda relationer, ett roligt och stimulerande arbete, tränar regelbundet, har bra och regelbundna matvanor och jag har roligt! Jag letar guldkorn i vardagen och njuter av en tisdag lika mycket som en lördag… nästan. Visst är det härligt att vara ledig och ännu härligare att få sovmorgon, absolut! Men jag ägnar inte hela veckan åt att längta till fredagen, som många gör. ”Åh så skönt att dagen är slut, snart är det fredag” hörs lite här och var. (Det var ju livet ni faktiskt längtade bort ifrån). Men jag äter både vitt mjöl, vitt socker, salt och jag tycker om vin och Champagne. Till mitt försvar får jag väl säga att jag INTE röker i alla fall. Men i mångas ögon är det kört i alla fall eftersom allt det där vita kommer att bli mitt fördärv. Tja, var och en blir salig på sin egen tro och vill man så slipper man. Vill man så får man, min devis. Men det här kan ju inte vara varken fel eller ohälsosamt? :-)

image

Stockholm.

En gång i begynnelsens tidevarv (för sisådär 19 år sedan) hade jag ett mellanspel i Umeå.Efter tre år i exil skulle jag som nybakad sjukgymnast återvända till mitt älskade Stockholm. Det blev inte så för Kärleken knackade på dörren och plötsligt var jag boende i en av Sveriges minsta städer, Eksjö. I början hade jag svårt att förlika mig med mitt öde och åkte ofta ”hem” för att träffa familj och vänner.

Jag söp in atmosfären som ett somrigt Stockholm kanske mest är känt för. Men en vinterdag då disen vindlar runt gränderna i Gamla Stan, folktomt utan turisthorderna, då dalahästarna, vikingahjälmarna och sverigeflaggorna lyser med sin frånvaro, är Stockholm magiskt! Mina vänner häpnade över att jag kunde tänka mig att bo i en så liten stad där ”allt” saknades. De drog ut mig på mysiga restauranger, teater- och musikalbesök och turer ut till Skärgården. En kamp pågick inom mig, som Kärleken vann. Jag blev kvar och jag har inte ångrat mig.

Stockholm finns kvar och jag återvänder ständigt under olika former. Många kurser har det blivit. Två terminer på halvtid på Stockholms Universitet för att läsa italienska, Två terminer på deltid på Karolinska Institutet för att bli Företagssjukgymnast plus diverse kortare kurser. Ett antal lopp ger er finfin anledning att besöka finaste Staden. När barnen var mindre var det tradition att åka upp en knapp vecka tillsammans med dem för att mysa tillsammans med min mamma. Vi bodde på hotell och gjorde sånt som turister gör.

Jag har bott på fler hotell i Stockholm än jag kan minnas. En bra deal och läget avgör. Fast en gång bodde vi ute i Älvsjö. Det var med Destination Stockhom, då får man ett ”Stockholmskort” som ger fria resor med Lokaltrafiken och fritt inträde till de flesta museer. Det gäller hela ankomstdagen och hela avresedagen samt mellanliggande dagar naturligtvis. Då kom vi på morgonen till hotellet. Hämtade våra kort och roade oss hela dagen. Sov en natt där och roade oss hela nästa dag nästan gratis. Men då hade vi bytt till citynära hotell…

Jag har bott på Scandic i Alvik där jag lyckades hitta en fantastisk bokningskod som gjorde att jag bodde för knappa 2000 kr hela veckan. De ringde och muttrade faktiskt för något var fel. Men de kunde inte göra så mycket annat än gratulera mig. :-) Jag har bott på Fridhemsplans vandrarhem. På kvällen skulle jag sätta larmet på klockan då en signal tjuter i hela korridoren. Men så pinsamt tänkte jag och skulle ut och förklara för mina oroliga korridorsgrannar. ”Det är bara min klockradio”. Det var det inte, det var brandlarmet och brandmännen bara föste ut oss när de kom dundrande. Det var fellarm och ingen brand… eller Cattas klockradio…

Scandic är ett återkommande tema. De är sällan mysiga eller har en udda charm. De är funktionella och man vet vad som väntar, som att komma hem, tryggt på något vis. I Stockholm har jag bott på Continental (som är rivet men under återuppbyggnad), Sergel Plaza, Norra Bantorget, Kungsgatan, Grand Central, Malmen, Hasselbacken, Park, Anglais, Alvik, Ariadne, Infra City. Hotellnörd? Japp! :-)Men jag är inte särskilt trogen när det kommer till hotell. Många jagar poäng och bokar alltid samma hotellkedja. Jag varvar Scandic med andra hotell som erbjuder något bättre, men visst är det trevligt med gratisnätterna man tjänar in.

I höst väntar två resor till Stockholm. Den första är ju Lidingöhelgen med både maken och goa vännerna Marie, Anton, Anna och Mattias. Sen ska maken och jag på Sjukgymnastdagarna, mässa. Janne ska ställa ut en av sina uppfinningar och jag ska förkovra mig med kollegor och få nya input, ska bli riktigt trevligt! Då är det han som bokat hotell och jag har ingen aning om vilket. Känns som en trevlig höst som väntar!

2 kommentarer på Stockholm.

En trästad i brand… MIN stad!

Söndagen 16/8 vaknar jag på morgonen och känner lukten av brandrök. Sinnena skärps och som ensam förälder hemma med två sovande barn, väcks beskyddarinstinkten på maximal nivå. Jag far upp sniffandes som en blodhund runt om i huset, ingen rök, ingen doft… Jag återvänder till sovrummet och där blir lukten påtaglig igen. Jag sliter upp fönstret och i nattlinne, fortfarande sniffandes, hänger jag ut (till två passerande personers förvåning). Nu står det klart att något pågår utomhus. Jag ser inget så jag går ut på terrassen på andra sidan huset och möts av det här.

image
image

Jag måste ringa 112 hinner jag tänka innan jag ser Nyheterna ”Det brinner i Gamla stan i Eksjö”. I dryga 2.5 timmar har ett 80-tal brandmän och deras bilar susat runt knuten och jag har inte vaknat. Vi bor ca 200 meter från Räddningstjänsten och lika långt ungefär från Gamla stan. Jag väcker barnen för man kan inte sova när det brinner så nära i ens stad. Chockade tittar vi på rökmolnen som yr rätt mot oss och undrar hur det ska gå. Ska hela vår vackra stad brinna upp? Kommer några turister vilja komma hit då? Hur har det gått för dem som bor där? Vi visste inget annat än att det var illa, riktigt illa!

Jag ringer maken som är i Mora efter genomfört Cykelvasan. Så gärna jag hade velat ha honom hemma! Så gärna han hade velat vara hemma! Jag vankar runt som en äggsjuk höna och tittar på röken som jag ändå tycker börjar minska i färg och intensitet. Ett tag gick det inte att gå ut pga den stickande röken. Sonen vaggar också runt, vi ska ju gå på bio. ”Men mamma, bion börjar ju inte förrän om sex timmar. De har nog hunnit släcka då”. Säger han med en tolvårings hoppfullhet. Bion, vår fina Metropol i finaste trähuset, kommer den ens att finnas kvar då tänker jag… En ödesmättad larmsignal ljuder över grannskapet, som ett billarm som aldrig slutar och påminner om det onormala denna söndag.

Klockan 14 kallas det till informationsmöte i kyrkan. Micael Carlsson (Räddningsledare) och Stefan Elm (Kommundirektör) uppdaterar oss angående läget. En ung kvinna och ett helt kvarter med Forssellska Gården finns inte mer. Stämningen är tung och mötet avslutas med Eric Claptons ”Tears in Heaven” och en tyst minut för den omkomna.

Jag vandrar hemåt, i en cirkel pga avspärrningar, och det ryker fortfarande mycket från branden som nu ska vara under kontroll men inte släckt. Spridningsrisken ska vara över, men vi kommer att få se våra hjältar från Räddningstjänsten flera dagar framöver. Vilken insats från deras sida! Det måste vara mardrömsscenariot, en brand i Gamla Stan! Husen står så tätt eller helt ihop med gamla sammanhängande vindar utan brandceller. Men de lyckades och samtidigt som många får glädjas åt att det gick så bra som det gjorde, finns anhöriga och vänner som lever i den värsta av alla värsta mardrömmar. Det gick precis så illa som det någonsin kan gå!

Det är tungt men sorg förenar och en gemenskap med andra skapas, andra man inte känner men delar något med. Snabbt organiseras spontana aktioner för insamling av förnödenheter och kläder till de drabbade samt erbjudande om husrum. Eksjö Stadshotell gör en stor insats och samlar in alla evakuerade. Eksjöborna ställer upp för varandra och det känns fint mitt i eländet. I ett världsperspektiv är det här naturligtvis ingenting jämfört med krigsplatser runt om i världen. Men just nu, i detta nu, är detta VÅR värld. Vad vore vi om vi inte ibland fick ha en egen värld att engagera oss mest i?

Här är två bilder från Forssellska Gården i sin prakt. Bilder lånade från visiteksjo.se och eksjo.se

image

image

Avslutar med en bildkavalkad från branden signerat Bengt Ljunggren grafica.se
Tack för att jag får använda dem!

image

image

image

image

image

image

image

Lidingö MK15

Det ordnade sig till slut! Tålmodigt inväntade jag Lidingöloppet och ett mailsvar på vårt byte av lopp. Inget hände så till slut satte jag mig i den låånga telefonkön. Det tog sin tid och jag glömde nästan bort vad jag höll på med när en vänlig själ svarar i andra änden. Jag förklarar mitt ärende och vips var det ordnat. Han fixade byte till 15 km loppet med start i samma startgrupp, finfint!! Bästa teamhalvan Marie tittade förväntansfullt på mig på andra sidan skärmen (ljuddämpande skärmar på jobbet).

Den värsta pressen av kommande lopp dämpades, men snabbt nog insåg jag att New York Marathon fortfarande väntar runt hörnet. Men jag tror på att ta en sak i taget. Nu ska vi åka till Stockholm, springa och mysa! Hotell inbokat på Nordic C, samma hotell som bästa vännerna Anna och Mattias. Restaurangbesök inbokat på Griffins steakhouse för alla sex.

Vi som ska springa 15 k startar tidigare så vi har dagen ledig för andra aktiviteter. Anna och Mattias ska springa 30K så middag bokad till 20:30 så de hinner utan att stressa. Maken har inte bestämt sig vilket lopp han vill springa så vi får se. Roligt ska vi ha och Marie och jag kan nog tänka oss att ha Lidingö som ett stående inslag, just för att det är ett så trevligt arrangemang. Dessutom ligger det ju i en ganska trevlig stad! :-)

Ny resa..?

Mor min och jag smider planer… Hon som har varit ”överallt”, har inte varit här… Jag har delvis besökt landet, eller jo jag har det men på gränsen att det räknas dit. Luddigt? Ja det kan man säga men innan jag själv vet om resan blir av, behöver ni inte veta så mycket. Jag har länge velat åka dit och jag skulle faktiskt det en gång. Min fina väninna Mia jobbade som flygvärdinna på SAS och hade förmånen att kunna ta med sig vänner på ”klappsäte”. Tyvärr fick vi aldrig ihop våra scheman innan hon blev en av alla de SAS-anställda som fick gå i spartidernas turbulens.

Nu har vi hittat en resa till ett oerhört förmånligt pris och innan vi bokat tänker jag inte avslöja vad ;-) Inte ens maken vet om något. Han är i Sälen och tänker ta sig till Mora.. Cykelvasan. Han kommer tids nog bli varse och han är världens enklaste: ”Passa på och åk” är hans och min devis. Man vet aldrig vad livet har att erbjuda och vi i vården blir brutalt påminda om det… ofta.

Kan säga så mycket att det här handlar om en organiserad rundresa och det är inget vi ofta deltar i. Men våra val med resmål till tex Marrakech och Istanbul grusades av det oroliga världsläget. Då får man byta spår, precis som i livet. Funkar inte något, byt väg! Livet är alldeles för kort för att slösa på trista saker och det kommer sannerligen inte i repris.

Vi pratade om det här med repriser på jobbet idag. Om jag missar ett program på tv jag vill se, kollar jag fortfarande när reprisen går! Tonåringen här hemma som tycker att modern i huset är ett vandrande exemplar av vilken dinosaurie som helst, bara skakar på huvudet.

Fru Brontosaurie sitter med ett glas rosé och ska alldeles snart ordna Fredagsmyset för mig och…tja, mig… Ungarna är inte lika hemmatrogna längre och antingen är ingen hemma eller så är det massor av ungar här. Svårplanerat men trevligt när de är här och inte otrevligt när det är tyst heller… I lagom dos…

Att sova i ett sandtag.

Förra helgen var bäste maken och jag på bröllop i ”Böleskogen”. Inte ett hotell så långt ögat kan nå, så vad gör ett par husbilsägare? Jodå, husbil fick följa med och den packades med alla möjliga och omöjliga kläder. Ska man ha fin klänning ute på ett sommarställe med utedass och avsaknad av rinnande vatten? Både klänning och blus med fina vita jeans fick följa med och beslutet fick fattas på plats.

Vi skumpade över stock och sten och nådde så långt vi kunde köra då en slingrande grusväg avslutade passagen mot sommarstugan. Lämpligt nog låg ett sandtag där med alldeles platt och tom mark. Vi rullade ner dit och ställde upp oss innan vi snabbt bytte kläder. Klänningen åkte på då vädret var fint och jag hade med mig alternativjeansen i väska. Lite tuffare stil med vita tights och Palladiumkängor kändes rätt i skogsmiljön vi befann oss i. Klockan började ticka mot vigsel så glada lämnade vi sandtaget för att gå uppför backen (ett par hundra meter enligt maken). Men metrarna blev fler och fler och plötsligt kom en bil bakom oss som stannar. Föraren vevade ner rutan och sa ”Det är ju inte meningen att ni ska se oss”. Jag tittar lite förvirrad på mannen och sedan på den vackra vitklädda kvinnan i Odd Molly klänning… brudparet! Så väl känner jag dem! ”Ni får nog åka med oss för annars kommer ni för sent” fortsätter han. ”Det är säkert 2-3 kilometer” Så vi hoppar in i bilen och får åka ståndsmässigt med brudparet till vigseln. :-)

Det var ett alldeles förtjusande ställe intill sjön ”Lången” som heter så för att den är… lång. Stolar var uppställda på gräset och vigsel med både präst och kantor skedde utomhus i (för att vara den här sommaren) strålande väder. Gifta blev de med en avslappnad brudgum i kavaj och jeans. Partytält var uppställda där vi ska äta middag och det är väl en nödvändighet vid utomhusbröllop i Sverige.

Jag kände ingen, absolut ingen förutom maken. Nu gällde det att mingla och bonda med några trevliga människor för jag kunde ju inte hänga maken i kjolarna hela kvällen. Dels för att han inte hade någon kjol, dels för att det hade varit lite tråkigt. Det är en charm med tillställningar där man inte känner någon. Antingen fullkomligt avskyr man det, att behöva kallprata, eller så gillar man det skarpt. Jag tillhör den senare skaran och hittade snabbt några trevliga gäster att språkas med i samband med champagnedrickandet. Egentligen tror jag att vem som helst kan lära känna nya människor när man dricker Champagne, finns liksom få drycker som piggar upp och gläder så mycket!

Vi tog sedan sällskap till partytältet för middagen. Vi fyra höll ihop resten av kvällen. Det var Nina, jazzångerskan som sjungit sig runt i New York men även hunnit utbildat sig till både journalist och jurist. Det var Cecilia, konstnären och hennes man Christian med egen byggfirma. De var alla från Stockholm och tillsammans med sjukgymnasten från Eksjö, bildade vi en udda skara som ändå hittade massor av samtalsämnen och lärde oss nya infallsvinklar att se världen på.

Kvällen rullade på med en härlig buffé med inkokt lax, pajer av alla slag, lufttorkade och inte torkade skinkor, rostbiff, sallader mm. Kaffe och tårta och vin. Efter ett tag uppstår ett behov… Utedasset väntade… Men jag överlevde det och kände mig lite stolt efteråt! :-) Jag funderade på att göra en ”lopplösning” att gå upp i skogen. Men frånvaron av ljus och närvaron av många gäster och finklänning på fick mig att bita ihop.

För att runda av kvällen blev vi skjutsade tillbaka till husbilen av… brudparet. Cirkeln slöts på bästa vis! En natt i sandtaget väntade och jag tittade lite runt omkring innan vi gick in. Tänk om det satt någon och väntade på oss (en mördare)… Det gjorde det inte, eller så ångrade de sig. Tyvärr hade vi inte fått med sig någon frukost i all hast, men vi åkte till Värnamo golfklubb och fikade i solen. En härlig upplevelse avslutades på ett lika härligt sätt. Bröllop är roliga och kärlek är ju alltid vacker!

Snart är sommarlovet slut.

Skolstart om en dryg vecka och något återkommande väntar dem, redogörelse över vad som hänt på sommaren. Tänk så många barn som inte gjort någon häftig utlandresa med exotiska palmer, fotbollscup, ridläger mm. Tänk så många barn som fått nöja sig med att hänga hemma och i bästa fall haft en möjlighet att bada någonstans. Många citybarn trampar asfalt och andas samma avgaser som alltid. Andra barn har det desto lyxigare med resor, aktiviteter och läger.

Det i sig kan vara jobbigt för barn, men tänk att offentligt förnedras i den tryggaste av miljöer… klassrummet. Uppsatser ska skrivas om vad man gjort eller så ska man muntligen redovisa inför klasskompisarna. Hur kul kan det vara att behöva erkänna att man inget gjort? För det har man inte när fokus blir så fel. Tänk om läraren istället kunde fråga vem som ätit den godaste/äckligaste glassen, vem som fått flest myggbett, vem som sovit längst , osv. Det är ju en fullkomligt oskyldig form av tävling som ingen behöver tappa ansiktet inför. Det behöver heller inte bli en tävling. Skriv gärna uppsatser för det är nyttigt, men välj en annan infallsvinkel. ”Beskriv känslan av en varm sommarkväll” Vad är bäst med sommarlovet?”. Äldre barn (ungdomar) kan man fråga om de hunnit vila ut och är laddade inför den nya terminen.

Har man en resenörd till mamma OCH mormor blir det ju en hel del resor för våra barn. Det kan säkert uppfattas som skryt när de pratar om var de varit eller vart de är på väg. Så det är en diskussion jag försöker ha med dem med jämna mellanrum. Att ha ynnesten att kunna ha möjlighet till resor måste paras med ödmjukhet! Men att förnedringen ska sanktioneras av skolan, det gillar inte jag!