Månadens inlägg: november 2014

Minibreak i Malmö

Snart åker maken till Mali! Blä och fy tycker resten av familjen och som kompensation hittar vi på lite kul. Därför bokade jag ikväll in oss på Scandic St:Jörgen i Malmö innan jul. En liten gladresa när Malmö är som vackrast. Jag tycker att torgen runt Gamla Stan (om det nu heter så i Malmö..?) är såå mysiga runt Jul med sin belysning och juldekorationer. Jag minns en jättestor lampa som står på Lilla Torg men maken, som bott i Malmö i många år, stirrar förvånat på mig… lampa..?! Tvungen att googla och visst finns den, här är den.
untitled
Bild lånad från Google.

Med en frinatt på Scandic och tågresa med Snälltåget och Intercitytåg är det nästan gratis så då har vi desto mer pengar på oss att frossa lite. Otrolig prisskillnad mellan dessa alternativ jämfört med X2000! Att shoppa är ett bra sätt att hålla humöret på topp ;-)

Tidigare har vi ätit på Piccolo Mondo och varit nöjda, litet och gemytligt med god pasta. Men så läser jag Tripadvisor och alla missnöjda recensioner och blir tveksam. Jag har även ätit på Årstiderna den mest fantastiska marulk, men det var i vuxensällskap. Att gå dit med barnen är sannerligen de berömda pärlorna för svinen! Det slutar kanske med en middag på hotellet så ungarna kan ta sig tillbaka upp på rummen när de svalt sista tuggan. Våra barn har fortfarande inte insett storheten i att bara sitta och njuta av en middag… länge…

Taverna Brillo

Eftersom vi var lite veliga om hur många vi skulle kunna tänkas bli till middag, var jag sent ute. Att hitta en bra restaurang som kunde ta sex personer samma kväll som Tunnelloppet visade sig vara en utmaning. Till slut fastande jag för Taverna Brillo där jag tidigare bara sippat champagne i baren. Nu skulle vi äta middag och jag hade läst om restaurangen innan och sett blandade åsikter. En del tyckte att det var alldeles för dyrt, andra att servicen var bedrövlig och för hög ljudvolym. Men så fanns det naturligtvis de som var helnöjda. Jag chansar tänkte jag för det är en cool inredning och lite passande gladstämning för vårt glada gäng, som alla utom en sprungit loppet.

Vi fick ett runt bord med en salig blandning av människor runt omkring. Vi var omringade av kompisgäng, barnfamiljer och sällskap i smoking. Menyerna landade på bordet av en skön snubbe till servitör, honom gillade vi alla skarpt! Men menyerna gör en förvirrad för den är omfattande! Det är många rätter med många olika tillbehör. Marie ändrade sig efter beställningen och bad försiktigt servitören om hon kunde få ändra sig. Han tittade häpet på henne och utbrister ”Här existerar inte ett nej. Låt mig bara jogga in till köket och ändra beställningen”.

Det finns pizza och den var god! Rolig och annorlunda ingredienser. Pizzorna står i menyn under snacks eftersom de går att beställa i bitar också. Tänk bara på att om det inte står att det finns tomat på dem, gör det inte det. Då är det en ”pizza bianca” vilket jag älskar, men något man sällan finner på en pizzeria. Trots att jag var så mätt efter den fantastiska pizzan kunde jag inte säga nej till efterrätt när jag såg att det fanns chevreglass med brynt smör. Vilken tur säger jag bara för det var nog bland det godaste av goda efterrätter jag ätit! Nu är det bara att försöka återskapa den glassen hemma på Snickaregatan! :-)

Trots att stället är riktigt stort känns det inte så eftersom restaurangen är indelad i olika avdelningar. Men det är populärt och det var fullt trots att vi bokat bord tidigt redan till 17:30. Bordet får du behålla i 2.5 timmar och de säger vänligt till när det är dags att gå vidare. Myllymäki och co levererar helt klart och jag kommer tillbaka!

Gullspång på dig!

När Marie och jag åkte upp till Mora för första gången för premiärlopp på skidor (Tjejvasan), passerade vi orten Gullspång. Det är en oansenlig liten ort någonstans vid Vänern. Här skulle vi proviantera inför det helt okända äventyr som väntade på oss. Vi skulle bo hos ”Lotta i Ladan” en hårfrisörsalong ute på Sollerön. Det här med att boka boende inför loppen under Vasaloppsveckan bör göras tidigt!! Om man inte gör det, ja då går det som för oss: man får bo i en frisörsalong… :-) den visade sig dock vara jättemysig med badrum, kök/allrum och sovloft. Janne och alla hans kontakter kom väl till pass.

marieiladan
Marie i Ladan.

tjejvasastart
Glada och ovetande om vad som väntade på väg till start.

Men då har vi kommit från ämnet Gullspång. När vi närmade oss orten svängde vi oplanerat in för att det såg ut att finnas en mataffär. Mycket riktigt, en ICA dök upp och vi parkerade bilen. När vi kliver ut och går på parkeringen och in i affären blir vi varma i själen. Alla hälsar på oss som om vi vore kära vänner! Vi handlade allt vi behövde och fick låna personalens toalett. Sedan dess använder vi oss av uttrycket Gullspång om allt som är riktigt positivt. Det var som om invånarna gått kurs i marknadsföring av sin ort. Åk dit om ni har möjlighet… eller nu överdriver jag lite kanske. Men om ni passerar och behöver handla, sväng in vetja!

När vi var ute med husbilen på väg till Sälen från Trondheim, behövde vi stanna och sova en natt. Ingen plan fanns riktigt utan vi körde på och tänkte att vi stannar när vi ser något bra. Gissa om valet var klart när vi kom till den här campingen :-)

gullvag

Gullvågs camping var en liten förtjusande sådan. Familjär stämning, som hemma hos goda vänner. Studsmattor, utlån av cyklar för barnen. En älv lockade till fiske även om jag inte tror att någon fick napp. Kan ju inte gå fel med att sånt namn! Så Gullspång på dig!

Jag gillar att styra…

Inte i alla lägen men när vi kommer till viktiga saker som hotell och restauranger. ;-) Med ”Paddan” i famnen i soffan framför tv:n (simultankapacitet vet ni) sonderar jag marknaden efter det allra bästa hotellet med allra bästa flyg- tåg- eller bussförbindelsen. Jag blir alltid lika förvånad och lite avundsjuk när någon på frågan ”Var ska ni bo?” svarar: Det vet jag inte… Tänk vad skönt att kunna släppa det kontrollbehovet och bara hänga med och njuta! Jag gör ju det ibland och det blir ju bra och jag njuter för fullt.

Delproblemet hos mitt kontrollbehov är att jag tar åt mig om något inte blir bra. Jag sitter och skäms på restaurangen om maten inte är bra, på hotellet om rummen är sunkiga och tom på bion om filmen jag bestämt är urkass. Superdumt! Jag som brukar säga att man inte ska skämmas över andra, det får de klara av själva.

Någon sa till mig en gång att jag borde jobba på resebyrå. Men stackars den resebyrån! De skulle ju inte få in några pengar på mig, då jag skulle ägna varje kund alldeles för mycket tid. Kunderna i sin tur skulle bli tokiga eftersom jag skulle boka om deras hotell femtioelva gånger innan jag blev nöjd.

Nä, i framtiden ska jag försöka göra som de flesta: kolla lite olika alternativ, boka och vara färdig. Jag ska bara boka om hotellet i Barcelona för jag har hittat ett mycket bättre alternativ :-D

Restaurangupplevelser

Vad är en restaurang värd? En helt omöjlig fråga som naturligtvis beror på massor av parametrar. Jag kan lägga mycket pengar på ett restaurangbesök som jag senare går och ”suger på” och längtar tillbaka till. Samtidigt som jag kan sura läänge över ett misslyckat besök.

Några av mina bästa upplevelser har jag, helt otippat, haft i London! Gordon Ramsay har haft ”äran” att ha mig som gäst två gånger :-) Petrus i Belgravia är ett minne jag fortfarande njuter av. Avsmakningsmeny ”to kill for”!!
image
Restaurang Petrus.

Han drev även restaurangen på hotell Claridges och det var också en underbar middagsupplevelse! Nu finns där istället ”Fera at Claridges” som heller inte ser obehaglig ut på något vis. Vi hade en bokning på hans trestjärniga Michelinkrog ”Gordon Ramsay”. Man måste boka tre månader i förväg för att ha en chans att få plats en helg. Men så kommer vi till det helt galna: om du blir sjuk eller av annan anledning får förhinder 48 timmar eller senare, får du betala 100 pund för lunch och 150 pund för middag… per person! som straffavgift. Inte nog med att man ska ligga nerbäddad och eländig och missa middagen du bokat så långt innan. Du ska även betala en herrans massa pengar för ”nöjet”!! Sådana dumheter gynnar INTE Catta så han fick klara sig utan henne. Men det gör han nog…kanske..? ;-)

Jag har också besökt Londons mest romatiska restaurang (Clos Maggiore)… med min mamma… :-) Ja den var mysig MEN maten var inget speciellt. Men tanken är väl att man ska vara fullt upptagen med att titta djupt i ögonen på sitt sällskap. Kändes sådär att göra det med mamma så vi tittade och smakade på maten istället, lite wild and crazy kanske..? :-)
image
Restaurang Clos Maggiore

Hursomhelst lägger var och en pengar på det som passar bäst. De prisvärda guldkornen är dem man vill åt. Men det går inte att komma från att jag älskar den bättre restaurangens fantastiska service, mat och upplägg från början till slut.

image
Ja ja, jag erkänner jag är en resnörd.

Scandic Ariadne

När jag skulle checka ut frågade receptionisten om vi sprungit loppet. Öh, ja (varför i hela friden skulle någon vilja bo här annars?). Det var ett perfekt hotell att bo på för oss eftersom startplatsen låg ett par hundra meter bort genom en loftgång. Så smidigt före och efter loppet! Men annars kan jag inte tänka mig ett mer märkligt läge. Det ligger mitt i hamnen utan något annat att göra än att… tja säg det… Om man ska åka med en tidig morgonfärja kan det också vara berättigat.

Första kvällen orkade vi inte stimma ut och bestämde oss för en middag på hotellets restaurang. Det skulle vi kanske inte ha gjort! Ett av alternativet var skolbespisningen förlåt, pastabuffén som märkligt nog gladde en i sällskapet som den kvällen var mer inne på kvantitet än kvalitet. Vi andra försökte beställa á la carte av den förvirrade servitören. Jag vill inte verka otrevlig men bra baskunskap hos servitörer är kunskap i svenska samt mat-och vinkunskap. Vår servitör saknade allt och när beställningen upprepats ett antal gånger hade vi inga större förhoppningar om att det skulle bli rätt. Däremot trodde vi kanske att maten i alla fall skulle komma någon gång samma kväll som vi var där. Det gjorde den, efter en timme och en tillsägning. Inte helt otippat skippade tungorna att göra några kulinariska kullerbyttor, men hungriga var vi så det slank ned.

Hotellet i sig är jättemärkligt! Byggt som en färja eller färjeterminal? Högt i tak och massor av märkliga tomma ytor och lokaler. Det minsta man kan säga om hotellet är att det är mysigt. Rummet i behov av en uppdatering, men rent var det i alla fall.

Hårfön, om någon undrar.

Modern dusch.

Vi hade utsikt ut mot havet, Lidingö och färjorna. På vår norgeresa mötte vi ett par som ägnade sig åt”färjespotting”. Vi skulle kanske boka in oss en vecka och spana in Tallinks färjor som tysta och ståtliga rullar in på morgonen från Tallin, Riga och Helsingfors :-).

Tunnelloppet

Äntligen var det dags, loppet vi anmälde oss till för ett år sen. Marie lyckades köpa en startplats till sin Anton i samma startled som vi. Nu skulle vi alla fyra få springa ett lopp och det var en ny upplevelse, kul!

image

42 500 anmälda löpare som ska samsas om utrymmet i en mils tunnelsystem! Vi som sprang i Charitygruppen hade orange västar och alla andra gula. Det blev en häftig effekt med knallgula eller knallorange löpare vart man än tittade. Med olika ljuseffekter blev västarna självlysande.


Lidingöloppet kan i alla fall det här med att arrangera lopp efter 50 år. Startleden slussades smidigt fram och vips så gick starten. Första sträckan gick snällt nedför och det täta startledet spreds sakta ut så att alla kunde hålla ett hyfsat tempo ganska snart. Men så ändrade banprofilen till uppåt istället och så höll det på hela tiden. Gott om raksträckor var det ont om! Några vändpunkter där man mötte löpare på andra sidan tightade till ledet, men ingen större trängsel att prata om. Däremot sluttade banan även från höger till vänster. Den lutningen frestade på min fot i de gamla löpardojorna. De nya (som Asics lovade skulle vara precis likadana som förra årets modell) har gett mig fotproblem. Så efter en kilometer hade jag ont i både fot, knä och höft. Surt, men jag fick ju promenerandes med jämna mellanrum njuta desto mer av konsten.

50 miljoner kronor har alltså satsats på konst i tunnlarna för att göra griniga stockholmspendlare gladare. Det är kanske annorlunda när man kör bil, men när man sprang (eller gick) var det inte överväldigande vackert. Det såg ut som en tunnel med lite avbrott för rumsliknande utrymmen där det fanns lite ljus och annat på väggarna.

Jag hade tittat på karta över banan och trodde att jag skulle ha koll. Men oj vad förvirrad jag var inne i tunnlarna. Ett hav av böljande löpare i reflexvästar framför och bakom, u-svängar och mötande avstängda tunnlar förvirrade mig totalt. Inser varför det här med orientering aldrig varit min grej. GPS- signalen nådde inte ner i tunnlarna så jag skippade pulsklockan. Det gjorde att jag inte alls hade koll på tid eller distans så när målet plötsligt anades, eftersom speakerrösten hördes allt högre, var jag helt lost. En sista knyck uppför och så var jag i mål. Aj, vad sista backen kändes men det var ju ett av få tillfällen det fanns publik. Då KAN man inte gå så jag bet ihop. Där satt den, medaljen, kexchokladen och en MER. :-).

Reseledarlivet anno 80-90-tal.

Inte så länge sedan egentligen, men en livstid om man tänker på den utveckling som skett. När jag började som en glad 22-åring på mitt första reseledarjobb på Kos var jag inte särskilt resvan. Idag har varje unge (nästan) varit i Thailand, det hade man inte då. Det märktes även bland gästerna som var oerhört beroende av reseledarna. Alla hade transfer till hotellet inkluderat. Reseledarna delade ut välkomstpaket på bussen tillsammans med den livsviktiga informationen om vad flaskvatten hette på det lokala språket, vad klockan var lokal tid och när transferbussen skulle hämta upp dem för hemresan. Dagen efter var det välkomstmöte och då kom de allra flesta för att få veta var posten låg och vad ett frimärke hem till Sverige kostade. Det här var på den analoga tiden då alla skickade vykort. De var tvungna att skickas samma dag som man kom till resmålet, för att de skulle hinna fram före en själv.

Nu pratar vi före mailtiden. Kontakt med huvudkontoret togs med telex, som en märklig skrivmaskin som producerade hålremsor som skickade text i rymden på något sätt. Tog gästers pengar slut eller de fick oväntade kostnader, fick pengar skickas via omständlig procedur från hemmabanken till Huvudkontoret och sen till resmålet, typ Swish… :-D.


En telexmaskin, så modern!

Vi åkte dagligen runt med faxade nyheter från TT som sattes in i pärmar på hotellen. Där fanns alltid en väderrapport, över Sveriges väder. Ju sämre väder hemma, ju bättre semester i utlandet! Ville man följa med på en utflykt skrev man upp sig på listor på sitt hotell. Sen hade vi som uppgift att åka runt till alla hotell och dra dessa listor för att sammanställa dem.

Club 33 fanns på den tiden. Det var en systerorganisation till Ving som gick ut på att festglada typer under den höga åldern 33 år, hade särskilda reseledare som visade dem hur man festade på bästa vis. Ett koncept som försvann när researrangören började förstå att det kanske inte var så  hälsosamt…

Underbara förmåner väntade en reseledare! Min första lön var på 1000kr/mån + 2000kr i skattefritt traktamente. Fri bostad och resor till och från resmålet vid start och avslut av säsong. Jobb sex och en halv dag i veckan, alltså en förmiddag eller eftermiddag ledig i veckan. Men det innebar fantastiskt roliga möten med många underbara kollegor och faktiskt en och en annan trevlig gäst ;-). En härlig tid som lärde mig massor, både om mig själv och om andra. Erfarenheter jag drar nytta av än idag!

image
Jag står näst längst till höger, högst upp.

Springtime Sälen

En av sommarens roligaste semestervecka tillbringades i Lindvallen Sälen med Springtime Travel. För första gången anordnades en familjevecka i Sverige. Vi kom direkt från husbilsresan i vår husbil så jag kände mig lite udda redan på parkeringen. Dock ingenting emot hur udda jag kände mig när jag såg ”gasellerna” studsa ur sina bilar. Ni vet de här människorna som lever på sjögräs, risavkok och energidrycker, som startar varje morgon med en tremila runda före frukost. Ångesten slog till som klubba i magen! Vad gör jag här? Vad gör VI här? Vi är ju en helt vanlig familj där föräldrarna gillar att träna, med barn som fortfarande behöver motiveras…

Jag piggade upp mig när jag tänkte på att vi äntligen skulle få sova i eget sovrum, badrum man kan duscha i… länge, spis att laga mat på och det bästa: diskmöjligheter i ensamhet. (Du behöver ha tillbringat två veckor i husbil för att till fullo förstå vad jag menar). Skilodge Lindvallen, lyxigt värre alltså. Barnen fick ett sovrum med två våningssängar där de kunde dra för en skjutdörr mellan sängarna och få egen ”kuppe”. Vi hade ett sovrum med dubbelsäng och dessutom fanns ett kombinerat vardagsrum/kök. Vilken yta! Vi kunde röra oss runt i lägenheten utan att behöva hålla in magarna. (Än en gång, lätt obegriplig lycka om man inte campat)…

På kvällen var det välkomstmöte och schema för veckan delades ut. Inte ens med bästa intentioner i världen fanns en möjlighet att hinna med allt från detta fantastiska ”fysiska” smörgåsbord. Här fanns även barnens egna aktiviteter på eget schema och det var lyckat. Dag 1 försvann tonåringen iväg och kom inte tillbaka… nästan. De var ett stort gäng barn/ungdomar i något varierande åldrar som hängde hela veckan. Ledarledda aktiviteter i mängder plus hela fjällvärldens utbud av möjligheter, cykling, vandring, löpning mm gjorde att ingen kunde bli uttråkad.

Alla aktiviteter ingår, lån av diverse utrustning, Bergspasset inkl bussturen den dagen, fritt inträde till Experium och liftkort hela veckan. Vissa pass var man tvungen att vara tidig till då det fanns ett maxantal, annars var det bara att dyka upp på det som humöret ville. Helt klart en fantastisk familjevecka med något för alla. Har man små barn kan det bli lite bundet för föräldrarna, men under passen på Experium fanns det barnvaktsmöjligheter. Våra barn 11 och 13 klarade ju sig själva så vi hade fritt fram att frossa i vad vi ville.

Och de här gasellerna då? Det visade sig vara helt normala mycket trevliga människor där alla vi hade det gemensamma intresset att röra på sig. De flesta hade och/eller skulle springa diverse lopp och det pratades och tipsades friskt i baren och i samband med passen. En mycket trevlig vecka som jag gärna gör om!

Reseintresset

När jag var liten, på den analoga tiden, minns jag hur min mamma hade ett skåp i vardagsrummet fyllt av resekataloger. Hon bläddrade längtansfullt i dem tills hon bestämt vart nästa resa skulle gå. Då reste man inte så mycket som idag och det var dyrt, inga lågprisbolag. Men vi gjorde våra utflykter och hamnade i bla Paris, London, Los Angeles och Adriatiska Rivieran.

Liten blev större och suget efter resandet fortsatte. Efter gymnasiet åkte jag till Italien och  pluggade på ”Universitá per stranieri” i Perugia. 1989 sökte jag till Vingskolan, Vings reseledarskola på Mallorca. Två fantastiskt roliga månader avlöstes av tre års jobb som reseledare. Karriären började på Bargatan på Kos och fortsatte till Gran Canaria.

Grekisk afton på Kos.


Utflykt till Kalymnos.

Den orange skjortan bytte sen färg till blå och jag blev en ”Blåskjorta” hos Fritidsresor. De hade betydligt roligare resmål och jag hann med Italienska Rivieran och Maldiverna innan jag tröttnade på att alltid le. Trots stela mungipor tog jag mig an en säsong till på Kuredu, Maldiverna men den gången på Dykcentret Pro Divers.


Utflykt till Monaco.


Kvällsutflykt uppe i bergen utanför Arma di Taggia.

En ledig dag på Maldiverna.


På dykutflykt


Luciatåg á la Maldiverna.

När jag längtade alldeles för mycket efter att få laga min egen mat och inte bli igenkänd överallt återvände jag till Stockholm och Sverige. Fantastiskt många erfarenheter och upplevelser rikare var jag redo att bli ”Svensson” igen. Fast det visade sig kanske inte stämma helt då jag istället började jobba på flygbolag, Transwede på Arlanda. Möjligheten till fria resor utnyttjades friskt och vi åkte till London på helgerna när vi var sugna på att gå på musikal. Gratisresa på eget bolag och ”Airline discount” på sunkigaste hotellet med flashigaste namnet, ”Regent Palace” vid Piccadilly Circus, gjorde att det kostade nästan inget. New York, Mexico, Grekiska övärlden blev lättillgängliga semestermål. Men så inträffade en ny fråga: ska jag leka så här resten av livet?


Den ”snygga och välsittande” Transwedeuniformen!

Större blev stor och flytten gick till Umeå i tre år för studier till Sjukgymnast. Reseintresset har inte mattats av men nu slipper jag det överfyllda skåpet med kataloger. Sitter istället med en Ipad i knät och frossar i reseinfo.

I år har det farits en hel del och Teneriffa, Mora, Sälen, Billund, Lübeck, Stralsund, Rügen, London, Norge och New York har fått ett besök av mig. Nytt inslag för året är familjens (läs makens) inköp av husbil! Jag har inte hunnit att smälta detta fenomen än (vilket heller inte mina stockholmsvänner har) så jag återkommer till det… :-).